Samloms, för att ordet höra,
hörom högtidsklockans dön,
och med ett uppmärksamt öra
böjom våra knän till bön!
Templen öppnas, Sions dunder
skjuts i starka stämmor ut:
bröst och lunga! dig utgjut,
att förtälja himlens under.
Du, som, prydd med rosenkinder,
helsans fägring glättigt strör!
dig din glada prakt förbinder,
att du här din lovsång gör,
när du ser i dag den svaga,
den spetälske mannens hamn
buga sig vid Herrans namn,
med en rysning för hans aga.
O vad jämmerfulla läten
säkert nu din andakt bryr,
då ditt öga mäter fjäten
av det myckna folk, som flyr,
att i hopar sammanstöta
runt kring frälsarn, när så sker,
att han går från berget ner
för att denna usling möta.
Handen till hans hjässa sträckes:
straxt dess vita hud och hy,
som av fjäll och sår betäckes,
blir förvandlad, skön och ny.
Ögats eld uppkvicknad strålar,
läppen rodnar, munnen ler,
livligheten mer och mer
på den bleka kinden prålar.
Gören bättring! Tiden lider,
himmelriket är hart när.
Tänken efter, vad för tider:
lasten dygdens lön begär.
Så i Galile'n predikar
denna man, som detta lär
på ett berg vid havet där,
kring dess fagra fält och vikar.
Gören bättring! Tiden lider;
men du, gack, ty du är ren!
Så vid vart ett steg han skrider,
hörs hans rop i Galile'n.
Älsken dem som eder hata,
skänk en husvill bord och rum!
Så var i Kapernaum
hans förmaning på dess gata.
Vid stadsporten sig nedkastar
en Herodes hövitsman,
som knappt, under det han hastar,
andedräkten hämta kan.
En, han säger, av de sina,
värvad under hans befäl,
gruvligt våndas i sin själ,
och var lem i värk och pina.
Genast plågoanden flydde,
och i samma ögnablick
hövitsmannens gråt betydde;
han blev bönhörd och han gick.
Du, som ned i templet gråter
och har ingen själaro!
i förtröstan, hopp och tro
börja nu din lovsång åter.
I som hungren, I som gråten!
sakten edert jämmerskri:
edra ögon fromt upplåten,
salige nu ären I.
Träden fram att eder rena
vid ett dukat nådebord,
och till dessa livsens ord
fästen eder tro allena.
