Från Wikisource, det fria biblioteket.
Jag gick mig trött som i en trappa,
men spetsen har jag funnit här,
och jag har känt mitt hjärta klappa
emot ”le coeur de l’univers”;
där tidens straffdom som en lava
bröt fram ifrån Jean Jacques Rousseau
och lyckades i grus begrafva
en samhällsordning, seg som få;
där Voltaire sina koger tömde
mot kåpornas supremati
och Beaumarchais så snillrikt gömde
ett jordskalf i en komedi;
där hofvet gick ifrån kadriljen
till bolstrarna i sin paulun,
då Mirabeau uti Bastiljen
högg stolparne till sin tribun;
där Bonaparte begynte färden
och, så despot han också var,
emot sin vilja öfver världen
revolutionens tanke bar.
Stå ej och se dig blind på blodet
ifrån la Grève. En framtids frö
i skräcken grodde, och i modet
att för en grundsats kunna dö.
Och var ej ängslig du, som flera,
rannsaka häfderna och läs!
Än är Paris väl något mera
än tidehvarfvets Père Lachaise.
Hur samhällsformerna ha skiftat,
här står dock släktenas förnuft,
som med sin vinge ständigt viftat
sin svalka i den kvafva luft.
Det anstår ej en man att sörja,
att frihetsidealet flytt;
all fortgång ligger i att börja
och sedan — börja om på nytt.
