Själasörjaren
| ← "Din broders blod..." |
|
| Ur Kolvaktarens visor, 1915. |
En smältande tövädersstorm for en marssöndag sydväst ifrån
och ruskade snön från de gungande träden. Han drev regnet
framför sig och ryckte med vilda tag bort näverlappar och
sprucken takved från torparnas kojor i en finnby långt västerut,
där hundra häggar blomma om vårarna. Nu strömmade
regnvattnet in genom de trasiga taken och spolade ruttna
träbroar och gröna fönsterrutor rena från gammalt sot.
Magra kolarhustrur kokade vattenvälling av svarthavremjöl och ställde ut den på trappstegen att svalna innan den skulle ätas. Svultna hästar dumpade i låga stall, fnöso när takvattnet silade ned över deras kantiga ryggar och lystrade likgiltigt till slagen från halvöppna luckor och glappande, gistna portar, som smällde muntert i stötarna från stormen.
Det kom en ensam och fattig flicka från Blyvikshållet på väg till Rävnäs. Hennes gång var ivrig och hon lutade sig framåt för att lämna vinden mindre tillfälle till motstånd. Hon bar en flätad korg på ena armen, en tunn sjal över axlarna och en rutig duk om huvudet. Skorna glappade, voro både trasiga och för stora och släppte frikostigt in vattenslasket vid varje steg.
Vid Slaktmyren stannade hon och tog upp något ur korgen. Det liknade bröstsocker men var rödgult i färgen. Hon ämnade äta upp biten genast men hejdade, sjönk ned på knä och talade till någon som ej syntes.
”Store, gode Gud”, sade hon med ängslig röst, ”du skall förlåta mig för det jag nu gör, men vi ha ingenting att äta hemma och jag tror inte vi få något heller. Hur skall jag då kunna ha ett barn att föda?”
Och när hon sagt detta höll hon upp det gula sockret i luften och betraktade det, undrande hur döden väl kunde gömmas i dessa dunkelt skimrande kristaller. Sannerligen, det var bra enkelt att dö, när medlet fanns så nära. Med en skygg blick åt sidan förde hon det till munnen.
Nu stapplade hon iväg igen, och den vinande vinden slet och rev i hennes slitna sjal. Hon frös, och försökte gå fort för att hålla sig varm, och hon hade ingen tanke på att lägga sig ner för att ensam i stormen och regnet invänta det slut hon velat giva sig själv, utan greps av en het längtan att få komma hem och få sluta sina dagar under mors kärleksfulla ögon.
Det var för resten mor som rått henne att taga detta steg, men icke så, som Kari nu tagit det. I den fattiga kojan vid en avlång sjö, som av någon anledning kallats Sandhavet, hade jämmer och förtvivlan rått den dagen då Kari upptäckt att hon var havande. Förtvivlan hade kommit mor att planlägga om allt detta, men det var hennes mening att endast fostrets liv skulle spillas. En gång i sin ungdomsvår hade mor själv gjort samma mörka gärning, och den låg som ett tungt ok och klämde hennes själ under många år. Till sist övervann hon det: hon tyckte sig ha lidit så mycket att synden borde vara försonad.
Men Kari var en vekare natur, hon hade ingen lust att leva själv om livet skulle köpas genom ett svart brott. Hon hade tagit steget fullt ut och var, det trodde hon, beredd att möta den stränge domaren.
Under den raska gången började blodet svalla feberhett genom hennes trötta kropp, och hon kände kväljningar, men då var hon icke långt hemifrån; redan lyste ett matt ljus mellan martallarna på udden. Men när hon släpat sig fram till, stugdörren föll hon ihop som en säck och vart liggande där. Det led på kvällen och när mor väntat länge nog gick hon ut för att lyssna och snavade då över kroppen, som låg orörlig i snösörjan därute. Hon gav upp ett rop:
”Kari! Kari!” skrek hon ängsligt, ”är du död?”
Men Kari svarade inte, och då samlade mor allt mod och all sin kraft och bar den unga kroppen in i stugan, lade ned den på en bädd av säckar i ett hörn och började lösa upp kläderna. Snyftande lade hon örat mot Karis bröst för att höra om hjärtat slog, och då talade Kari.
”Jag vill icke dö”, ropade hon hetsigt. Hon famlade med händerna i luften och stirrade meningslöst omkring sig.
”Om jag dör kommer jag till helvetet!”
Då föll mor ned på knä och bad om nåd för sin synd och för Karis. Nåden, den stora oförtjänta, skulle utplåna deras syndiga förflutna.
Men Kari själv var för sjuk att kunna tro. Hon sparkade säckmadrassen i vild förtvivlan och slog omkring sig med sina röda, svullna händer, och när mor såg det fattades hon själv av tvivel på den store gudens barmhärtighet. Kanske var den nådatid förbi som den stränge domaren tillmätt åt Mats Emmas dotter? Och villkoret för stor nåd var, att den som felat själv skulle tro, men Kari trodde bara på sorg och dyster svart död. Detta var dock höjden av allt livets elände!
”Gud, du är orättvis!” skrek hon vilt. ”Grymma lagar har du stiftat, ingen är rättfärdig inför dig!" Och under våldsamt strömmande tårar kastade hon sig ned och famnade sin döende dotter.
Kari hade plötsligt blivit så lugn som aldrig förr, och låg stilla med vita och sammanknäppta händer. Mor förstod att hennes liv gått. Men mor vred sig i kval, ty Kari hade ju icke trott sina synders förlåtelse.
Dagen efter gick hon till prästen för att få tröst.
Hon fick sitta ned och berätta, och när hon slutat rådde en djup tystnad i det låga ämbetsrummet. Till sist fattade hon mod och framställde sin hjärtefråga: Kunde Kari nu vara frälst eller var hon i de dömdas djup?
Den gamle prästen hade rest sig och stod med ansiktet vänt ifrån henne. Han såg stadigt upp mot taklisten, där ryggarna av en rad slitna band prydde översta raden i bokhyllan. Så vände han sig plötsligt mot kvinnan.
”Är Ni hungrig?" frågade han med låg röst, men hon svarade att hon åtminstone ej kände någon hunger. Prästen skakade tvivlande sitt vita huvud. Han gav henne en vink att följa och de gingo tillsammans till köket, där han sade till om mat.
”Och när Ni ätit, så kom åter in till mig", sade han vänligt, i det han gick.
På nytt stod han framför bokhyllan. Nu gällde det, nu gällde det att säga något och att säga det som sant var. Herre Gud, det var inte gott att på det här viset stå rakt mellan skaparen och människorna. Men nu måste han tänka och tänka snabbt, logiskt och sant. Sedan måste han tala det som ålåge en präst att tala, men samtidigt vara människa.
Han var en gammal präst, men också gammal tänkare. Ibland sörjde han över att behöva vara osann. Likväl gick det an på predikstolen, inför en grupp sömniga åhörare. Men i dag skulle han komma i kontakt med själva livet.
Här fick icke lekas med ord. Här var en kvinna, en gammal kvinna, stadd i själanöd, icke för sin egen skull utan för sitt barns. Det var moderskärleken, som instinktivt gick till strid mot den barnalärda tron på en straffande gud. Denna kvinna visste ingenting om forntidens tänkare och ingenting om nutidens djupsinniga tvivel. I hennes själ hade aldrig funnits ett enda tvivel på att en sådan gud, som den hon lärt sig tro på, verkligen existerade, för henne var frågan blott en: skulle Gud göra ett undantag för hennes dotter? Den gamle lärde visste att någon gud som tillämpade undantagsregler för vissa människor icke fanns, men han kände sig långt ifrån säker på om det alls fanns någon dylik suverän härskare över ödet.
Där uppe på hyllan stodo en grupp av moderna andars alster, där funnos Holbach och La Mettrie, där fanns Büchners, den djärve materialistens, avhandling om det kroppsliga. Alla dessa och dessutom Voltaire, som dock var mera gladlynt än sanningsälskande, sade honom att både denna kvinna och hennes barn vore utan skuld. I kraft av själva livets orubbliga lagar vore de utan ansvar när en gång döden lämnat sin handräckning. Men det gick icke an för en präst att tala så, och även om han gjorde det skulle denna okunniga kvinna aldrig tro honom. En mörk misstanke sade honom att modern rått sitt barn att taga fostrets liv, han såg det i hennes skuldmedvetna ögon, och dock tiggde hon icke om nåd för sig själv. Hur stark var icke moderskärleken!
Om han blott finge henne att bekänna sin andel i saken, så skulle det bli lättare att lämna henne tröst... Om han blott kunnat säga henne att ehuru hon vore delaktig i ett mord, så var det blott inför detta livets lagar hon vore ansvarig, under dessa säregna omständigheter, vilka hon ej själv varit med om att framskapa. Men aven om han skulle lyckas få henne att förstå detta, så kände han sig långt ifrån säker på att han själv var en tolk för sanningen.
”Farfar!” ropade en ungdomlig röst från dörren. Den gamles sondotter sprang jublande fram till honom. Hon var fjorton år, glad och solskensfager. "Farfar, den stora kaninhonan har fått så många, vackra ungar, hur många ska vi ha kvar?”
”Så många du vill, barn”, svarade han otåligt, ”gå härifrån! Jag har främmande.
”Jag vet — det är den där trasiga kvinnan, som äter i köket. Är hon en tiggerska, farfar?”
”Ja, hon är en tiggerska — men hon tigger bara av vår herre, gå nu!”
”Du är mulen i dag, farfar. Så roligt att det är jag som får bestämma vilka av ungarna som ska leva!”
Han var åter ensam. En våg av svallande blod trängde sig till hans hjärna och han knöt händerna. Plötsligt reste han sig och tog ned en bok från hyllan och läste dess titel i guld på ryggen. Det var något av sunt tvivel och moget, lugnt tänkande samlat inom dessa permar. Det kändes nästan lugnande att hålla volymen i handen. Allt han hade samlat på översta hyllan var ett enda stort jäv mot gamla och falska vittnen. Men vad var sanning och var fanns den att få?
När kvinnan steg in var han åter lugn och såg stillsamt på den magra gestalten, som satt hopkrupen på en stol vid dörren. Ett uttryck av spänd väntan fanns att läsa i dessa drag.
”Ni frågar om förlåtelse och frid kan vinnas av den som icke har tron i sina sista stunder. Innan jag svarar på denna fråga vill jag ha besked om en sak: Hur stor del har Ni tagit i detta brott?”
Frågan framställdes så häftigt hänsynslös att kvinnan for upp från stolen i vild förvirring.
”Lugna er! Jag är präst och icke åklagare. Allt jag vill veta är: Rådde Ni henne att taga detta steg?”
”Jag? Herre Gud, hur kan . . .”
”Nå, då är saken klar, och mitt svar på er fråga är detta: Gud är nådig och barmhärtig.
”Således tror prosten att Kari är frälst?” Frågan framställdes med bävande röst. Den gamle svarade ej strax, utan såg åter ängsligt upp mot bokhyllan.
”Kanske”, sade han om en stund. ”I alla fall är eder bön hörd. Det kan Ni vara säker på”, tillade han litet osäkert.
Hon gick, han var åter ensam, och han tänkte för sig själv att det lugnaste i denna värld vore att icke döma någon till döden. Man borde säga människorna sanningen, men det var nödvändigt att för vissa orsakers skull kläda den i en passande dräkt. Han hade sagt att Gud var nådig och det var sant.
Han var så nådig att han låtit sanningen lysa fram som en början till en sen dag efter sekler av ond tro. Han var så rättvis att han tillät människorna tvivla på hans egen tillvaro. Sannerligen, det var en mycket nådig gud!
Han satt senare på aftonen med Nya Testamentet framför sig på skrivbordet grubblande över sin egen osäkra, famlande ställning till människorna och till livet. Kvinnan hade han tröstat, han själv var utan lugn. Han läste högt för sig själv:
”Edert hjärta vare icke oroligt, tron på Gud och tron på mig. I min faders hus äro många boningar; om så icke vore skulle jag ha sagt eder det; jag går bort för att bereda eder rum.”
Det fanns dock mycken kraft och förborgad skönhet i dessa ord. Skulle det vara så att sanningen fanns samlad i dessa åldriga dokument sedan de gamles tidevarv?
Medan han så grubblade slogs dörren upp och sondottern störtade in i rummet.
”Farfar!” jublade hon, ”du kan inte tro så glad jag är! Jag har valt ut de allra vackraste kaninungarna. O, så söta! Och Petrus, drängen, ska strypa alla de andra.”