Den långa dagen nått sin ända,
Ur hafvet Månan, gullröd, går,
Azurens milda bloss sig tända
Och frid i jordens hyddor rår.
Allt sig förvandlar – blott min smärta
Ej skiften underkastad är.
Allt njuter hvilan – blott mitt hjärta
Af himlen fåfängt den begär.
Nu fläktar vinden svettens droppar
Af skördarn bort, i lindens hägn,
Nu lifvas rosens brända knoppar
I daggens tysta silfverrägn.
Den svett, ifrån min panna rinner,
Ej någon afton torkar af,
Och ingen droppe till mig hinner
Ur Alltets stora glädjehaf.
Från plogen nu man dragarn spänner,
På nytt, vid aftonklockans ljud,
Sig trälen fri och lycklig känner, –
Han flyr till sömnens milde Gud,
Och glömmer alla olycksöden,
I ljufva drömmars blomsterland,
Då, himmel, himmel! endast döden
Kan lossa mina träldomsband.
Ack! sömnens vallmo skall ej kransa
Den bädd, där plågans törne gror,
Och kring hvars kuddar spöken dansa,
Vid Månans sken och ufvars chor.
Om dvalan fängslar mina sinnen,
Mig fasan dock ej öfverger:
Blek, iskall, svept i hvita linnen,
Jag mig i kistan hvila ser.
Dock tröst en himmelsk Quinna skänker,
Som lugn vid jämrens läger står.
Mot korset hon sitt hufvud sänker
Och stjärnor brinna kring dess hår.
Hon lyfter stum den ljusa handen
Och ögat, dränkt i änglagråt,
Ur natten mot de blåa landen,
Dit hopp och kärlek följas åt.
Hur nattens stjärnor herrligt pråla
På azurhvalfvets dunkla grund!
Så äfven jag en dag skall stråla
I änglars skimrande förbund,
När uppenbar i molnens zoner,
Messias, vid basuners skri,
Har störtat ondskans gamla throner
Och ändat Dödens tyranni.
Då skola grafvens skumma häkten
Med rysligt dunder öppna sig,
Och alla tider, alla slägten
Församlas, Domare! kring Dig.
Som eterblossen fordom quällde
Ur Kaos’ mörker, Herre! – så,
Befriade från dödens välde,
Ur natten helgonen nu gå.
Likt morgonsolen denne brinner
I ljusets nya himlakropp
Mild som en stjärna, denne rinner
Ur grafvens tysta dimmor opp.
Och Månans klarhet denne sprider,
När, en balsamisk sommarquäll,
Hon fram på molnfri himmel skrider
Och silfrar vatten, dal och fjäll.
Mig äfven skall en glans beskruda,
Som morgonrodnans ljuf och klar,
Och gyllne vingar silfverljuda
Där genom rymderna jag far.
Jag vandra skall i blomsterängar,
Vid lifvets böljande kristall,
Och harpan, från dess etersträngar,
Med segertoner brusa skall.
