Hoppa till innehållet

Skänninge kyrkomötes beslut

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Skänninge kyrkomötes beslut
d. 1 mars 1248.
Ur "Handlingar rörande Skandinaviens historia. Fjortonde delen." Stockholm 1828. Stavningen moderniserad
På Wikipedia finns en artikel om Skänninge möte.


Kungliga samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, har nu det nöjet att kunna meddela sina läsare en handling, som väl icke är okänd, men som aldrig förut synes vara avtryckt efter originalet. Det är den namnkunniga Skänninge stadga, vilken i f d Antiqvitets arkivets handlingar blivit igenfunnen, ganska väl behållen, i anseende till sin ålder, tillika med kardinal Vilhelms därvid hängande sigill.

[ ... ]

Skänninge kyrkomötes beslut
d. 1 mars 1248.

Det kyrkomötets beslut, som, under ledning av påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabina, fattades i Skänninge den 1 mars 1248, är en av svenska kyrkans äldsta lagar [1], varigenom Roms politiska grundsatser även hos våra förfäder sattes i verkställighet. Det huvudsakliga[2] var väl bestämt 95 år förut på kyrkomötet i Linköping, men förblev en död bokstav utan kraft, så länge vederbörande endast iakttog därav så mycket, som vars och ens förbindelse till lydnad för Apostoliska stolen i förening med egen bekvämlighet kunde medgiva[3], varför också romerska sändebudet tyckte sig finna svenska kyrkoförfattningen i ett oväntat skick, det han genom denna stadga ville avhjälpa och rätta efter kyrkans allmänna föreskrifter. Har det förra mötesbeslutet fallit i sådan glömska, att det endast ur Roms handlingar kunnat återhämtas, så har det senare däremot, såsom till allmän efterrättelse strängeligen anbefallt, varken för sitt eller kommande tidevarv blivit bortglömt. Avskrifter därav ha funnits vid domkapitlen [4]; och när lutherska reformationen begynte här komma i fråga, blevo dessa, jämte flera, stadgar genom trycket år 1525 i Uppsala allmänligen kungjorda, samt de samma sedermera fler gånger omtryckta[5], och åter fler gånger efter andra källor utgivna[6]: också utländska samlare av huvudsakliga kyrkomötens beslut ha åt uppgifter därom ägnat ett rum i sina verk[7], av vilka man dock ej kan väntas särdeles tillfredsställelse, när därom lämnats blott en kort uppsats av den nästan beständigt utomlands vistande svenska prelaten Johannes Magni, troligen ur minnet hämtade, dunkla erinringar.

Överallt råder dock en djup tystnad angående denna stadgas urskrift, och under förmodan, att en handling från en tid, då intet arkiv gavs för originalurkundernas bevarande, härtill ej mer än till flera andra allmänna påbud var att vänta annat än avskrifter, synas förutvarande utgivare icke ens forskat därefter.

Bland hävdaforskare, som ägt tillträde till alla rikets gamla handlingar, har endast den outtröttelige Örnhielm anmärkt[8], det han slutligen fått se och med sina förut ur Codices efter senare tiders stavningssätt gjorda avskrifter jämföra originalpärmbrevet, utan att omnämna, var det erhållits, eller kan återfinnas. Peringskiöld åter, som utom dessa avskrifter ägde i sin vård hela Antiqvitetsarkivets förråd av medeltidens originaler, har till grund för sin uppteckning av denna stadga icke kunnat framleta annat än gamla avskrifter [9]: varvid dock torde böra erinras att dessa urkunder efter Stockholms slottsbrand var förlagda under en trappa i greve Pehr Brahes hus, där de, enligt en deras senare vårdares, herr C. R. Berchs intyg, ännu år 1772 kunde anses "icke annorlunda än de icke voro till."

När det för någon tid sedan lyckats till dessa dokuments uppläggning erhålla ett litet särskilt, och sedermera för bearbetandet av ett Svenskt Diplomatarium, vilket skulle i kronologisk ordning upptaga rikets gamla handlingar, hela förrådet hunnit så vida iordningsställas, att åtminstone för varje brevs utfärdande årtalet blivit antecknat, har möjligen behövliga handlingars återhämtande blivit lättat. Om denna förberedande åtgärd, som med mer än 16 000 dokument måste på inskränkt tid verkställas, icke genast kunde tillåta en närmare granskning av varje stycke, har åter framletandet av samtidiga handlingar, till avskrivning för trycket, därtill givit bättre tillfälle. Härvid har utur en, troligen mindre begagnad, f d i askar inpackad, och av andra strödda och styckade dokument under titel: Analecta, nu hoplagd samling, framtagits även närlagda fullständiga och väl bibehållna pergamentsbrev, som vid närmare betraktande befinnes vara själva urskriften till omförmälta Skänninge kyrkomötes beslut med påvlige sändebudets vidhängande, nästan alldeles oskadads, sigill.

Enär mot denna alla gamla avskrifter och därav gjorda upplagor äga skiljaktigheter, vilken stundom ändra meningen, och i synnerhet den förutnämnda Uppsala-upplagan av år 1525, vilken dock borde kunna anses som officiell, är i många stycken betydligt därifrån avvikande, torde detta dokument förtjäna att i sitt rätta och ursprungliga skick ännu en gång[10] bliva allmänheten meddelad.

[ ... ]

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas
stadga och förordning.

Älsklige bröder i Christo! Alla, som i Sverige bygga och bo, sänder Vilhelm, med Guds misskund biskop i Sabina, Apostoliska stolens sändebud, sin hälsning i Jesu Kristi namn. Då vi, under utövningen av vårt ombudskall i Sverige och Norge, sedan i Norge konungen var krönt, och i förutnämnde rike allt, som vederborde, i andlig och världslig måtto, efter den förmåga Gud förlänt, på bästa sätt anordnat, skyndade till Sverige, funno vi detta rike nästa helt och hållet i en förunderlig och ömklig förvirring: där hade nämligen uppstått ett särdeles häftigt krig mellan konungen och några ädlingar, varav följderna var dråp, brand och skövlingar; men i andlig måtto därutinnan, att nästan alla präster var prästers söner, vilka trädde i sina fäders fotspår, gifte sig högtidligen och hade offentligen frillor, men skötte, sådant oaktat och utan särskild påvlig tillåtelse, själavården; ävensom det blivit ett bruk, vilket snarare med rätta hade kunnat kallas ett missbruk, att efter en avliden präst tillträdde hans barn, eller - i brist av sådana - hans närmaste släktingar, all lös egendom, vilken tillhörde kyrkan; varav följde, att kyrkorna städse trycktes av allt för stor fattigdom; och till skäl för allt detta anddrog prästerna, det de ingalunda kunde fördra kvinnligt umgänge och biträde: med vår Herre Jesu Krists, världsfredsstiftarens, bistånd har för den skull, efter många underhandlingar, som vi haft med de tvistande, om deras ömsesidiga påståenden, besynnerligt och märkligt nog, fullkomlig fred blivit medlad. Till slut, när efter en liten tid herr ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar blivit inför oss sammankallade och efter flera dagars tvist och överläggningar, som även bevistades av jarlen[11], av vilken det landet nästan helt och hållet styres, och i närvaro av landets lagman och många andra betydande och skickliga män, samt många präster, ha vi med nämnde ärkebiskopens och lydbiskoparnas råd och samtycke funnit gott att, i kraft av den oss förlänta apostoliska myndighet, stadga, som följer: att ingen om prästeståndet vidare får ta sig hustru eller allmänligen bekant ha frilla eller samboende kvinna; och om något häremot görs, ska dessa kvinnor veta sig vara i bann; dock där någon redan är frilla eller verkligen hustru, ehuru dessa gå förtappelsens väg, varda de ej inom året bannlysta, men är de ej efter årets slut skilda, vet de sig i bann, och akta sig de, som så haft dem, att ej ytterligare med bannlysta deltaga i synd, helst de då enligt kanoniska lagen fällas i samma bann, undantagna 50 åriga präster och kvinnor, som avgivit försäkran och vid vite av stora penningböter lovat biskopen allt slags återhållsamhet och att aldrig på samma gång sova i samma hus eller under samma tak, dem kan biskopen, om honom så synes gott och rådligt, fördraga; men barn av dem, som ytterligare tagit sådana hustrur eller frillor, och barn, som av sådana mödrar födas efter ett år, få, utan genom testamente, intet av vad fadern eller kyrkan ägde, och om de mottagit något, är de genom själva gärningen i bann. Men barn, redan födda, eller som inom året födas, av kvinnor, vilka fördömligtvis uppehålla sig hos präster, ålägger vi intet nytt ok, utan förklarar blott, att dessa barn och - om barn ej finnas - deras anhöriga falla i dödlig synd, begår rov och stöld, om de mottar något arv av präst eller kyrka, och, om de sådant ej återställer, kan de ingalunda med Gud försonas. Men genom testamente äger präster att överlåta till vem dem gott synes, om de vid dödsstunden äga något genom arv, skicklighet, lärdom eller erhållna gåvor för sin person, utan förhållande till kyrkan; allt annat gods åter, efter som det allt är kyrkans, må de ingalunda borttestamentera. Vidare: rättskaffens prästmän, som velat förbli utan hustrur och allmänt kända eller samboende frillor, ska med företrädesrätt till välvilja och med särdeles bevågenhet bemötas. Med ärkebiskopens och lydbiskoparnas råd och samtycke ha vi, i kraft av vår apostoliska myndighet, funnit gott ytterligare stadga, att den, som i deras och särdeles i predikarbrödernas hus begått någon våldsamhet under sken av gästning eller annan orsak, genom uppbrytning av hus och dörrar, rövande, rånande eller handåverkan å dem eller deras hjon, ska - konungens och jarlens personer undantagna - bannlysas: även biskopar, när de ankomma i visitationsärenden, anbefallas, vid oss skyldig lydnad, att ej fordra mer än den tillbörliga gengärden, eller något anbudet motta: dess tjänare marskalken och hovmästaren samt andra i hans sällskap befaller vi likaledes att under visitationstiden, själva eller genom andra, alls intet utkräva, och kräver de något utom livsmedel, som hör till gästningen, eller mottar något erbjudet, emot vad ovan stadgas, vare de i bann. Vid banns straff bjuder vi, det må hos prästerna under visitationsdagarna med biskopen inga andra gästa, än hans folk, utan att den, som gästningen håller, särskilt inbjuden vara. För Uppsala, Strängnäs, Västerås och Skara stift anordna vi alltså: där biskopen plägar åtnjuta 4 dagars visitationsgästning, gästar han tredje; där vanligen tredje, äger prästen fritt val, antingen han vill gästningen lösa med 1 1/2 mark silver, eller gästning för 20 man till häst. Löses den med 1 mark, tilläggs, i Strängnäs stift, 2 mått honung: i Västerdalarne av Västerås stift gångne efter gammal plägsed, men i Linköpings och Växjö stift indrages tredje dagens taffel; där vanligen är 2 dagars biskopsgästning, är det i prästens fria val att lösa den med 1 1/2 mark silver och 4 mått honung, eller hålla taffel för 20 man till häst. Även stadgar vi: om biskopen förrättar eller avhör mässa i en sockenkyrka på en högtidsdag, då folket enligt landets sed allmänligen offrar, delas offret så, att vad biskopen eller andra, som för hans skull ankommit, offra, tar biskopens capellan, men vad sockenmännen offra, tar sockenprästen. Händer åter, att församlingen bannlyses för något brott, för vilket biskopen tagit penningböter, gottgöres härav sockenprästen så mycket, som han under ett sådant bannlysningstillstånd förlorat - detta för rättskaffens präster: För otuktiga åter och för lösaktighet allmänt beryktade stadgas intet nytt, utan händer dem något ont, kommer, såsom skrivet är, deras blod över deras huvuden. Vi stadgar dessutom och vid oss skyldig lydnad befaller alla inom prästståndet, vilka ej ännu ha kvinna, och vilka det ha, att alldeles icke anta sig några barn, genom erkännande såsom sina, genom deras födande och underhåll hemma hos sig eller annorstädes med allmänlig vetskap, och att icke heller offentligen kalla dem sina barn, enär, enligt laga stadgar, blott den är son, som är född av lagligt äktenskap: den sådant med vett och vilja gjort veta sig vara i bann. Ävenledes stadgar och, i kraft av oss skyldig lydnad, befaller vi biskoparna att låta sina tjänare, vanligen så kallade (socknare?) fogdar, svärja på Guds H. evangelium att sin syssla redeligen och utan arga list förrätta, och ingalunda inmänga sig i rannsakningar över äktenskaps- eller andra andliga mål, emedan de är lekmän; inga klerker åter må ta sig dylik befattning, vid straff av kyrkans förbud för den häremot handlar. Även bjuder vi biskoparna och stadgar, att de erlägga vår gästningskostnad 1/3 av räntekammaren och blott 2/3 av kyrkorna, var kyrka därav tilldelat vad den förmår. Vi befaller även ärkebiskopen i Uppsala och alla hans lydbiskopar, vid den lydnad de oss pliktiga är, att inom ett år äga och såsom sin egendom i all sin livstid bevara den senaste i framlidne påvens Gregorius IX:s tid gjorda samling av påvliga stadgar (dekretaler), så också att densamma studera efter vad Gud förlänar nåden till. Skulle någon på året det försumma, vet sig i kyrkans förbud. Vi befaller också dessutom i kraft av oss skyldig lydnad, vid straff av bannlysning och avsättning, ärkebiskopen och alla hans lydbiskopar att icke åt någon lekman lämna någon sockenkyrkans tionde. Vi befaller likaledes och medgiver ärkebiskopen och alla hans lydbiskopar, var i sitt stift, att fälls någon eller några i något av ovannämnda bann eller kyrkans förbud och vill bot göra, är det stiftets styresmans rätt att honom avlösa, när denne nämligen på förhand givit upprättelse genom återställande av vad han sig tillvällat, eller upprättat den skada han (kunnat) gjort, allt utan förbindelse eller förhoppning att det kunna återtaga. I Jesu Kristi namn befaller vi också herr ärkebiskopen i Uppsala och alla hans lydbiskopar, vid oss skyldig lydnad, att låta allt detta årligen å prästmöten flitigt läsas och förklaras. Givet i Skänninge uti Linköpings stift år efter Guds börd 1248 den 1 mars, i övervaro, med samråd och bifall, av vördiga fäder och bröder, ärkebiskopen i Uppsala och fem hans lydbiskopar samt många andra.


  1. För katolska tiden, vad Uppsala mötesbeslut av år 1593 är för den evangelisk-lutherska.
  2. Påv. Anstastas. IV:s bulla av d. 28 nov. 1153, i Svenskt Diplomatarium, del 1, sid 56, och tillägget för nämnda år.
  3. Jämför bland flera andra, till exempel påven Innocentius III:s bulla av år 1213; Sv. Dipl. I: 176.
  4. Som kan slutas av de ännu bibehållna Codices, till exempel Uppsal. sid. 127, Linköp. fol. 122, statut. episc. (sign. A. 57) s. 6, 7.
  5. År 1728 av Nettelbladt i Schwed. Bibl. 2 St. s. 119-124; år 1790 i (Troils) Skrifter och Handl. till upplysn. i Sv. Kyrko- och Reform. Hist. 2 Del. s. 307-318, med upptagande av skiljaktigheterna i nedannämnda upplagor.
  6. År 1721, i Act. Litt. Sv. s. 196-202; och år 1731, i Wildes Hist. Pragm. Sv. s. 389-392.
  7. Labbæus och Cossart, i S. S. Concil. Tom. XI. P. I. s. 695. Harduin, i Collect. Concil. Tom. VII. s. 423 och J. Dom. Mansi, i S. Concil. & Decret. Coll. nov. Tom. XXIII s. 767; jämför Troil a. st.
  8. Bullar. T. I. s. 327.
  9. Näml. ur Codd. Ups. och Linc., samt Copie-Bok. sign Q. p. 69.
  10. Efter originalet tryckt även i Sv. Dipl. I: 330-333.
  11. Birger Jarl, enligt 1525 års Ups. uppl. av Stadgan, samt von Dalin, Sv. R. Hist. 2 Del. s. 207; men Ulf Jarl, förmodar Lagerbring, i Sv. R. Hist. 2 Del. s. 355. Birger Jarl var dock i Skänninge den tiden och följande dagen, eller den 2 mars 1248, och, jämte ärkebiskopen och andra rikets biskopar, bevittnade en då av påvlige legaten given dom. Sv. Dipl. I Del. sid. 334.