Jag vet ett land, där himlen omkring fjällen
sig svänger präktig, djärv och underbar;
där tusen stjärnor gnistra uti kvällen,
och högst står trofast Nordens stjärna klar;
där granens hår och björkens kransa tjällen;
från bergen brusar floden stark och snar:
där såg jag himlen först, såg havet, jorden,
och jag vill leva och vill dö i Norden.
Jag vet ett folk, vid havets bröst uppammat,
i dalens vagga, uti järnets land,
av hjältefäders gudasläkt härstammat, —
från bergen härskar det med mäktig hand,
av skogen, klippan, böljorna hörsammat,
och har sitt rykte sträckt till fjärran land:
jag mäktigare folk på jorden känner,
men jag vill leva bland de frie männer.
Jag vet en hjälte på den fria jorden
och bland de tappre männer, — hög och god,
den skönsta gåva Södern givit Norden,
en riddare av kungligt ädelmod,
sin konungs, Sveas, folkens älskling vorden:
för honom rinne gärna allt vårt blod!
En furste ädlare ej världen känner,
och leve han! är skåln bland svenske männer.
