Skizzer från Bergen
|
| Tryckt i Ny Illustrerad Tidning N:o 21, 26 Maj 1866 p 163 ff & N:o 22, 2 Juni 1866 p 174 på ALVIN |
Skizzer från Bergen.
Det var in på sommaren 1863 som jag gjorde en resa längs Norges kuster, hufvudsakligen för att göra mig bekant med de lemningar af medeltidens byggnadskonst, som finnas i Stavanger, Bergen och Thronhjém. Ångbåten hade i stickande storm lemnat Stavanger på aftonen; men efter en stormig natt och mångfaldiga verop i hytterna klarnade vädret den följande dagen, så att vi fingo herrliga utsigter in i fjordarna, hvilka i lifligt sceneri och vexlande belysning passerade revy för oss.
Vi hade spisat middag — den sista som min vän landskapsmålaren på de nästkommande sex veckorna hade tillfälle att få; ty på Terön skulle han gå i land för att göra en studie-resa på fjellen, och enda möjligheten att få köttmat inskränkte sig till de spicke-korfvar, han hade i sin koffert. Det var också med en tung uppsyn som han denna sista middag enligt kamelens efterdöme öfverlasta- de sin mage, och afskedet var, åtminstone från hans sida, rörande. Jag var nu öfverlemnad åt mig sjelf och det sällskap, som fanns om bord. Detta var väl temligen ledsamt, men sedan jag i kaptenen om bord eller, rättare sagdt, han i mig hade upptäckt en kusin — ty Gud skall veta, att jag aldrig haft en aning om att jag hade kusiner på dessa trakter och med detta namn — så gick tiden, med tillhjelp af en styf grogg, hastigt nog, under det ångbåten i dess ställe icke förhastade sig. Denna omständighet hade jag att tacka för att jag icke fick se inloppet till Bergen i sin fulla glans; ty det började redan mörkna, då min nye kusin underrättade mig, att vi nu blott hade en udde mellan oss och Bergen.
Och så kom udden, och med udden en regnskur. Hvad man trots mörkret möjligtvis kunnat se, hindrade regnet att se; men deröfver törs man icke beklaga sig i Bergen. Här regnar det nemligen, som bekant är, starkast på hela jordklotet, med undantag af en liten fläck, jag tror på Coromandelkusten, som har en ännu större mängd regn. Bergen har att uppvisa de bekanta 80 tummens nederbörd — ett faktum, som man imellertid gör klokast i att behålla för sig sjelf, när man kommer tillsammans med Bergenser. Regnet är deras svaga sida, och de hafva äfven en otrolig själsstyrka att ignorera det. Jag skall blott anföra ett enda exempel. En dag under min vistelse i Bergen började med solsken, och jag gick förtröstansfull till mitt arbete i kyrkan. Jag hade imellertid knappast börjat, förr än en regnskur aflöste solen. Derpå solsken. Detta upprepades under dagens lopp 17 — säger sjutton — gånger. (Jag vet bestämdt antalet, ty jag strök ett streck i min bok för hvar regnskur). Och då jag fram mot aftonen kom hem till hotellet, sade värden med den allvarligaste min i verlden till mig: „men i dag ha vi likvisst haft vackert väder“. Jag bad följaktligen Gud bevara mig från det fula vädret, och gick åstad och köpte mig en regnkappa, som sedan var min ständige ledsagare.
Bergens läge är utomordentligt vackert. En smal bugt, som i allmänhet benämnes Vägen, tränger sig in mellan höga fjell, och vid dessas fot, omkring bugtens innersta ända, höja sig Bergens hus. Närmast vattnet, på alla tre sidorna, stora, höga, bjert målade packhus, hvilka på afstånd gifva staden ett mycket respektabelt utseende. Hufvudsakligen är det norra sidan, som utmärker sig genom sina packbodars regelmässighet och storhet. Detta, är den så kallade Tyska Bron, der de han- seatiske köpmännen fordom hade sina kontor eller „stugor“. Bakom dessa, högre upp, ligger Norra gatan, nu en stilla och fredlig, mycket aktningsvärd del af staden; men i fordna dagar var det annorlunda, ty här hade de tyske köpmännen, som efter Hansalagens stränga reglor måste förblifva ogifta, sina lösa qvinnor boende, — något, som under hela Medeltiden gaf anledning till mångahanda klagomål. I synnerhet skola dessa qvinnor hafva utgjort en stor och otillbörlig frestelse för ordensbröderna, som bodde på södra sidan om Vågen, hvilka, såsom en gammal bisp beklagar sig: „gingo ut och in hos dem på Norra gatan“.
Bakom staden, mot öster, ligger ett litet färskvatten med leende stränder, Lyngegårdsvattnet, omkring hvilket Bergenserna hafva sina villor, medan det i nordost finnes ett annat och mindre, af den mest motsatta karakter. Mellan höga fjell, hvilkas fot omedelbart stupar ned i vattnet, ligger det der sorgligt och stilla, och ingen mensklig boning synes i närheten af dess stränder. Om detta vatten, hvars betecknande namn är „Svarta Diket“, går samma sägen, som om så många andra af de norska fjellvattnen, att det ej har någon botten. För ögat ser det så ut, när man stirrar på den svarta ytan, som endast sällan krusas af en vindpust. Men ett sorgligare rykte har det erhållit derigenom, att det är det ställe, der Bergens sjelfmördare helst verkställa sitt sorgliga uppsåt. När en Bergens har gjort bankrutt, eller på annat sätt blifvit trött vid lifvet, så är Svarta Diket gerna hans sista tillflykt. Och det måste jag tillstå, att jag aldrig sett ett mera passande ställe att dränka sig, icke ens vid myrvattnen uppe i Österdalen, der man genom den öfversta, af ruttnande trädstammar bildade bottnen kan se ned i sjöns nedersta del.
Bergen har ännu ett helt annat skaplynne än samtliga andra norska städer, men för femtio år sedan var detta ännu mera fallet. Vår tids „nivellerande inflytelse“ — för att nyttja ett så trivialt uttryck — har också sträckt sig hit, och utjemnat många af de egenheter, som utmärkte så väl staden som invånarne. Men ännu skall det dröja länge, innan Bergen blir som en annan norsk stad eller Bergenserna som andra norrmän. Och det vore icke heller att önska. Bergenserna äro ett energiskt, begåfvadt, och i alla afseenden lifligt folk. Det är i synnerhet denna sista egenskap, som de hafva framför andra norrmän, hvilka enligt allmänna omdömet lida af tunghet. Det är icke fritt för, att detta omdöme är grundadt.
Hvad särskildt Bergens karakter angår, sä mär ker män ännu på mer än en sak dess tyska ursprung. Anlagdt af en norsk konung — jag tror Olof Kyrre i 11 :te århundradet — fick staden dock sin betydelse derigenom att Hanseförbundet valde det till en af sina nederlagsplatser. Och under hela Medeltiden hade de här sina kontor, der de styrde och stälde nästan efter eget godtycke. Det gick till och med så långt med deras sjelfrådighet, att de en gång under det femtonde århundradet mördade konungens befallningsman, missnöjde med att denne hade indragit en del af deras företrädesrättigheter.
För att injaga en smula skräck hos dem och på samma gång kunna praktiskt tukta dem, byggdes vid denna tid ett stort torn straxt vid Tyska Bron, omedelbart intill den gamla kungsgården. Detta torn fick namn af sin uppbyggare, ståthållaren Kristofer Walkendorff, och han försåg det äfven med kanoner, som kunde bestryka hela de tyska qvarteret. Nu fingo de alltså hålla sig i styr, antingen de ville eller icke.
För närvarande drifves på Tyska Bron, fullkomligt som i fordna dagar, en vidsträckt fiskhandel. Här är den egentliga marknaden, der nordländingarne, som om sommaren komma till Bergen i sina klumpiga jakter, starkt påminnande om forntidens drakar, afsätta sin torrfisk och stockfisk och klippfisk och hvad de nu heta, representanterna för denna nationella näringskälla. Och här är en lukt och, när det regnar, en klibbig, stinkande, vidhängande smuts, som man under sina skoplagg för med sig hvar man står och hvart man går.
Vid midsommarstiden ikomma nordländingarne farande — det är „första stämman“, och då deras fartyg, som blott föra ett enda stort råsegel, icke äro inrättade för kryssning, så. måste de invänta god vind för att komma in genom det trånga och svåra inloppet till hamnen. Men så komma de också — femtio, sextio, ja ända till hundra stycken på en gång, med det stora, ofta brokiga seglet utslaget, och fisken lastad högt upp på masten — och då blir det lif på bron, och i köpmännens hus. Ty det är en gammal plägsed, att Nordlandsskepparen, som mestadels sjelf är egare af både jakten och fisken, under sin vistelse i Bergen inbjudes att lefva i den köpmans hus, med hvilken han står i förbindelse, och många och lustiga äro de historier, som berättas om nordländingarnes beteende i dessa främmande förhållanden. Och så få de surstek och söt soppa med sviskon i — detta skall vara desse arktiske abderiters bästa mat — och så blir det handel utaf. Men svåra att lura skola de likväl vara, dessa nordländingar, trots all deras naivetet för öfrigt.
Jag var tyvärr icke i Bergen vid stämmotiden — den första var förbi och den andra hade ännu icke begynnt; och jag fick således icke tillfälle att iakttaga all denna rörelse. Men några nordlandsjakter lågo ännu qvar, och besättningen — ja, jag vill ogerna tala illa om mina medmenniskor, men jag kan icke påstå att de sågo särdeles lifliga ut.
Deremot finnes det ett annat skådespel, egendomligt för Bergen, och för Bergen ensamt, som hvarje resande kan beskåda, ty det uppföres hvarje onsdags och lördags morgon från kl. 6 till 9. Dessa två dagar äro nemligen Bergens fiskdagar, och på ingen rättskaffens Bergensers bord kommer det då någon kötträtt; detta iakttaga de lika strängt, som de ifrige katolikerne sin fasta. Men också är fisken i Bergens excellent och Bergenserne veta att anrätta den så godt som trots någon dominikanerkock.
Utanför Bergen, på fastlandet och hufvudsakligen på de otaliga öarna, bor en folkstam, enkel i sina vanor och tarflig så väl i lefnadssätt som andlig begåfning. Ja, rigtige patrioter gå till och med så långt, att de förneka dem som norske bröder, och påstå, att de äro en nation för sig. Om de i sådant fall äro afkomlingar af Skandinaviens förgermaniske ur-invånare, är ett spörjsmål, som jag vill öfverlemna åt etnografers grundligare granskning. De tala imellertid ett slags norska, men den är svår att förstå; och efter allt hvad jag begrep deraf, är det mycket möjligt att det finnes samojediska rötter deri.
Denna stam är i Bergen känd under namnet „striler“. Man skiljer mellan landstriler och hafsstriler, nen hafsstrilerne äro de egentlige och fiske är deras bedrift. På dessa nakna, ofruktbara öar, der deras fattiga hvddor stå, finnas icke många tillfällen till hvarken åkerbruk eller boskapsskötsel. En liten uppkörd fläck jord framför kojan, som mera liknar ett kaos af trästammar, jord och stenar, än en europeisk bostad, och på denna fläck en skäppa potatis — detta är så ungefärligen åkerbruket. Och boskapsskötseln! — Ja den bedrifves efter underliga grundsatser. Ty finnes en ko — och kor finnas verkligen, men af ett diminutift slag, som förhåller sig till vanlig boskap som dvergbjörken till den fullvuxna hängbjörken — så är hon hänvisad till att söka sin föda i sillnackar, och hvad eljest finnes för affall af fisket. Mjölken af dessa djur skall derföre också hafva en väl maritim smak, som starkt påminner om beredd lefvertran. Af egen erfarenhet kan jag icke afgöra det, då jag aldrig haft tillfälle att försöka något häraf. Och grisarne lefva tillsammans med familjen, det samma göra hönsen, och af tacksamhet härför värpa de hela vintern.
Hafvet är strilens åker; det plöjer han också ständigt och jemnt i sin lilla båt, och hälleflundran och sillen och torsken äro hans bästa boskap. Men mången gång fordrar detta farliga åkerland hans lif till ersättning för det byte, det förunnar honom. Likväl älskar han hafvet, det är hans rätta hem och han har tusen smeknamn för det; men helst heter det på hans bildrika språk „blåmyren“. I sin båt är strilen också en helt annan karl, än när han färdas på landbacken. Från den spädaste barndomen dagligen van vid att handskas med årorna, har strilen ett proportionsvis utveckladt ofvanrede, och rodd är hans egentliga metod för fortskaffning i rummet. Underdelen af hans lekamen är outbildad och svag, och hans vacklande gång, som deraf är en följd, inbringasr honom, när han visar sig på Bergens gator, en mängd qvickheter af gatu-ungdomen, om vintern förenade med snöbollar, om sommaren med ännu värre projektiler. Ty Bergens gatu-ungherrskap är kändt för sin just icke alltid älskvärda liflighet.
Och hvar onsdag och lördag kommer han till Bergen med sin fångst. Tidigt på morgonen komma de farande i sina båtar, som likna snäckor med tu eller flera par armar, och då blir det kapprodd ned öfver Vågen — den originellaste Regatta någon kan se: ty det gäller att eröfra en god plats inne vid Fiskbryggan, och otroliga äro de skällsord, hvarmed de under rodden regalera hvarandra.
Fiskbryggan ligger framför ändan af Vågen, straxt nedanför torget. Hon inneslutes mot sjön af ett gallerverk, och under detta lägger strilen sin båt. Har han nyss varit hetsig, så blir han nu lugn, och ingenting förmår störa honom i hans orubbliga ro.
Uppe på bryggan stå Bergens samtliga tjenstpigor. De gräla och bannas och kifvas i högsta diskant och tyckas för ögonblicket icke tänka på alla de behag, de eljest förstå att utveckla. Ty äfven i detta fall är Bergen fördelaktigt kändt framför andra norska städer, och de bergensiska tjenstflickorna med de korta ärmarna, de skälmska ögonen och de koketta små hvita hufvorna på nacken, äro verkligen en behaglig företeelse. Men för strilen ega de inga behag, på honom använda de icke heller hvarken sitt leende eller andra oskyldiga små konster. Tvärtom, med öfverkroppen lutad utöfver spaliern bearbeta de hans hufvud och skuldror med paraplyn för att väcka hans uppmärksamhet, och så skrika eller rättare sagdt sjunga de i munnen på hvarandra: „striiiiiil! ka’ vi' du ha’ för fisken, du?“ under det den ena pekar på en torsk, den andra på en stockfisk, den tredje på en hälleflundra, den fjerde på en hummer, den femte på småsill, den sjette på en rödspotta — allasamman med sina respektiva paraplyer. Ty i Bergen regnar det ju alltid och en tjenstflicka går aldrig utom hus utan paraply.
Man skulle tro, att strilen skulle blifva rasande öfver denna behandling och i allt detta virrvarr. Långt derifrån. Han står der på sin toft, med händerna i byxfickorna, och det högsta, han företager sig, är att transportera tuggbussen från den venstra sidan till den högra och vice versa. Ibland nedlåter han sig till att gifva svar på ett af de många spörjsmålen, det vill säga i det fall då han kan identifiera frågarinnan och det efterfrågade föremålet. Nu går handeln lös, och det i mera kraftiga än väl valda uttryck från den upphetsade köperskans sida. I hvar sats, som kommer från de sköna läpparna, är det anledning till fem injurieprocesser; men strilen rör icke sina. Han slår icke af; men till slut blifva de ense, ty han låter sin motpart skrika all röst ur sig och så upphör prutningen af sig sjelf.
Lika illa ute äro de striler, som icke komma tidsnog för att få en plats vid bryggan — de måste gå ut ur sina båtar, och omgifne af korgar och baljor och stenfat måste de taga rum på sjelfva Fisktorget, och här går det dem icke en bit bättre — blott att de icke äro så mycket utsatte för de argumenta ad hominem, som med paraplyen praktiseras mot deras landsmän i båtarna. På mina ofta upprepade besök på Fiskbron stal jag mig till att skizzera ett par af dessa hafsmän och deras hustrur, och jag kan icke neka mig det nöjet att återgifva dem — och så se de allesammans ut.
Att ett mägtigt tyskt köpmannaskap, som genom hela Medeltiden kunde försvara en sådan plats i ett främmande land, också måste hafva sin stora inverkan på stadens och dess invånares karakter, är klart. Nu börja väl dessa tyska egendomligheter att förlora sig, men man ser likväl ännu på de flesta äldre hus bänkar på de framspringande trapporna, eller, der dessa icke finnas, på trottoiren utanför, och här sitter eller satt i alla fall för icke så lång tid tillbaka familjen om sommaraftnarna; här sladdrade man med grannens och här mottog man besök. Detta är en helt och hållet tysk sed, och i inga af de norska städerna finnes något motsvarande.
Men de flesta minnena om tyskarnes långa vistande i Bergen finnas likväl i Mariekyrkan, den kyrka, som låg i deras qvarter och var upplåten åt dem till gudstjenst. Anlagd redan i 12:te århundradet, är hon stadens äldsta byggning, men sådan hon nu står, är det icke mycket qvar af den ursprungliga byggnaden. Det är en långkyrka med två sidoskepp och tvenne torn, af hvilka det ena är nedrifvet, och det hela är uppfördt i en tung och plump öfvergångsstil från rundbågen till spetsbågen.
Det intresse, denna kyrka erbjuder, består derföre också mera i alla de minnesmärken, hon bevarar om tyskarnes lif och verksamhet; och ännu heter hon i folkets mun Tyska Kyrkan och hvarannan söndag predikas der på tyska, oaktadt hela menigheten sedan ett halft århundrade består af idel norrmän.
Korbågen stödes af ett mast-trä, hvarpå hänger ett gammalt krucifix i kroppsstorlek, och framför detta, sannolikt offrad af någon olycklig äkta man, en gyllene toffel. Detta är sällsamt nog, ty i katolska tiden hade de tyske köpmännen icke tillåtelse att gifta sig, men måhända stodo de under toffeln i alla fall. I sjelfva koret finnes en utstående och förgyld altartafla från femtonde århundradet, af samma slag, som man så ofta finner i de flamländska städerna och vid Rhen. På alla kyrkans väggar hänga stora votivbilder, vanligtvis skänkta som tacksamhetsintyg mot försynen för räddning ur sjönöd, eller för lyckligt förvärf af en tillräcklig förmögenhet, för att sätta gifvaren i stånd att återvända till Bremen eller Lybeck. I midten är gerna en eller annan biblisk scen framstäld, nedanföre denna är inskriften och derpå gifvarens porträtt. De äro samtliga utan spår af konstvärde, men intressanta på grund af porträtten och inskrifterna. Uppe i koret, bakom altaret, hänger ett porträtt i kroppsstorlek af Dr. Johannes Neuhavius. Det är en vacker gammal gubbe med presterligt utseende och ett mägtigt, hvitt skägg, och psalmboken håller han mellan sina hopvecklade händer. Men det märkligaste med mannen är berättadt i den samtida inskriften: han var kyrkans siste, katolske och förste lutherske prest. På korets sidoväggar hänga porträtt af åtskilliga biskopar; en af dem, jag tror den siste som målades, är illa medfaren. Det kom sig deraf, att hans porträtt hängde framför en djup fönsteröppning och alldeles betäckte den. Men en natt bröto tjufvar in genom detta fönster, och då de stötte på frånsidan af biskopen, skuro de hål i honom och kröpo igenom, och skadan har varit svår ätt reparera, ty han har ännu märken öfver magen.
Predikstolen är ett mästerstycke i rococcostil, liksom hela kyrkan har en stark anstrykning af det förra århundradets praktlöshet, med allsköns krimskrams och skräp i vinklar och vrår. Nu skall hon vara restaurerad, har jag hört sägas, och återförd till „en ren stil“. Jag kan naturligtvis icke hafva något omdöme derom, innan jag sett den; men jag har upplefvat märkvärdiga saker i kapitlet om kyrkorestaurationer, och vill hoppas det har gått henne bättre, än t. ex. domkyrkan i Throndhjem. Den tyckte jag nu var intressant, som hon var.
Men det märkligaste i hela kyrkan är likväl dopfunten. Man märker nämligen icke att det finnes någon, när man såsom fadder är tillstädes vid denna heliga handling. Barnet skriker, amman vyssjar det, faddrarne betrakta hvarandra — ingen dopfunt. Men nu visar presten sig i sakristidörren och — har man sett på maken! — vipps far en engel i en damsky ned från taket. I sina händer håller han dopbäckenet, och blifver sväfvande i en passande höjd. Så häller klockaren vattnet i skålen och den heliga akten kan försiggå, och när det är gjordt, intager vår engel sin gamla plats under taket.
Det finnes ännu ett par gamla kyrkor i Bergen, korskyrkan och domkyrkan, båda större än Mariekyrkan, men de erbjuda föga intresse i arkitektoniskt och ännu mindre i pittoreskt hänseende.
Deremot är Bergen i besittning af ett museum, som innehåller mycket skådevärdt. I synnerhet är samlingen af nationella fiskar och sjödjur rikhaltig. Jag är icke iktyolog och kan derföre icke lemna några tillfredsställande upplysningar om samlingens sällsyntare exemplar. Jag vet blott, att jag i hög grad imponerades af uppstoppade (eller uppblåsta?) hvalfiskarter. Hvart sådant odjur hängde i luften mellan två jernstöttor, och såg ut som det vore uppspettadt för att stekas. Och så fanns der liket efter en sillkung, som skulle vara en stor raritet.
Man kallar i Norge de personer, som vunnit förmögenhet genom fiskhandel, med ett mera populärt än smakfullt uttryck „sillkungar“. Det är imellertid ingen sådan afsomnad medborgare, som förvaras på Bergens museum. Den, jag menar, är en lång, smal, silfverfärgad fisk, en hel hop fot lång (antalet törs jag icke säga, för att icke beskyllas för öfverdrift) och dertill blott en fot bred. Detta mönster, som förvaras i sprit, är en stor sällsynthet, ty exemplar komma blott undantagsvis till norska kusten, och har man än fångat en, är han till följd af sin egendomliga skapnad ytterst svår att bevara oskadd. I många fall skall det äfven varit han, som gifvit gästroller som sjöörm. Vidare finnes der en hummer af rigtig öfvernaturlig storlek — den största i hela Europa, sade konservatorn — en rigtig fiskhandlarskylt.
Samlingen af foglar, i synnerhet från Lofoten, är likaledes mycket lärorik. Men der finnas också andra intressanta saker, hopsamlade från kyrkor och herregårdar i stiftet: der finnas dopfuntar och messkläder och möbler och glasmålningar och gamla rustningar och vapen och byzantiska altartaflor och moderna bilder.
Dessutom är Bergen i besittning af ett tafvelgalleri, som är förenadt med konstföreningen, och till hvilket det för öfverskott af dennas medel anskaffar taflor.
De medel, konstföreningen till detta ändamål har att förfoga öfver, äro icke stora och det är derföre första hufvudafsigten att bilda ett galleri af norska taflor. Och efter hand har hon också sett sig i stånd till att anskaffa taflor af Dahl, Jensen, Gude, Tidemand, Morten-Müller, Bodum, Baade och Lerche. Om ännu flera af det „unga Norges“ konstnärer äro representerade, kan jag icke för ögonblicket erinra mig. Konstföreningen, som anställer årliga lottningar, blomstrar äfven, och i det hela taget utmärker Bergen sig genom ett lefvande konstsinne. Det var här, som den första nationella teatern såg dagens ljus, grundad 1851 af Ole Bull och Fritz Jensen, den tiden historiemålare, nu prest i Lofoden. Senare har den under loppet af ett par år varit under Björnsens ledning, och härifrån hafva de betydelserikaste af Norges skådespelare framgått — jag behöfver blott nämna sådana namn som makarna Bruun, fruarna Wolf och Gundersen. Ole Bull är också en Bergenser, likaledes skalden Welhaven, och den danska komediens skapare, Holberg, var född i Bergen.
En för Bergen egendomlig inrättning är hospitalet för de spetälska. En del af Bergens stift, i synnerhet sjödistrikten, äro hemsökta af denna fruktansvärda sjukdom, som här i all orenlighet och allt elände bland den fattiga allmogen slagit djupa rötter, och som är så mycket förfärligare i sitt uppträdande och så mycket svårare att bekämpa, som den är ärftlig. För flera af de olycklige, som lida häraf, stiftades i förra århundradet genom en enskild mans välgörenhet ett hospital i Bergen, hvilket i senare tid genom dr. Danielsens försorg, som egnat hela sin verksamhet åt denna sjukdom, betydligt utvidgats. Jag såg dessa olyckliga, hemsökta med deras af utslag och sår hopkrymta ansigten och lemmar, och blott en syn vet jag, som är förskräckligare: det är de för öfrigt utmärkta afbildningar af spetälska, som hr Losting förfärdigat i aquarell under dr. Danielsens ledning, och som på expositionen i London fingo den stora guldmedaljen. Jag hade för afsigt att genomgå hela arbetet, men kom icke längre än till fjerde bladet — en sådan motbjudande inverkan hade dessa naturtrogna kopior af menskligt elände.
Och detta var det sista, jag såg i Bergen. Regnet, som hade fördröjt mitt arbete, höll ännu på af alla krafter, och i hällande regn begaf jag mig om aftonen om bord på ångbåten, som nästa morgon skulle gå nordvart. Så mycket behagligare var derföre min öfverraskning, då jag vaknade när ankaret lättades, att se solen skina in genom kajutluckan.
I en fart var jag på däck, och det sista intryck, jag erhöll af Bergen, var i sanning storartadt. De kringliggande fjelltinnarne förgyllda af den uppgående solen, under det en lätt morgondimma sväfvade öfver husen och daggen ännu låg på däck och tågverk.