Skogsbruden
| ← Års-krönikan |
|
Innehåll → |
| Ur Svenska Familj-Journalen Band XIII 1874, N:o 8(238-239) Se digitalisering på ALVIN! |
Skogsbruden.
et var den tiden jag var en liten mager och späd student. Det är således icke från i går, som detta minne förskrifver sig. Jag var bjuden till min vän, patron Schmidt på Kummelnäs, en egendom belägen på Vermdön och den tiden säte för en ättiksfabrik. Der skulle jag nu tillbringa några lycksaliga sommardagar i den lefnadsglade och älsklige vännens ungkarlshem. Vi förde icke något enstörigt landtjunkarlif. Vi helsade på grannarna, vi fiskade, seglade och flanerade i berg och skog, utan att ändå på minsta vis försumma den dagliga tillsyn, som var ett oeftergifligt vilkor för den sura fabrikens behöriga fortgång och förkofran.
Första morgonen jag var på Kummelnäs, tog patron mig under armen och förde mig ned i stallet. »Här skall du få se», sade han, »en liten välskapad fölunge, som jag hvarje morgon allt från hans födelse lyft och burit så här, för att se, om jag icke genom daglig öfning och ihärdighet skall kunna lyfta och bära honom äfven, då han blir en stor häst.» Jag bad honom afstå ifrån ett så dåraktigt och vådligt experiment, hvilket troligen skulle komma att sluta med en spark, som han aldrig skulle glömma. Emellertid fortsatte han att lyfta på »lillhästen» dagligen, så länge jag var på stället och äfven sedermera, ehuru jag en tid efteråt lät mig berättas, att hästen slutligen blef husbonden för öfvermäktig, oaktadt dennes vidt erkända vighet och muskelstyrka.
Bland andra manhaftiga idrotter, hvaruti Schmidt utmärkte sig, var han äfven en väldig jägare; men som jag aldrig förstått mig på jagt och, oaktadt min stora törst för öfrigt, aldrig varit blodtörstig, stannade jag vanligtvis hemma, då patron gjorde sina små jagtutflygter; sträckte mig i stället makligt på min beqväma soffa och läste Werthers lidande eller någon annan lika uppbyggelig bok, som jag kunde påträffa i husets bokförråd.
En dag, då det småregnade och var dystert och otrefligt i naturen, inträdde min vän och föreslog mig att göra en promenad på förmiddagen och helsa på hans vän och granne, pastor Moberg på Ramsmora, ett kapellpredikants-boställe, ungefär en knapp halftimmes väg från Kummelnäs, då man nemligen i sakta mak tog genvägen öfver skogen. Som det småduggade ifrån det dimmiga himlahvalfvet, hade jag just ingen särdeles lust att lemna Werthers lidande, för att utsätta mig för ett nytt lidande i regn och dåligt väglag.
»Opp! det hjelper inte, du skall med,» utbrast min vän, »jag bär dig på mina axlar och ställer dig torrskodd midt på prestens hvitskurade salsgolf.»
Förslaget föreföll mig eget och gripande, och då jag ansåg det derjemte vara ganska naturligt att då patron på Kummelnäs kunde bära en häst, han väl också kunde bära en mager student, så antog jag förslaget.
Jag utrustades genast med bössa, väska och jägarhorn och satte mig upp på hans axlar. »Kom ihåg,» tillade min tvärsäkre vän, »att du ej får sätta din akademiska fotsula på marken, förrän du ståndar på prestens dogmatiska golf. Söta karl skall bli storögd och gapande, då han ser oss komma på detta för honom hitintills okända sätt att färdas. Han bjuder genast på den gödda kalfven och vi bli välkomna som englar i hans patriarkaliska tjäll.» Söta karl var nemligen patron Schmidts hvardagsbenämning på pastor Moberg.
Jag blåste till uppbrott några ovana och äfventyrliga toner på mitt jägarhorn och fann snart med stor tillfredsställelse, att min tvåfotade häst bar särdeles lätt. Öfverallt i gluggar, dörrar och fönster tittade folket på den sällsamma ridten.
Då vi efter en stunds vandring uppåt skogen möttes af en gärdesgård, som vi måste öfver, ville jag af ömt hjerta stiga af och befria min vän ifrån hans börda och beqväma mig att gå på egna fötter; men då visade han sitt istadiga humör och ville alldeles icke höra talas om någon förändring i den utstakade planen för vårt fälttåg, utan lät mig sitta af på gärdesgården till dess han sjelf klifvit öfver, hvarefter han tog mig på ryggen igen och fotade på i samma tågordning.
Då vi slutligen kommo till en dalsänkning, som var temmeligen vattenhaltig, var jag rätt nöjd och belåten att få sitta torr om fötterna i mina snygga blanklädersskor, medan min outtröttlige patron klef oförskräckt på i sina höga, vattentäta jagtstöflar.
Men nu mötte oss en syn, som ovilkorligen kom oss att stanna och häpna. Vi gnuggade oss i ögonen, för att få klart för oss, hvad det var för en brokig och besynnerlig massa, som rörde sig i rak riktning emot oss ifrån skogsbrynet på andra sidan om den sumpiga dalgången.
»Det är visserligen ett spökelse,» utropade min vän, »blås i hornet, i fall faen är lös, och låt oss se hvad det kan ha för verkan.» Jag blåste i hornet, men utan någon synbar effekt. Den besynnerliga massan, som för våra ögon blef allt brokigare och brokigare, nalkades småningom, till dess vi slutligen möttes, ansigte mot ansigte, då vi å ömse sidor utbrusto i det muntraste skratt, som gaf eko i de omgifvande bergen.
Lika barn leka bäst. Det var nemligen en brud, som, iklädd alla möjliga grannlåter, kom tågandes med sin så kallade bönekarl, hvilken hade då, som ännu i dag, till uppgift att följa bruden omkring i gårdarna för att vara hennes beskyddare samt i en medförd säck taga om hand de gåfvor af matvaror, penningar och effekter, som vankades här och der, och som voro afsedda för det stundande brölloppet.
Bruden, som kom från Velamsunds herrgård på väg till Kummelnäs och iklädd skor och hvita strumpor, och som ej kunde, med någon utsigt att bibehålla sin bruddrägts ursprungliga renhet och glans, traska igenom den sumpiga dalgången, hade sett sig föranlåten att sätta sig i säkerhet på sin följeslagares rygg. Denne pålitlige beskyddare höll nu troget hennes hvita ben, ett i hvar hand framför sig, så att han gick liksom i ett par hvita skacklor, under det att hon sjelf höll honom om halsen lika trofast som om det varit hennes egen lilla förtjusande gubbe.
Sedan vi vexlat några ord och skrattat för resten åt det snarlika i vår situation och det löjliga i vårt möte, fortsatte vi vår väg åt ömse håll; men å vår sida kunde vi ej underlåta att en och annan gång vända oss om för att se, huru bruden såg ut på andra sidan. Med en stor paraply, som hon höll öfver sig, tog hela gruppen sig rätt komisk ut, antingen man såg den framifrån eller bakifrån.
Vi hade nu ej långt qvar till prestgården. Presten stod på trappan, då vi nalkades. »Söta karl!» ropade patron Schmidt, »öppna salsdörren och bed oss för all del vara hjertligen välkomna!» Presten öppnade dörren på vid gafvel under skratt och bugningar. Undertecknad ställdes, enligt löfte, midt på golfvet, torrskodd och till alla delar väl konserverad, och under uppsluppen munterhet beskrefvo vi vårt möte med skogsbruden samt deltogo sedan med strykande aptit i prestens uppdukade ungkarlsmiddag på hans lilla trefliga, till natur och läge alpartade Ramsmora.
