Skolans ställning till religionsundervisningen/De protestantiska länderna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  De katolska länderna
Skolans ställning till religionsundervisningen
av Anna Whitlock

De protestantiska länderna


[ 13 ]

3.


De protestantiska länderna.

I de protestantiska staterna är krafvet på och införandet af konfessionskolor delvis beroende på andra förutsättningar än i de katolska. I de katolska länderna är det striden om makten mellan kyrka och stat, som utgör den påtagligaste orsaken till bibehållande af konfessionsskolor eller införande af konfessionslösa; i de protestantiska är det främst mångfalden af olika religiösa bekännelser, som gör statsskolans ställning till religionsundervisningen till ett ytterst svårlöst problem, så [ 14 ]länge denna undervisning bibehålles inom skolan. Också växla lösningsförsöken; det fins en hel mängd olika anordningar — från Hollands konfessionslösa skolor till Nordens konfessionskolor.

Holland är det land i Europa, där konfessionslösa skolor först blifvit införda. De principer, Condorcet uttalade i Frankrike, hade funnit genklang i Holland, och Hollands skollag af 1806 är en nödvändig följd af den fullständiga skilsmässa mellan stat och kyrka, som föregick den. Ty då ingen statskyrka fans och således alla lärosamfund intogo samma ställning till staten, kunde ej häller inom skolan någon särskild troslära gynnas, och därför uteslöts all konfessionell undervisning från skolan och öfvertogs af de olika bekännelsernas prester eller särskilda katekeslärare. Den för alla gemensamma skoluppfostran skulle motvärka den religiösa splittringen och gynna allmän fördragsamhet i trossaker.

Protestanter och katoliker voro nöjda med denna sakernas ordning; detta berodde dels därpå, att det religiösa intresset ej var särdeles starkt i slutet af förra och början af detta århundrade, dels därpå att katolikerna i Holland voro synnerligen talrika, och att protestanterna voro delade i många sekter, hvarför hvarje religiöst samfund måste nöja sig med, att dess bekännares barn ej intogo en undantagsställning i statsskolan, då det ej var tillräckligt starkt att kunna med hopp om framgång fordra att få trycka sin bekännelses stämpel på densamma.

I början bibehölls bibelläsning inom skolan, och undervisning i biblisk historia meddelades äfven fortfarande. Men bibelläsningen inskränktes småningom och försvann slutligen alldeles på 1840-talet; undervisningen i biblisk historia gick snart samma väg, mest till följd af katolikernas ihållande klagan, att en protestantisk uppfattning af bibelns berättelser gjorde sig gällande vid undervisningen. Genom 1857 års skollag uteslutes all religiös undervisning från folkskolan; de föräldrar, som önska sådan undervisning åt sina barn, hänvisas till de olika konfessionernas prester. Den tillåter, att skollokalerna användas vid religionslektionerna med skolans barn på annan tid än den vanliga skoltiden, och den lämnar nödig tid till kristendomsundervisningen. Läraren i statsskolan skall hvarken göra, lära eller tillåta något som [ 15 ]är sårande för de religiösa öfvertygelser, som afvika från hans personliga.

Det var först efter långa och bittra strider, som denna lag antogs. Småningom hade bildats ett litet men ytterst värksamt ultra-protestantiskt parti, som fordrade, att statens skolor skulle blifva konfessionsskolor eller att statsunderstöd skulle beviljas privata konfessionsskolor. I båda dessa önskningar öfverensstämde de med de ifrigaste katolikerna, som endast föredrogo konfessionslösa skolor, så länge de ej hade hopp om särskilda katolska konfessionsskolor. Men i trots af all agitation voro dessa partier så underlägsna inom riksdagen, att de ej lyckades genomdrifva något af sina önskningsmål eller efter sina meningar ändra någon af den nya skollagens bestämmelser. De uppgåfvo dock icke kampen, utan bildade föreningar för införande af konfessionell religionsundervisning i skolorna och då en ny skollag — af andra grunder — var af nöden, så arbetade de energiskt för insamlande af underskrifter under en jättepetition: 300,000 protestanter och 150,000 katoliker petitionerade, men den nya skollagen antogs med stor majoritet 1878. Den innehåller fullkomligt samma bestämmelser i fråga om skolans ställning till de olika konfessionerna som 1857 års skollag. Endast det tillägg göres, att den lärare, som ej respekterar skolans religiösa neutralitet kan suspenderas och — vid upprepad lagöfverträdelse — afsättas. Den nya lagen trädde först i kraft i slutet af 1880.

I England, där de religiösa intressena spela en så stor roll, är kristendomsundervisningen valfri i alla af staten understödda skolor, och de af skolråden anordnade skolorna (motsvarande andra länders statsskolor) äro fullständigt konfessionslösa.

Det har i England, själf-hjälpens och själf-styrelsens land, dröjt länge, innan staten tog folkundervisningen om hand. Intill börjar af vårt århundrade var det den anglikanska kyrkans presterskap, som ledde folkundervisningen.

Men då en undersökning 1803 visade, att skolorna voro både fåtaliga och dåliga, stiftades flere olika sällskap till folkundervisningens befrämjande, de flesta knutna till någon religiös sekt. Det var vid denna tid som Lancaster, en fattig lärare i London, full af nit för de fattiges [ 16 ]undervisning, och som hade flere lärjungar, än han kunde sköta, kom på den tanken att använda de älsta och bästa lärjungarna som ett slags underlärare. Lancaster fann många gynnare och vänner af sin metod; 1805 bildades ett sällskap, som senare fick namnet Britiska skolsällskapet och som hade till uppgift att sprida kännedomen om Lancasters metod. Men Lancaster, som själf var kväkare, hade i sin skola mottagit barn af föräldrar, tillhörande skilda sekter och icke gifvit dem annan religionsundervisning än daglig bibelläsning utan förklaringar, lämnande den öfriga kristendomsundervisningen åt hemmen och de i England från slutet af förra århundradet allmänna söndagsskolorna. Samma grundsatser följdes i alla de af Britiska skolsällskapet upprättade lancasterskolorna. Detta väckte den engelska statskyrkans förskräckelse och harm i för att motvärka de “gudlösa“ lancasterskolorna stiftade högkyrkligt sinnade personer 1811 Engelska kyrkans nationella skolsällskap, i hvilket ärkebiskopen af Canterbury var ordförande. Detta sällskaps skolor använde samma metod som lancasterskolorna, en metod, som ungefär samtidigt med Lancasters första försök blifvit i tryck offentliggjord af en doktor Bell. De bellska skolorna undervisade i engelska statskyrkans lära, ja kyrkans katekes tjänade till innanläsningsbok; dessa skolor besöktes af barn till statskyrkligt sinnade föräldrar, under det att de frikyrkligas barn fortfarande begagnade lancasterskolorna. Dessa båda stora, rika sällskap, som hade samma mål men skilde sig i uppfattningen af skolans ställning till de religiösa samfunden, täflade nu under en lång följd af år om det största inflytandet på folkundervisningen. Då regeringen år 1833 för första gången gaf något understöd åt folkskolorna, utspann sig en häftig strid om fördelningen. Statskyrkans anhängare påstodo, att hon ensam borde ha rätt att sköta folkundervisningen. Å den andra sidan visade lancasterskolorna och de många af olika sekter upprättade skolorna, att värkligheten jäfvade detta anspråk. Understödet blef också jämt delat mellan de båda ledande skolsällskapen. Steg för steg fick staten mer inflytande öfver folkskolorna, men först 1870 antog parlamentet den första engelska skollagen. I denna lag finnas tvenne §§, som handla om skolans ställning till religionsundervisningen. Den ofta citerade § 7 [ 17 ](samvetsparagrafen) lyder sålunda: “I alla skolor, som göra skäl för namnet folkskola (public school), skall tiden, som anslås till religionsöfningar eller religionsundervisning, förläggas till början eller slutet af den dagliga skoltiden. Den skall stå utsatt på skolans arbetsordning, som skall godkännas af skolrådet (the school board) och uppsättas i skolrummet. Hvarje lärjunge kan af sina föräldrar befrias från andaktsöfningarna och religionsundervisningen, utan att denna omständighet kan medföra någon förändring i hans rätt att begagna sig af alla de fördelar, som stå skolan till buds.“ Och vidare: “skolan skall hållas öppen för statens inspektörer, men dessa behöfva ej taga kännedom om religionsundervisningen eller examinera lärjungarna i detta ämne“. Denna senare bestämmelse tillkom som motsats till ett framstält förslag, att statsinspektörerna icke skulle hafva rätt till inspektion af religionsundervisningen; lagen säger, att de hafva denna rätt, men att det ej är deras plikt att utöfva den.

I § 14, som har afseende på sådana skolor, hvilka styras af skolråd (school boards), d. v. s. icke tillhöra någon förening eller någon sekt, stadgas, att uti sådana skolor ingen undervisning vare sig i katekes eller i någon särskild kyrkas eller sekts trosbekännelse får meddelas.

I de flesta skolor hålles bön och läses ett stycke ur bibeln; religionsundervisning meddelas i många skolor; det är regel i de af sekter och sällskap upprättade skolorna, som åtnjuta statsunderstöd, men äfven i de af skolråden styrda skolorna gifves oftast religionsundervisning, ehuru ej någon konfessionell sådan. Men hvarje far eller mor, som af något skäl önskar, att barnet ej skall deltaga i denna undervisning, har rätt att utan vidare afhålla det därifrån, och skolan skall för sådana barn ordna annan undervisning under religionslektionerna. Samvetsfriheten är således i England respekterad på samma gång som skolan blir ett värkligt uttryck för folkets önskningar i fråga om religionsundervisningen i skolan.

Äfven i Skotland har samvetsfrihetens sak gjort stora framsteg. Skotlands skolor hade ända till medlet af vårt århundrade till en stor del underhållits af församlingarna som sådana, haft presterliga inspektörer och konfessionell kristendomsundervisning. ja hvarje lärare måste [ 18 ]underskrifva den skotska kyrkans trosbekännelse för att få undervisa, och detta ända till 1861. Skollagen af år 1872 är i allt väsentligt lik den engelska; skolorna stå öppna för barn af alla bekännelser, och föräldrarna kunna afhålla barnen från bön och religionsundervisning, hvilken i Skotland liksom i England är förlagd till början eller slutet af skoltiden och ej öfvervakas af statens inspektörer. Men bestämmelsen om katekesens och bekännelseskrifters uteslutande ur skolorna finnes ej i den skotska lagen.

I Irland äro de af staten understödda skolorna fullständigt konfessionslösa, men barnen kunna af presterna eller andra af barnens föräldrar gillade personer undervisas i sina olika bekännelser i skolan på bestämda tider. Den irländska skolans utveckling till konfessionslös skola sammanhänger noga med hela det katolska Irlands historia under det protestantiska Englands välde och har haft en så bestämd politisk karaktär och genomgått så många utvecklingsskeden, att en framställning däraf skulle bli allt för vidlyftig.

I Australien med dess många och talrikt besökta skolor äro numera alla af staten understödda skolor i de olika kolonierna konfessionslösa.

De med rätta berömda offentliga skolorna i Nordamerikas Förenta stater med dess befolkning af 50 millioner människor, af hvilka 15 millioner barn i skolåldern, äro bygda på tre hufvudprinciper: undervisningen skall vara obligatorisk, kostnadsfri och konfessionslös. Detta senare är en nödvändig följd af, att ingen statskyrka finnes och att befolkningen tillhör en mängd olika kyrkliga bekännelser. I flera af staterna tillåtes bibelläsning utan alla förklaringar, psalmsång samt uppläsande af “Fader vår“, men antalet stater, som bibehålla bibelläsning, bön och sång, minskas oupphörligt. Den religiösa undervisningen ombesörjes dels af hemmen, dels af söndagsskolor, upprättade af de olika konfessionerna, dels af särskilda katekesskolor på hvardagarna, där hvarje sekt meddelar undervisning i sin troslära.

För bibehållande af statsskolornas fullkomligt neutrala karaktär tillåtes ingen prest att hafva någon uppsikt öfver skolväsendet, och de i skolorna använda läro- och läseböckerna nagelfaras strängt af skolmyndigheterna, på [ 19 ]det att intet konfessionellt element på denna väg skall insmyga sig i skolan.

I Tysklands olika stater är religionsundervisningen obligatorisk.

I Preussen har konfessionsskolan varit regel, så att i de olika provinserna funnits evangeliska och katolska konfessionsskolor under de olika presterskapens tillsyn. Frihetsåret 1848 upphäfdes presterskapets tillsyn öfver skolorna, och många röster höjdes för att göra skolan konfessionslös, antingen genom att utesluta all religionsundervisning i skolan eller genom att där meddela undervisning i “allmän religion“, dock utan att finna någon allmännare genklang.

Då det icke lyckats att få någon skollag till stånd i Preussen, hafva ministeriella förordningar måst träda i dess ställe och dessa hafva ofta skiftat ståndpunkt i denna fråga efter den politiska ställningens kraf. Mellan 1850—70 häfdade regeringen konfessionsskolan i princip, men det fans dock gemensamma skolor för barn, tillhörande den evangeliska och den katolska bekännelsen (s. k. simultanskolor). Dock sörjde skolan för konfessionell religionsundervisning äfven för mindretalets barn, så vida detta ej utgjorde ett försvinnande fåtal. I sådant fall öfverlämnade man omsorgen härom åt föräldrarna, som dock måste förete bevis, att religionsundervisning meddelades barnen.

Men då Falk blef undervisningsminister 1872 och den bekanta striden mellan Preussen och katolska kyrkan utbröt, öfvergaf regeringen sin forna ståndpunkt och uppmuntrade simultanskolors upprättande på konfessionsskolornas bekostnad. Den mycket omstridda marslagen af 1872 fastslog, att staten ensam har rätt att inspektera skolorna, så att, då prester utöfva denna inspektion, sker den på statens vägnar och kan således ej äga rum utan statens bemyndigande. Härigenom kunde för regeringen misshagliga katolska prester utestängas från uppsikten öfver religionsundervisningen. De andliga ordnarna blefvo förbjudna att meddela undervisning.

I Preussen, där man under århundraden varit van att betrakta uppsikten öfver skolan som en af presternas främsta plikter och naturligaste rättigheter, väckte marslagen stor strid mellan det parti, som ville bibehålla kyrkans välde öfver folkskolan, och de, som ville lägga det [ 20 ]uteslutande i statens händer. Det var dock icke fråga om att göra folkskolan neutral i religiöst afseende; i de nyupprättade simultanskolorna undervisades hvarje konfessions barn i sin bekännelse — de protestantiska barnen enligt en noggrant uppgjord läroplan omfattande biblisk historia, bibelläsning, läsning af predikotexterna, katekes, psalmsång och bön.

Då Preussen önskade förlikning med katolska kyrkan och Falk afgick som undervisningsminister 1879, bortföll det politiska skälet för simultanskolornas gynnande; sedan dess läggas hinder i vägen för nya simultanskolors upprättande, ja en del af dem, som funnos förut, ha blifvit ändrade till konfessionsskolor, ofta emot kommunernas bestämda önskan. Nu ses lärarnes sympatier för simultanskolorna med sneda blickar af regeringen, som under Falks ministertid gjorde allt för att väcka dessa sympatier, och som då med fästningsstraff hemsökte de katolska prester, som från predikstolarna angrepo simultanskolans principer. Preussens folkskola är intet uttryck för folkets önskningar, ej en gång för kommunalrådens; det är militärstatens härskande politik, regeringens godtycke, som afgör religionsundervisningens ställning i skolan. För närvarande äro konfessionsskolor regel och simultanskolor undantag. I alla meddelas religionsundervisning; icke ens privata skolor utan religionsundervisning få upprättas. Religionsundervisningen skall gifvas af lärarne, ej af de kyrkliga myndigheterna, hvilka dock hafva rätt att leda den.

Bayerns folkskolor äro konfessionskolor. De få besökas af dissenters barn, utan att dessa behöfva deltaga i religionsundervisningen, men det är föräldrarnas plikt att skaffa dem undervisning i sin bekännelses lära.

I de katolska så väl som i de protestantiska skolorna dela presten och läraren religionsundervisningen mellan sig.

I Würtemberg finnas i regeln särskilda konfessionsskolor för katoliker och för protestanter. Liksom i Bayern meddelas kristendomsundervisningen af prester och lärare i förening. Då det i en trakt ej finnes konfessionsskola för den konfessionella minoritetens barn, kunna dessa besöka flertalets skola utan att deltaga i [ 21 ]religionsundervisningen, men hemmen skola sörja för konfessionell undervisning för dessa barn.

I Baden äro — efter långvarig kamp med den katolska kyrkan — simultanskolor öfvervägande till antalet, ehuru konfessionskolor äfven finnas. Barn af olika konfessioner erhålla religionsundervisning samtidigt och i skolan dels af läraren, dels af presterna.

I Sachsen härskar konfessionsskolan. Men då i en kommun antalet barn af annan konfession än flertalets finnas i allt för ringa antal för upprättande af en konfessionsskola, kunna de besöka flertalets skola utan att deltaga i religionsundervisningen. Det religiösa samfund, till hvilket de höra, skall anordna religionsundervisning för dem. Göra omständigheterna detta omöjligt, kunna barnen — med föräldrarnas tillstånd — deltaga i den andra konfessionens undervisning till fylda 12 år. Barn till föräldrar, hvilka ej tillhöra något erkänt religiöst samfund, måste deltaga i något erkänt samfunds religionsundervisning, hvilket föräldrarna hafva rätt att välja.

Det schweiziska edsförbundets konstitution af 1874 innehåller följande bestämmelser: “De offentliga skolorna skola stå öppna för anhängare af alla slags trosbekännelser, utan att de hafva något att lida i sin samvets- eller trosfrihet“. Vidare: “Ingen kan tvingas att deltaga i någon religiös undervisning. Hvarje barns målsman har rätt att bestämma öfver barnets religiösa uppfostran till fylda sexton år“. De olika kantonerna kunna framvisa en hel profkarta på olika försök att ordna skolans ställning till religionsundervisningen. I många kantoner äro skolorna konfessionella, men fritaga från religionsundervisning alla de barn, hvilkas föräldrar sådant önska. I några meddelas ingen religionsundervisning i skolan, i andra åter undervisas i “allmän religion“, en slags deism blandad med flere eller färre kristliga element.

I Sverige, Norge och Danmark äro folkskolorna af presterskapet behärskade konfessionsskolor, och religionsundervisningen obligatorisk.

Kristendomskunskap står främst bland de obligatoriska läroämnena i Sveriges småskolor, folkskolor, fortsättningsskolor och seminarier. I folkskolestadgans 10 kap., som handlar om tillsynen öfver folkundervisningen, heter det i 63 §:

[ 22 ]“Presterskapet utöfve en sorgfällig uppsikt i synnerhet öfver kristendomsundervisningen i distriktets skolor. Församlingens lärare skola för den skull, så ofta deras öfriga ämbetsåligganden medgifva, infinna sig såväl i de fasta som i de flyttande skolorna, efterhöra och undersöka, huru detta skolans viktigaste kunskapsämne af skolläraren bibringas, gifva honom, där det tarfvas, upplysningar och råd samt själfve genom undervisning, förklaring och tillämpning söka göra de heliga lärorna lefvande i barnasinnet.“ Och vidare i § 65: “Biskopen och domkapitlet i hvarje stift åligger att hafva en sorgfällig uppsikt öfver anstalterna för folkundervisningen samt vaka öfver deras ledning och utveckling till uppfyllande af deras viktiga bestämmelse“.

I det skolråd, som står i spetsen för hvarje skoldistrikt, är kyrkoherden i församlingen själfskrifven ordförande.

Kristendomsundervisningen i småskola och folkskola omfattar biblisk historia, katekesläsning, bibelläsning, utanläsning af psalmer, psalmsång och bön. I normalplanen för undervisning i folkskolor och småskolor finnes äfven plan till läseordningar för de olika arterna af skolor, och enligt dessa upptager kristendomsundervisningen 6 timmar i veckan i småskolor och 5 timmar i veckan i folkskolans alla årsklasser. I den för hufvudstadens skolor gällande kursindelningen har kristendomsundervisningen fått sig en ännu större plats tillmätt: första skolåret undervisas barnet 6 timmar i veckan i kristendom, andra året 9 timmar i veckan, tredje 6, fjärde skolåret gossarna 6, flickorna 5, femte skolåret gossarna 5, flickorna 4, sjätte 4 och sjunde läsåret 3 timmar. Då Stockholms folkskolor beräkna 41 läsveckor om året, utgöra de lärotimmar, som äro anslagna till kristendomsundervisning, i första, tredje och (för gossar) fjärde klasserna 246 under läsåret, i andra klassen 369, i femte klassen gossarna 205, flickorna 164, i sjätte klassen 163 och i sjunde klassen eller högre folkskolan 124 timmar. Den gosse, som genomgått sex årsklasser, har vid utgående ur skolan fått åtnjuta kristendomsundervisning under 1476 timmar — oberäknat den kristendomsundervisning, han möjligen fått i småskolan, och han är då i regel tretton år gammal. Genomgår han äfven sjunde klassen, växer summan af lärotimmar i kristendom till 1599. Jämföras kristendomstimmarnas [ 23 ]antal med antalet lektionstimmar i andra ämnen t. ex. i naturkunnighet, så visar det sig, att den gosse, som slutar skolan efter genomgående af sjätte klassen, har erhållit 369 timmars undervisning i naturkunnighet d. v. s. fyra gånger mer kristendomskunskap än naturkunskap. I historia eller geografi har han fått ännu mindre undervisning — 328 timmar i hvardera ämnet mot 1476 kristendomstimmar.

Detta kan tyckas vara mycken tid egnad åt kristendomsundervisningen äfven för de föräldrar, hvilka i allo hylla statskyrkans läror och önska en strängt konfessionell kristendomsundervisning för sina barn. Men huru skola föräldrar, hvilkas tro i större eller mindre mån afviker från Sveriges statskyrkas bekännelse, undgå att genom denna grundliga undervisning få statskyrkans läror inpräntade hos barnen, då evangelisk-luthersk kristendomskunskap är tvångsämne i våra offentliga skolor, såväl i folkskolorna som i de allmänna lärovärken? Därom lämnar vår dissenterlag af 31 oktober 1873 upplysning: I dess § 7 heter det:

“I afseende å folkundervisningen skola främmande trosbekännare och deras barn vara underkastade därom gällande stadgar och anses tillhöra det skoldistrikt, inom hvilket de äro boende. Barn, som icke skall uppfostras i evangeliskt lutherska läran, må på framställning af vederbörande målsman fritagas från undervisning däri såväl i folkskola som vid elementarlärovärk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen och vid det senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktat af skolstyrelse eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarlärovärk meddelas.“

Således kunna barn till främmande trosbekännare på målsmans begäran befrias från religionsundervisningen i de offentliga skolorna. Men inga andra än kristna eller mosaiska trossamfunds medlemmar äga denna valfrihet. Om blott en af föräldrarna tillhör svenska kyrkan, måste de före vigseln slutit skriftligt af tal om barnens uppfostran i främmande lära för att kunna bestämma öfver barnets religionsundervisning, såvida det besöker de offentliga skolorna. Men som bekant utträda dissenters i ringa [ 24 ]antal ur statskyrkan, oftast af det skäl, att då de äfven efter utträdet ur statskyrkan måste skatta till densamma, vilja de ej afhända sig sin rösträtt vid kyrkostämma. Många dissenters, som hafva barn i skolåldern, föredraga dock att utträda ur statskyrkan och betala skatten, som de icke hafva någon makt att bestämma öfver, hällre än att låta barnen läsa katekes.

Någon gång har det händt i aflägsnare bygder, att pastor vägrat befria en ur statskyrkan utträdd dissenters barn från folkskolans religionsundervisning i trots af dissenterlagens bestämda bud, men å andra sidan är det ej alldeles ovanligt, att barn till ur kyrkan ej utträdda kristna sekterister på målsmans begäran ej behöfva deltaga i de offentliga skolornas religionsundervisning, utan att läraren äger laglig rätt att befria dem därifrån. Detta gäller främst baptister och metodister, af hvilka en del hafva utträdt ur statskyrkan och andra icke, så att skilnaden ej är lätt att iakttaga. De i statskyrkan kvarståendes antal är ej ringa. Vid 1887 års början funnos enligt baptisters och metodisters egna uppgifter 31,000 baptister och 15,000 metodister, medan de senaste officiella siffrorna rör år 1880 öfver “främmande trosbekännare“, d. v. s. ur statskyrkan utträdde, endast gifva nära 8,000 baptister och omkring 1,600 metodister.

Staten har dessutom förbehållit sig rätten att kontrollera dissenters barns religionsundervisning. I lärovärksstadgans § 24 mom. 3 heter det: “Inträdessökande, som tillhör främmande trosbekännelse, har att aflägga prof på sin religionskunskap på det sätt rektor finner lämpligt“. Och dissenterlagen ålägger skolstyrelsen vid folkskola och rektor vid lärovärk tillse, “att barn till främmande trosbekännare genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktat påminnelse, sin skyldighet härutinnan, så skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som meddelas i den offentliga skolan“. Således måste dissenters skaffa sina barn sådan religionsundervisning som af vår ortodoxa skolstyrelse godkännes såsom “tillbörlig“, så vida ej äfven dessa föräldrar skola nödgas låta sina barn deltaga i den lutherska religionsundervisningen.

Men utom lagligt erkända dissenters. finnas en stor mängd människor, som omfatta en från statskyrkan i en [ 25 ]hufvuddogm eller i en mindre viktig dogm afvikande lära (såsom waldenströmare m. fl.), men som ej kunna eller vilja vinna utträde ur statskyrkan. Dessas barn kunna ej fritagas från undervisning i statskyrkans lära, och det är ofta föräldrarna intet annat val öfrigt än att antingen tiga med sin egen trosuppfattning, tills barnen blifva större eller också i hemmet systematiskt utplåna eller omgestalta en del af de i skolan mottagna religiösa lärdomarna, i förra fallet till föga båtnad för förtroligheten i samlif mellan föräldrar och barn, i det senare till ej mindre skada för enheten och lugnet i barnets utveckling samt för respekten för skolan.

Om möjligt pinsammare måste den obligatoriska kristendomsundervisningen vara för de föräldrar, hvilka hafva en annan lifsuppfattning än den under kristendomstimmarna framstälda och som anse, att det ligger en fördärflig dubbelhet i den konfessionella statsskolans undervisning, då lagbundenheten i naturen och människolifvet under den ena lektionen inskärpes och under nästa lektion förnekas. Sådana föräldrar mena, att barnen äro utsatta för faran af intellektuell förslappning som följd af detta oupphörliga skiftande af ståndpunkt och för den ännu större etiska faran, att under kristendoms timmarna höra de största kraf uppställas, understödda af gudomlig auktoritet, utan att de i lifvet se allmänna och ärliga försök göras att fylla dessa kraf. De frukta för, att barnen på detta sätt skola lära sig taga allvarliga fordringar lätt, lära att från barndomen gå på ackord med hvad som förkunnas som sanning och plikt.

Både varmt troende kristna, som antingen icke önska barnen uppfostrade i statskyrkans dogmer eller som önska kristendomsundervisningen anförtrodd endast åt personligt och innerligt troende kristendomslärare eller som hysa båda dessa önskningar, och fritänkare af olika slag lida tvång till sitt samvete under de bestående förhållandena. Och de fråga ungefär så: Böra icke fader och moder få bestämma öfver sitt barns religiösa uppfostran, så att barnet ej påtvingas en undervisning, som af föräldrarna ogillas och ofta motarbetas? Borde icke de kommande medborgarnas uppfostran i sanning i stället för i skrymteri, i helhet i stället för i halfhet, i frihet i stället för i tvång, i innerlighet i stället för i ytlighet [ 26 ]vara af större vikt för staten än den nuvararande skenbara konfessionella enheten i statsskolorna?

En blick på de i andra länder utkämpade striderna om skolans ställning till religionsundervisningen torde vara tillräcklig för att visa, att de frågandes röster skola växa i antal och styrka, — — visa, att striden kommer också till oss, att den endast blifvit fördröjd genom vårt lands afskilda läge, glesa befolkning och ringa splittring mellan olika trosbekännelser. Men denna strid kan blifva mer eller mindre förbittrad och långvarig, allt efter som frågan uppfattas som en maktfråga mellan två partier (som i Belgien och Frankrike), eller som en fråga om den enskildes samvetsfrihet (som i Schweiz och England).