Skolans ställning till religionsundervisningen/Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Innehåll
Skolans ställning till religionsundervisningen
av Anna Whitlock

Inledning
De katolska länderna  →


[ 3 ]
1.


Inledning.

I de stora kulturländerna uppstå, dryftas och utredas ej sällan viktiga allmänmänskliga frågor, långt innan de nå till Nordens aflägsna och folkfattiga länder. Nämda förhållande har många olägenheter, men det har åtminstone en fördel: vi kunna studera olika praktiska försök till frågornas lösning och draga fördel af andra länders erfarenhet.

En sådan stridsfråga är den om kyrkans ställning till statsskolorna. Den är i åtskilliga stater löst efter i regeln långvariga och hetsiga strider. I andra länder pågår kampen ännu och flerstädes så våldsamt, att den delar medborgarna i fientliga läger. Endast till de mera aflägsna staterna, i hvilka det stora flertalet medborgare nominelt tillhör en trosbekännelse, har frågan icke nått — åtminstone ej som stridsfråga.

Bland de olika partierna finner man ett som kräfver, att folkundervisningen helt och hållet skall öfverlämnas åt kyrkan. Ett annat stort parti fordrar, att staten som sådan skall ordna sina kommande medborgares undervisning och att följaktligen i denna ingen religionsundervisning skall ingå. De olika kyrkorna få sörja för undervisning i sina skilda trosläror för sina bekännares barn, men med denna undervisning har staten intet att skaffa. Ett tredje parti anser, att religionsundervisning bör meddelas i statsskolorna, men utan att vara ett tvångsämne och utan att undervisningen har en konfessionell [ 4 ](bekännelsetrogen) karaktär, ett fjärde att presterskapet bör meddela eller åtminstone öfvervaka den konfessionella kristendomsundervisningen i statsskolorna, men för resten icke öfva något inflytande på dem o. s. v.

Både anhängarna och motståndarna af den obligatoriska (tvungna) och konfessionella religionsundervisningen i skolorna anföra som stöd för sina åsikter skolans utvecklingshistoria, och båda partierna kunna vädja till historiens vitnesbörd. Det faktum, som är den yttersta historiska grunden för åsikten om religionsundervisningens bibehållande i skolan, är att de kristna folkens skolor ursprungligen varit religionsskolor, deras lärare andliga män såsom kateketer, prester och munkar. Kyrkan har skapat den kristna skolan och under medeltiden äfven upprätthållit den. Visserligen meddelades i klosterskolorna undervisning äfven i “världsliga“ ämnen, men religionsundervisningen och religionsöfningarna voro dock skolans medelpunkt, själfva grunden för dess tillvaro. Dessutom kom undervisningen i dessa skolor blott ett försvinnande fåtal till godo. Först efter reformationen började arbetet för en något mera utbredd undervisning. De protestantiska länderna hade naturligtvis en mer kräfvande plikt att låta så många som möjligt bli delaktiga i förmånen att läsa bibeln, grunden för deras tro. Det var också nödvändigt att stadfästa sinnena mot katolicismen. Således var det religiöst nit, som ökade skolornas antal; kristendomen var fortfarande skolans centralämne; skolorna underhöllos af de kristna församlingarna som sådana och besöktes af barn till föräldrar, som alla hade samma bekännelse — en gemensam undervisning af barn till katolska och protestantiska föräldrar hade på den tidens religiösa utvecklingsstadium varit otänkbart.

Men det var först i slutet af förra århundradet, som plikten af allmän folkundervisning blef fastslagen som en statens angelägenhet. Under vårt århundrade har obligatorisk skolgång småningom blifvit lag i de flesta europeiska stater. Medborgarne måste — utan hänsyn till konfession — bidraga till skolornas underhåll. Med denna plikt följer också, att alla medborgare hafva rätt till undervisning för sina barn, utan att deras konfessionella ställning bör utgöra hvarken hinder eller fördel. [ 5 ]Statens ändamål med sina skolor är att uppfostra sina blifvande medborgare till kunniga, dugliga och laglydiga människor.

Religionsundervisningen har måst lämna plats för ämnen, som lära barnen att känna sitt släktes utveckling och den jord de bebo; dess centrala ställning i statsskolan är mer och mer omtvistad, i många länder är den utesluten ur skolan och öfverlämnad åt de olika religiösa samfunden samt hemmen.

Nutidens skola har således ett dubbelt ursprung: kyrkans intresse för sina medlemmars rätta tro och statens intresse för sina medborgares intellektuela, praktiska och moraliska utveckling. Detta har fört till en strid om och i skolan — mellan stat och kyrka som uppfostrare, mellan statens och kyrkans olika uppfostringsmål och följaktligen om de olika läroämnenas betydelse som uppfostringsmedel. Ja, striden sträcker sig in i själfva undervisningen: å ena sidan påvisas och inskärpes lagbundenheten i utvecklingen, å andra sidan göres det öfvernaturliga ingripandet i naturen och i människolifvet till en trossak.




Det är ej underligt, att striden om kyrkans ställning till statens skolor varit och är våldsam. I synnerhet är detta fallet i de katolska staterna, där presterskapet står som representanter för en stark kyrka, som har sin tyngdpunkt utanför det enskilda landet och som genom sin ålder och genom sitt stora antal anhängare kan uppträda med större fordringar på att gripa in i samhällets alla förhållanden, än som är möjligt för de protestantiska kyrkorna. Den katolska kyrkan står som förklarad fiende till hela den nyare utvecklingen, till den moderna statens flesta inrättningar och den kräfver utan vidare ledningen af skolan. Striden om skolan är en politisk maktstrid mellan stat och kyrka, mellan det moderna nationella samfundet och medeltidens kosmopolitiska andliga stormakt. I de katolska länderna finner man därför antingen af det katolska presterskapet behärskade skolor eller också äro i de länder, där den moderna staten har segrat, kyrkans män och deras undervisning förvisade från skolan.

[ 6 ]I det följande vill jag söka gifva en kort framställning af religionsundervisningens ställning till skolan i de viktigare kulturländerna, och börjar med de katolska.