Klädd i vintrens liljeskrud
Jorden ler mot Dagens Gud.
Himlen myser, klar och blå.
Nakne Hildurs lindar stå.
Från sin frostbeklädda gren
Hälsar sparfven Solens sken,
Och i bojor af kristall
Glimma haf och vattenfall.
Hildur i sitt lugna rum
Sitter väntande och stum,
Nystar vid Kaminens brand
Purpurtrå med snöhvit hand.
Ängslan i dess hjerta rår.
Ofta hon till fenstret går,
Andas från dess rutor bort
Frostens blommor innan kort,
Ser med oro i sin håg
Öfver insjöns frusna våg,
Kan ej lära sig förstå
Hvarför Albert dröjer så.
Dock, o Sällhet! nu hon ler.
Glädjen i dess blick sig ter.
O! dess älskling kommer re’n,
Lätt som morgonstrålens sken,
Som en pil från bågen snar
Öfver sjöarne han far.
Se! han nalkas till sitt mål,
Ty med vingar utaf stål
Har han fötterna beklädt.
Se hur vig och skön och lätt,
Se hur glad han kommer där!
Se hur lekande han skär
I Kristallen Flickans namn,
Ilar mot dess öppna famn!
Re’n han blickar, full af hopp,
Till det höga fenstret opp.
Vaken vaken han ej ser –
Gudar! ack, förbarmen Er!
Fåfängt! ner i afgrunden
Hjelplös störtar älskaren.
Hildur klaga vill. Ett skri
Kan dess smärta icke bli.
Rysligt vill hon smäda Gud,
Men hon får ej fram ett ljud.
Modern ropar: »Hildur, kom!»
Hildur bryr sig ej därom.
Modern in i rummet går,
Ropar: »Hildur!» Hildur står
Vid det höga fenstret quar,
Ger sin Moder ej ett svar.
Harmsen närmar Modern sig:
»Flicka! säg, hvad fattas dig?»
Intet svar. Där Hildur stod
Står hon än med stelnadt blod,
Krossadt hjerta, flyktad själ.
Död för smärtor och för väl.
Än i svarta vaken ner
Hennes brustna öga ser.
