Skuggan (Sehlstedt)
| ← I snöväder |
|
Bror min och jag → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning. 5 Februari 1870, N:o 6(48) Se digitalisering på ALVIN! |
Skuggan.
(På en månskenspromenad.)
Icke med formaliteter
Må vi öda bort vår tid:
Skugga, — eller hvad du heter, —
Låt oss en gång talas vid!
Långa år vi gått i ända
Utan att ett ord du fällt:
Du är döfstum född kanhända,
Eller har du dig förställt?
Mycket ondt du dock kan vålla,
Om du sqvaller tog' dig för:
Det är väl, att du kan hålla
Tungan på dig, som du gör.
Fick jag dig på lifvets bölja
Att dra' med mig som ett kors?
Eller hvarför jemt mig följa
Liksom smidd vid min galosch?
Kom du att mitt sällskap blifva
Som ett himlens gunstbevis?
Hör du till de detektiva
Inom andarnes polis?
Jag ser helst att jag fick vandra
Utan påhäng fram min väg;
Eller ha vi med hvarandra
Något ouppgjordt, så säg!
Kanske om du tänker öfver
Och uppriktigt talar ut,
Kanske att du mig behöfver
För din existens till slut?
Då jag ej ditt väsen känner
Mer än nätt och jemnt om mitt,
Låt oss hålla hop som vänner,
Då jag ej kan bli dig qvitt!
Derför om det dig kan båta,
Lef och följ mig, som du vill!
När jag dör, blir det en gåta,
Hvad du se'n skall ta dig till.