Hänförd under nattens dvala
Till de sälla andars land,
Hörde jag två skuggor tala,
Såg dem vandra hand i hand.
Fästad dock af sinnligheten,
Ifrån jorden nog ej skild,
Såg jag dem i samma bild
Jag dem sett i dödligheten.
På en himmelsk promenad
Vid en häck utaf reseda
Såg jag Kellgren, ljus och glad,
Salig Kraus vid handen leda.
Englarne med välbehag
Syntes Wasas skald betrakta,
Borde vingarne så sakta
Att ej vålla minsta drag.
Små cheruber i komplotten
Smögo kring hans veka hamn,
Nämde leende hans namn,
Fäste myrten i kalotten,
Sjöngo i serafisk kor
Elyseiska harmonier,
Sjöngo ljufva melodier
Af hans ädle sällskapsbror.
Barden i den sälla våren
Syntes i förklaradt skick,
Lugn, men känslig var hans blick,
Borta sorgerna och tåren.
Med en uppsyn glad och kär
Helsade han nejdens sköna,
Fick ett famntag i det gröna
Utaf Dubois le Clere [2]
.............
.............
↑Beklagligtvis är detta poem ofullbordadt. Det utgör emellertid i sitt närvarande skick en alltför fin målning att här uteslutas.
↑Mamsell Dubois le Clere: en vacker dansös, »en nöjets och behagens prestinna». Kellgren har egnat hennes minne ett särskilt poem, hvarvid han i en not tillägger: »Flere torftige landsmän hade rönt hennes hjelpsamhet, och af tvenne hennes älskare, som ännu lefva vid hennes död (1778), hade hon frälst den ene från gillstugan och till den andre testamenterat all sin egendom.»
