Sjungande, förnöjd och säll,
Herman kom en sommarquäll
Till sin hembygd åter.
Tänkte: »snart jag ser min Mor
Där i hyddans lugn hon bor
Och sin Herman gråter.»
Tänkte: »snart jag ser igen
Dig mitt hjertas ömma vän –
Snart, i hänryckt möte,
Jag din tår vill kyssa bort,
Slumra fridsamt innan kort
I ditt hulda sköte.»
Högt af längtan sjöd hans blod.
Re’n vid Modrens tjäll han stod
Och vid låsen rörde.
Mäktigt klappade hans bröst,
Då sitt namn med hålig röst
Doft han hviskas hörde.
Herman såg sig om, och se!
Dyster, blek och sörjande,
Stod hans trogna flicka.
Bytt i grafdok var dess krans,
Och ett öga utan glans
Sågs ur tåren blicka.
»Herman,» sade hon, »farväl!
Domarn ropar nu min själ –
Smädom ej hans lagar.
Grafven lämnar ej sitt rof,
Tack för alla ömhetsprof,
Alla glada dagar.
De juveler, som Du bär,
Herman! i din ficka där
Skola mig ej kröna.
Inga spännen åt min arm!
Inga pärlor att min barm
Att mitt hår försköna!
Länge se’n man bort mig bar,
Länge se’n jag bäddad var
I den svarta mullen.
Gräset växer på min graf
Men ej själen fängslas af
Bräderna och kullen.
Ack! med rädda böneljud
Bad jag gråtande till Gud
Att på hafvets bölja
Att i ödemarkers famn
Till din resas trygga hamn
Troget dig få följa.
Min blef denna sälla lott –
Re’n ett år min Ande gått
Stadigt vid din sida.
Mången varning jag dig gaf
Böjde mången fara af,
Skänkte kraft att lida.
Nu farväl, o ömma vän!
Mäktigt ropar Domaren,
Himlens klockor ringa.»
Långsamt såg man natten fly,
Dagen re’n begynte gry,
Lärkans röst att klinga.
Modren ut ur hyddan gick –
Hvarför öppna hennes blick,
Gyllne morgontimma?
Herman död vid tröskeln låg,
Dock på kinden öm man såg
Tårens pärla glimma.