Hur härligt att en vacker vinterdag
i tysta skogen höra bjällor klinga,
att under virkadt nät se trafvarn springa,
när blott i slädan sitta du och jag.
Och så från vintern plötsligt träda in
i upplyst sal, där björkvedsbrasor brinna,
och finna bordet festligt dukadt, finna,
att platsen närmast in till min är din.
I gnistrande champagne en skål för norden!
I södern blomma rosor, är det vår —
här, midt i snön, du lifvets fullhet når,
fast den är karg, den kära, svenska jorden!
Supén är slut. Spel upp, spel upp till dans,
att golfvets tiljor gunga liksom vågor!
Där ute kvällen står i norrskensglans —
här inne kind i glöd och blick i lågor.
Och när den sista valsen är förbi,
de runda axlar du i pelsverk höljer,
de fina vrister i bottiner döljer
och kysser henne själf — du låter bli!
Du låter bli, tills sedd af intet öga,
inunder granar, som sitt glitter snöga,
du kring din flicka smyger mjukt din arm
och kysser frusna kinden röd och varm.
Och bakpå släden syns i kvällen då
gud Amor själf med pil och båge stå.
