Slaget på Brunkebergstorget år 1821

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 43 (31 Maj 1839)

Slaget på Brunkebergstorget år 1821.

Klockan slog tolf i S:t Claræ kyrkotorn, Utför trappen, som leder till Trivialskolan, nedskyndade skolungdomen, tagande i massa vägen åt Östra delen af kyrkogården. Något af särdeles vigt strålade i skolgossarnes blickar, och öfver de skära blommorna på deras kinder hade en högröd rodnad lägrat sig, tillkännagifvande att harmens och hämdens glöd gnistrade i de unga hjertan, och de små knutna näfvarna beskrefvo cirklar i luften, bebådande det snara utbrottet af den inneflammande lågan. Öfver maskrosor och grafstenar hoppade dessa lifvets förstlingar och samlade sig derefter kring en stor grafsten, vid hvars sida gapade en nyss uppkastad graf, medan några af kamraterne roade sig med att hoppa öfver grafven, i hvars djup framskymtade ena sidan af en likkista, hvars hvita svepgarnering ännu ej hunnit underkastas förgängelsen, framtogo andra en mängd under den bredvid liggande grafstenen förvarade käppar, i hvilkas ställe de underkastade den klassiska lärdomen, som under form af skolböcker hitintills besvärat deras frihetsälskande armar, Upp på grafstenen steg Tertianen P., en storväxt sextonårig yngling. Utan omröstning, endast till följd af sina många och stora förtjenster såsom slagskämpe, var han Claristernes anförare. Knappt hade någon skoldag förflutit, då han ej utplanterat antingen en blå näsa eller ock några blodsprängda knölar på läppen, och för hans hand hade redan mera blod flutit, än för någon barberarelärlings af hans ålder. Lat utan like bar han ett outplånligt hat till hvarje flitig kamrat, den han betecknade med namnet: Mamsell; och den, som under läsningen råkade bli honom öfverflyttad, kunde bereda sig på ett kok stryk, när skoltimman var slutad. Tertias lärare; den förfärlige G., hade på honom förgäfves koncentrerat ferlans alla förmögenheter; ty ingen dag förgick, som ej de ljusa strimmorna på hans mörka halffrack betecknade, hvar rottingen haft sin gång; som ej hans näsa, öron och hufvudhår buro spåren af den förskräcklige lärarens knytnäfvar och fingrar. Utom sitt yrke, såsom slagskämpe, dref han dufvohandel, det sednare lika litet samvetsgrannt, som det förra Icke sällan infann han sig hos sina kamrater för att bese deras dufslag, och stal då vanligtvis med sig en dufva under rocken. När den uppretade och bedröfvade ägaren skyndade hem till honom för att återfå sitt, fick han vanligtvis, i stället för sin dufva, en dufning vid örat, som med ens betog honom lusten att vidare höra efter det stulna. Aldrig köpte han under frukosttimman något eget bröd, utan beskattade i stället hela klassen, och den, som nekade honom någon s. k. »bit», förlorade på ögonblicket sitt halfva franska bröd och fick i liqvid ett slag »för tuggan», som det på skolspråk kallades. Hans stjuffader, ty hans verkliga fader var redan död, som en gång, i afsigt att exemplariskt afstraffa utbölingen, tagit den gamla busdrängen till hjelp, måste först bli ett vittne till den gamla trotjenarens nederlag, och fick sedan sjelf, då han ville skynda drängen till hjelp, Dahls Grekiska grammatika i pannan på sig, så att han ragglade mot en kommod, stjelpande den och dess innehåll helt och hållet öfver sig. En gång bjöd P. alla Tertianerne på att äta frukt, och tog dem med sig in i stjuffaderns trådgård på Norrmalm. Gubben, som, vid sin hemkomst, till sin stora förskräckelse såg, huru skolpojkarne, såsom markattor, kilade i äppelträden, infann sig beväpnad med en påk, i afsigt att förjaga odjuren; men fick genast af stjufsonens hand ett »äkta gyllen» på näsan, hvilket hastigt efterföljdes af kapptals äpplen från alla träden. Det var både ömkeligt och löjligt att se, hur astrakanerna smaskade fast vid gubbens ansigte, under det att vinteräpplena återstudsade från de gråa håren. Dessa och dylika streck upptogo vanligtvis hans dagar och gjorde honom på en gång hatad och fruktad af alla. Nu uppstigen på stenen, omgifven af skolans utvaldaste kämpar, dem han under frukosttimmen värfvat och antecknat, samt, sedan han upptagit en lista, uppropat de derpå antecknade och svurit öfver dem, som smygt sig bort, höll han följande tal:

»Clarister!» sade han, i det ban svängde en stor färsk enpåk öfver sitt hufvud, »i dag skola vi plocka Jakobisterne; låten derföre se, att ni ej bären er åt som kärngar och lipen för den minsta rispa; ty den, som är en kruka, kan gerna gå hem och »tala om för mamma så gråter inte pappa.»

»Å—, tror du att vi äro några krukor eller sqvallerbyttor?» utropade kämpaskaran.

»Skola vi», fortfor anförarn, »yi, som gå i en Trivialskola, tåla att dessa kyrkråttor skälla på oss? — Dessa trashankar med timmermän och skoflickare till fäder, och med mödrar, som sälja sirapskarameller i mångelstånden och lutfisk på torgen! hva?

»Mistom!» skreko kämparne, seende med välbehag på sina rena skjortkragar och snygga kläder.

»I förrgår», återtog P., »då jag gick till brunn för art hämta vatten åt klassen, mötte jag minst 20 Jakobister, som på en gång flögo på mig — tjugo mot en —»

»Kors så fegt!» gnisslade de tappre.

»Men jag redde mig, ser ni; först döpte jag med vattkannan tornväktarns Calle, så att han åtminstone en gång i sin lefnad blef sköljd, och sedan gjorde jag mina vanliga knep, ty ser ni, gossar, j ag vill lära ett godt knep. Måtten med venstra näfven åt motståndarnes näsor, och, medan de upplyfta händerna för att försvara dessa, gifven dem med den högra en törn under magen, så ska ni få se, att de tratta, som sexstyfrar, till marken.»

»De' va" bra! tack ska' du ha'!» jublade de stridslystne, under det de sinsemellan öfvade sig i knepet.

»Så gjorde jag också», fortfor hjelten på stenen; »men, ensam mot så många, hade jag säkert dukat under, om inte sjöman H. — ni känner ju honom? han som skall hjelpa oss i dag — hade konmumit mig till hjelp».

»Han måtte vara fan så stark den der H.», inföll Primanen E., näst P. den äldste och starkaste af gossarne; »har du brottats någon gång med honom?»

»Om jag brottats med honom», svarade P., »jo det kan du glädja dig åt».

»Det vore roligt att försöka», sade E. spottande i händerna.

»Du?» genmälte P. försmädligt; »du får äta upp några brödkakor innan dess.»

»Nå hvilken gick åt af er då?» frågade E. förargad:

»Vi togo liftag och brottades en hel timma», svarade P., »men slutligen lade jag honom till marken; ty, ser ni, allt beror på hvem som har det starkaste bröstet.»

»Å—, alltid vill du vara den styfvaste», inföll E., sättande armarna i sidan.

»Hvad slår du grytringar efter?» tillsporde honom P., i det han smorde honom öfver ryggen med käppen.

E. hoppade upp på stenen, och P., som ej hann sätta sig till motvärn, var i ögonblicket stött derifrån.

P. var snart på benen igen och var just i begrepp att anfalla E., då sjöman H, inträdde på kyrkogården.

»Hvad är det för käbbel?» frågade han; »ska ni ge er att slåss nu, medan Jakobisterne vänta er på torget?

»Hvem är starkare, du eller P.?» frågade alla med en mun.

»Hva för slag?» ropade H., i det han flyttade bussen åt annat håll; »hur mycket vägen ni allesammans på en slump? Hit med en hel kalfhage, sådana som ni, små gossar! så vill jag åtaga mig att, innan ni hunnit börja ert »Fader vår», rensa den helt och hållet, så att icke så mycket som en becktråd ska finnas qvar en gång.»

»Hm — — —», mumlade kämparne, knytande näfvarna bakom sina ryggar.

»Om Jakobisterne äro samlade, så är det tid att vi begifva oss till torget», inföll P., blandande bort korten, »och uppskjuta grälet till en annan gång — kom gossar!»

»Först måsten ni sala ihop till en sup åt mig», ropade sjömannen, framräckande en bred beckig hand, som genast fylldes med slantar.

»Skyndom oss, kamrater!» uppmanade dem P. återigen, »och låtom oss så traktera dessa barfotingar, att de inte kunna gå på 14 dagar. Liksom forntidens Riddare stötte sina svärd genom fogningarna på fiendernas rustningar, så rännen edra påkar genom hålen på dessa trasvargars jackor och byxor, och rappen dem på deras bara fötter, så att de stöfflarna icke förmå springa sin väg!»

Med P. i spetsen rusade nu öfver Odens gränd Odens ättlingar och gjorde hallt på vestra sidan af Brunkebergstorget.

Icke så obetydligt annorlunda än nu presenterade sig Brunkebergstorg på den tiden, ty icke fans då på vestra sidan deraf Dybeckens ståtliga hus, nu en läcker sockerbit minsann, och ännu mindre hade man någon aning om det palats, som nu allt högre och högre reser sig på den norra. Icke en gång Folckers hus koketterade med sin smakfulla façad inför åskådarens blickar. Men, om vi ej bedraga oss, höll man då på att bygga detsamma. I stället för dessa eleganta damer, som nu deruti inträda, utbredande mot allt det vackra som deruti finnes de sköna fingrar, hvarpå äkta stenar af det klaraste vatten tindra, klängde då murarekärngar med tegelstenar och kalkvatten, och der nu ambradoftande läppar framläspade. sitt: »Nytt mod, Monsieur!» hojtade då grofkorniga bastungor sitt: »mera bruk, madame!» — På sjelfva torget funnos, liksom nu, åkare; men icke dessa snygga åkdon, som bevisa att smaken äfven i den delen kört fram med tiden. Midt på torget stod ett litet trädhus, hvaruti sällsynta vilda djur visades, och röjde för öfrigt hela platsen ett vildt, men desto mindre sällsynt, utseende.

I hörnet af Odens gränd och torget ordnade sig nu den Claristiska kärntruppen, under det att midt emot på andra sidan, just der trädtrappan leder från kyrkskolu, framvällde en oräknelig hord Jakobister af det mest förfärliga utseende med grofva stakar i smutsiga händer. Åkarne, dessa torgets in medio consistit virtus, öppnade under ett rått småleende de rödrandiga ögonen, liksom de beredde sig på något utomordentligt roligt. Andra äldre och bättre personer, hvaribland syntes flere af Garnisonens Officerare, uraktläto ej att både med ord och åthäfvor uppägga de stridsfärdiga härarna.

»Hvar är sjöman H.?»- frågade hvarandra hastigt Claristerne.

»Han måtte vara på krogen här i gränd», svarade P,, »och jag måste genast hämta honom derifrån. Emellertid kunnen J börja striden på långt håll genom stenkastning; men börja ingen storm, förrän jag kommer tillbaka.»

P. skyndade bort, och nu började ett stenregn tvärs öfver åkare och åkarehästar, så det smattrade i luften och skulle äfven hafva gnistrat, om det varit mörkt. Ännu tycktes ingen af de stridande hafva lust att komma hvarandra på lifvet; men några af dem blesserades, greto och makade sig bort, under det att hämdbegäret och: modet tändes och ökades hos de öfriga, Nu återkom P.

»Aha gossar! nu gåller det!» ropade han, i det han tryckte mössan djupt ner i pannan, vecklade upp armslagen på sin jacka och skakade ensvärdet; »jag träffade H. på krogen, bjöds af honom på ett glas öl, och sjelf är han snart här. Hör du E.! tag med dig A, B, C, D, och spring till hörnet af Malmskilnadsgatan, anfall Jakobisterne derifrån och hindra dem på samma gång från att fly åt den gatan! — — och nu marsch! marsch!»

På ögonblicket åtlyddes orderna, och stormandet börjades midt igenom gröptunnorna rakt mot fienderna, under ett hurrande, snarlikt kajornas skrän från Upsala Domkyrkotorn. De Jakobister satte sig ursinnigt till motvärn, och påkar dunkade mot påkar. P. gick hårdast fram, vadande i afslagna käppar och skianmössor, med båda händerna om sitt vapen, rasade han berserklikt ibland de tätslutna leder, under det att blodröda runor på panna, näsa och mun utsprungo från de haglande slagen. Än lade han på en Jakobists näsa den qvistiga käppäggen, ån gaf han med foten den flyende motståndaren en s. k. »tillbringare», och hvar han högg, splittrades en påk och trasades en jacka, De Clarister följde sin tappre anförare, modige som lejonungar. De Jakobister fingo slag på slag på sina blottade hufvuden, trampades på sina bara fötter och tjöto värre, än om de legat under skollärarnes karbaser. Tjockare uppsteg ej dammet från de fordom på St. Claræ kyrkogård piskade herrskapsmattorna, än den rök som nu hvirflade från vadmals- och bollstervarsbyxorna. En mångelska kom med sin korg under armen öfver torget. Seende den nyligen af hennes moderliga hand lappade bakdelen af sin på gatan liggande son, en af Jakobisterne, på det hetaste pressad af Claristernes käppar, ställer hon korgen på gatan och rusar, som en furie, till hans bistånd. I detsamma kommer E. från Malmskilnadsgatan med sina kämpar, fattar i korgen och stjelper ur pepparkakorna och bakelserna på gatan, Kärngen vänder sig om.

»Ska vara bättre mans barn —» ropar hon och fattar E. i lufven; men »bättre mans barns» käppar binda ett blodrödt halsband kring hennes tjocka hals. Hon släpper E:s hårtoffs och skyndar att upplocka sina bakelser, kallande himlar och jord till vittne och hämnare af sina söndertrampade pepparkakor. — Nu fly de Jakobister och rusa hals öfver hufvud uppför trädtrappan — och segern tyckes vara afgjord — — men, o ve! — segern är ännu ej vunnen — — en trupp lärlingar från den närbelägna kopparslagareverkstaden, i förening med några sotarepojkar, inrusar oförmodadt på valplatsen och tager Claristerne i flanken — — kopparslagarne börja hamra på de segrandes hufvuden, och de lysande Clarister svärtas ned från hufvud till fot. Den starke P. stänges mellan förskinn, indrages af öfvermakten inom skolporten, upplägges på ett trappsteg och lider det vanärande prygelstraffet; den käcke E. afdånar i en rännsten och inbäres på en i grannskapet befintlig krog; förgäfves söka de tappre Clarister befria sina anförare; allt är nederlag, jemmer och elände.

Men hvad gör sjöman H.? Hvar är han? Hvarför flyger han ej till sina vänners försvar? Har skepparnes pipa oförmodadt kallat honom om bord, och är han törhända klar till afresa, under det att de tappre Clarister blifva allt mer och mer oklara? Eller sitter han mellan skål och vägg och tumlar i sig subsidiemedlen, medan hans bundsförvandter mellan plank och gatsten tumla öfverända i rännsten? O nej! — Länge hade denne raske sjöman på något afstånd med en innerlig förnöjelse åskådat sina vänners seger och skrattat deråt, så att han i sin förtjusning råkat nedsvälja en tobaksbuss. Hastigt rynkar han ögonbrynen, upptager tenndosan, lägger en ny laddning under läppen, knyter högra handen om dosan och svänger armarna till en boxning — den ärlige — han har märkt den Jakobistiska hjelptruppen. Men, förfärliga öde! han hinner ej till de sinas räddning. För att komma ginvägen, springer han rakt igenom åkarskaran, och råkar i språnget falla framstupa öfver en gröpfjerding. En åkaredräng gifver med en skofvel den uppvända delen af sjömannen ett slag, så det rister i beckbyxorna. HHvar och en är sig sjelf närmast — H. uppspringer på ögonblicket och utgjuter åkareblod; oräknelige åkare lägga nu till vid hans sidor, gifva honom grundskott på grundskott, äntra honom, beröfva honom, såsom god pris, hans snusdosa, skjuta honom slutligen i sank i en dranktunna — — H. är förlorad för sina vänner.

Nu fly Claristerne af alla krafter ned åt Odens gränd med P. i spetsen, som nyss kommit lös från sina plågoandar, efter att hafva erhållit ett oräkneligt antal blessyrer, så väl synliga, som ock isynnerhet osynliga. Jakobisterne förfölja dem hamn i häl. De flyende inskynda på kyrkogården, slå igen portarna efter sig och ropa till sina förföljare:

»Kommen in, och J skolen här finna era grafvar!»

Jakobisterne äntra, som ekorrar, på gallerporten och söka inkomma. Då komma kyrkdrängarne med Trivialskolans grånade städerska i spetsen; Jakobisterne retirera, belåtna med de lagrar, de redan skördat. Så slutades striden på Brunkebergstorg år 1821.

Klockan 12 följande dagen, som var Lördag, var hela Trivialskolan samlad i fjerde eller Rektorsklassen. I Kathedern stod den gråhårige vördnadsbjudande Rektorn, i hvars för öfrigt ganska allvarsamma blickar en oblidkelig stränghet isynnerhet i dag ljungade.

»Så-årla inte!» sade han. »Hvad är det för ett oväsende ni fören på gator och torg, som väckt allmänhetens oro, edra föräldrars bekymmer, edra lärares ovilja? — baba? — Kommen fram, P. och E.!»

P. och E. framträdde. Gula och blåa band skiftade på hjeltarnas ansigten; men de hyenden, hvarpå ordenstecknen hvilade, voro bleka som döden.

Det är ni», sade till dem Rektorn, »som anstiftat allt; offentligt inför edra kamraters ögon skolen J derföre lida det straff, ni förtjenen.»

Och framträdde, rottingbeväpnade, Tertias lärare, den förfärlige G., och Primas, den milde och allmänt älskade B.

Och blef således icke lagern, men rottingen hjeltarnes vinning; deras byte tvenne stutar, icke af det slaget, som på bördig betesmark uppdrages för den svidande magen, utan af det, som på den magra skolbänken uppdrages för den svidande ryggen m. m.

Det sved på hjeltarne; det sved i den bäfvande skolungdomens hjertan, som slogo lika våldsamt, som rottingen. Alla voro tysta som grafven, utom hjeltarne, hvilka skreko med en non plus ultrastyrka, som kallade pensionärerna i Fru Nissons pension midt öfver gatan i fönstret.

De sista slagen bortdogo nu i byxdammet — och exekutionen var slutad.

»Låten detta bli en varning för eder», sade Rektorn till gossarne, »och gån nu hem utan slagsmål på gatorna, och så-årla inte!»

På kyrkogården stod nu hela den bedröfvade skolungdomen i en sluten ring kring de tvenne afstraffade anförarne.

»Tro mig, det gjorde magister B. lika ondt, som det gjorde mig», sade E. med ångrens tårar i ögonen.

»Men så gjorde det intet magister G. ondt» utropade P. gråtande i illska3; »ty slåss — det är just hans förnöjelse, den dj — —!»

»Se der går B», inföll E; »jag vill be honom om förlåtelse.» Han skyndade bort till den gode läraren, som med tårar i ögonen lyssnade till den gråtande gossens stammande tunga och lade tröstande sin hand på hans hufvud.

»Den krukan», mumlade P. efter honom; »förr än jag ville be magister G. om förlåtelse, skulle jag lägga en sten på hans tinning, så att han aldrig mer skulle ha lust lägga upp en bra pojke för en stut, — — Gossar! I afton träffas vi hemma på min gård, för att leka Trojaner och Greker!»

»Ja, det är sagt!» ropade alla och flögo stormande öfver grafstenarna från kyrkogården.

—e.