Slottet och kojan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Slottet och kojan
av Anna Maria Lenngren
Diktad år 1800. Här ur Karl Warburgs Ur Svenska sången, 1883. Finns också publicerad i Ny Visbok af B. C.


Jag har en landtlig stuga —
Den stugan är dock min.
Men ödmjukt skall man buga,
Att till mig komma in.

Så föga högt från marken
Har den sin resning fått...
Men der, framför åt parken,
Der står ett skyhögt slott.

I prakt och stoj otroligt
Der bor en herreman.
Jag sofver alltid roligt,
Men det gör inte han.

Han hofman är — dess värre —
En präktig stjerna bär.
Men, stackars nådig herre,
Hur litet säll han är!

Jag satt framför min koja
En vacker aftonstund
Då plötsligt hördes stoja
Hans koppel kring min lund.

Hans nåd förbi mig trädde,
Just som jag bäst förnöjd
Försynens godhet qvädde
I menlöshet och fröjd.

Det var en liten visa,
Som sjelf jag gjort — jo jo —
Att himlens Herre prisa
För lugn och sinnesro,

För sundheten och födan,
För faderligt försvar,
För hvila efter mödan
Och ångerfria dar.

Hans nåde, stödd mot bössan,
Grant hade hört min sång,
Jag teg och tog af mössan...
Han tankfull gick sin gång.

Han göt en suck af smärta —
Ha, den förstod jag godt:
»Gif mig ditt glada hjerta,
Och gerna tag mitt slott!»

Då lyfte sig mitt öga
Till den, som delat så:
Palatsen åt de höga
Och glädjen åt de små.