Och fröken Jaquette var visst fyrtio år,
Fast blott tjugofem hon sig utgaf att vara;
I ögat stod ständigt en känslosam tår
Och armar och hals voro ungdomligt bara;
Snörd var hon och sirlig från topp och till tå,
Men ack! inga friare kommo ändå!
Hon tog från naturen den skönaste ros
Och fäste i locken – en fjäril för vinden –
Hon tog ifrån konsten två systrar derhos
Och strödde dem lekfullt på hvardera kinden ...
Hon "perltänder" hade – ett helt garnityr –
(Ehuru dentisten var oförskämdt dyr.)
På hvarje supé var hon sjelfskrifven gäst;
Vid sällskapsspektakler hon lyste på scenen;
Om ungdomen dansade gladt vid en fest,
Hon dansade med, fast det värkte i benen,
Hon sträckte på nacke, på häl och på tå,
Men ack! inga friare kommo ändå!
Vid bröllop hon gerna bland tärnorna fanns
Och skyar af tyll hon kring knotorna höljde,
Der stod hon, ett törne bland rosornas krans,
Och spefulla blickar den djerfva förföljde,
Men hvarken hon såg, eller ville hon se,
Hon log, såg mot höjden och åt blanc manger ...
Så hann hon sitt fyrtiofemte alltväl,
Sen länge hon svärmat i solsken, likt myggen,
Men då var så när att hon sörjt sig ihjäl,
Ty verlden nu vände den envisa ryggen;
Som sagdt: först så grät hon, men se’n blef hon vred
Och sist blef hon "helig", och det med besked.
Och psalmer hon sjöng i de utvaldas krets,
Och längtade hem till den eviga hvilan,
Men nämdes en verldsträl, hon vipps var tillreds
Att nagga den syndarn med hvässade bilan;
Hon afskydde gränslöst "den gudlösa hop"
Och kom för sin helighet vida i rop.
Moralkakor gaf hon och stundom en slant
(Men verldenes barn fingo bara det första;)
I heliga lag hennes gälla diskant
Gaf råd åt en hvar, som fanns "hungra och törsta",
Men ödmjuk var blicken och minen också,
Och blef så alltjemt – fast det kostade på ...
Till slut fann de heligas pastor sig rörd
Af all denna fromhet han såg och han hörde;
Till altaret alltså vår fröken blef förd
Och David han hette, den arme förförde ...
Väl sägs att sitt kors han med tålamod drog,
Fast stundom, likt namnen, "sin harpa han slog."
