Småplock på vers/Johan Stephan Holmbergs död
| ← Bed |
|
Lutspelaren → |
JOHAN STEPHAN HOLMBERG.
Det går derhän! Vi måste alla lyda;
När döden kallar — gammal eller ung.
Om trasor hölja eller stjernor pryda,
Likgodt, om man är trashank eller kung:
Hvad ödets makter än på jorden skänka,
Så öppnas grafven, då vi minst det tänka. —
Du lefde fort. Det var din lefnadsregel,
Du älsklige! som ur vår krets har gått.
På bräcklig farkost satte du till segel,
Som om det blåst en liten kultje blott.
Men stormen hven. Du märkte det ej, broder!
Fören döden steg om bord och tog ditt roder.
Frid med ditt gömda stoft! Friboren vorden,
Du skådar skönhet som du förr ej rönt.
Der bar du landskap, bättre än på jorden,
Der har du solsken, klart och gudaskönt.
Der kan du konstens fulla vällust smaka —
Kopiorna af Stäck kan du försaka.
Jag ser dig, Staffan! hur du går betagen
Och andas himlens luft i friska drag,
Hur godt och vänligt du är emottagen,
Hur lugn du står och dricker med behag
Ur välkomstbägarn till dess sista droppe,
Och bjuder snus bland englarna deroppe.
Vi gråta ej. Vi fröjdas åt din lycka;
Vi komma efter, hvar på sin seglats.
Om jordens dunster då ännu oss trycka,
Att vi ej hitta vägen till den plats
I andeverlden, der du plägar sitta,
Så blås i klarinetten att vi bitta.