Småplock på vers/Sjömans-visa
| ← Valsen |
|
Vårvisa → |
SJÖMANS-VISA.
Och far min, salig, han var en skeppare, han, han,
Han var, besitta, den axelbredaste man, man.
Han gick i tröja, och kalfskinnshandskar han hade,
Och ganska ofta han vid mitt öra dem lade.
Jag var då pojke och lätt matros uppå skutan,
Utkik på toppen liksom pass-opp i kajutan.
Jag sof på däcket, och ankartåget var kojen,
Och focken täcket, och hufvudgärd ankarbojen.
Till sjös får man just ej vara klen, då det gäller,
Och far min var just ej bland de blöta han heller.
Då stormen hven, så det blåste tvärs genom kroppen,
Då föll det gubben just in att se mig på toppen.
På gubbens lynne vardt man just aldrig bedragen,
I soluppgången jag tog mitt märke för dagen:
Då jag i trappan och kajutsdörrn hörde smällen,
Då var jag säker att daggen föll innan qvällen.
Men blåste vinden, så skummet yrde kring bogen,
Och vågen plöjdes liksom en fåra för plogen,
Då tog han snuggan, och helt förnöjsam till sinnes,
Han satt och talte rätt mången strof, som jag minnes.
”En sjöman, pojke! bör vara qvick uppå vågen
Som en abborre, och som en sparf opp i tågen;
Qvicktänkt och snarvänvd, ty annars går han och vankar,
En redlös skuta förutan roder och ankar.”
”Sin egen kraft bör man ta' ombord uppå skutan:
Skrik ej på hjelp, då du kan dig hjelpa förutan.
Lit ej på andra, ty huru usel och lumpen
Är ej den skutan, som jemt skall lättas med pumpen!”
”Var oförfärad, se faran stinnt uti synen,
Då hafvets herre drar barskt ihop ögonbrynen.
Var jemt beredd till att möta döden och dommen,
Ty båda komma helt oförtänkt liksom bommen.”
Så talte gubben — och detta var bland det sista,
Hans lefnadsankar, hur starkt det var, måste brista;
Af döden lät han sig in i hamnen bogsera, —
Och skutan fick jag i arf af honom, med mera.
Men sjömansyrket det fick i botten jag lära,
Och främst af allt veta hut, och sen manövrera.
Och säkert är, att jag än i dag derförutan
Ännu ej varit min egen herre på skutan.
