Snösippan/Sång för Zoologiska Jägarsällskapet
| ← Skaldens syn |
|
Guds kärlek → |
| Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841. Utgiven av Nils Lilja |
Sång för Zoologiska Jägarsällskapet.
Ser du solens spann, som tågar
mot oändlig rymd ur morgonskyn?
Ut att se hur lifvet lågar,
ut att handta inför dagens syn!
Evigt fängslad vid sin lampa
grubblarn vake sig till lockar grå:
der som björn och varglo trampa,
der har nordens yngling spår att gå.
Himlen blå och fältet herrligt!
Låt oss jaga, skönt är jägarns dåd.
Kulan går sin bana ärligt,
se, der tumlar markens villebråd.
Forskare, som fäfängt riktar
tankens öga, hvar ett mål du fann,
se på jägarn hur han siktar,
skarpt och säkert derför träffar han.
Lustigt öfver berg och slätter,
djerf är jägarns fot med vingar på.
Flygen ej, J fågelätter,
dock vi fälla eder nog ändå.
Stolta jofursörn, som svingar
högt mot solen, högt mot ljusets hem,
akta dina säkra vingar,
jägarkonsten vet att stäcka dem!
Flyger kulan ut, den skonar
intet, som i skotthåll är dervid;
men i jägarns bössa thronar
ej förstöring blott, men vård och frid.
Tjäder, mata dina ungar,
dufvor, kyssens i er gröna lund;
ingen eld för eder ljungar,
jägarn älskar kärlekens förbund.
Lutar dagen ned möt vester,
fattar lifvet trött om qvällens knän;
nejdens fjäderklädda gäster
till sin lätta slummer flykte hän!
Der en ätthögs minnen drömma
jägarna vilar medan stynden flyr;
har han då ett glas att tömma,
skål för jagten och dess äfventyr.