Från Wikisource, det fria biblioteket.
Sol och vår.
ånggudinna! är du rent förryckter:
Hör du ej hur alla lärkor slå?
Här är lyran: inga undanflykter!
Sjung, madam, si så!
Sjelfva himlen klar sin panna stryker.
Som en vink att våren nu begynt,
Och ur jordens öppna fönster ryker
Klister, damm och dynt.
Solen gassar, ängarna florera
Med en gröda, som stod nyss och skalf.
Trädens kronor kupas mer och mera
Till ett tempelhvalf.
Örnen spänner sina breda segel,
Myran vaknar ur sin vinterköld,
Och vid kusten ligger hafvets spegel
Som en solblank sköld.
Fink och trastar sig i träden skocka:
Det är klang och fröjd och harmoni!
Och i skogen höres vårens klocka
Med sin kuku i.
Zefir far på sommarlätta vingar
Och tar lifvet som ett tidsfördrif,
Och en fjällbäck genom dalen klingar
Med sitt positiv.
Lilla svalan flyger upp och neder
Kring min tak-ås utan ro och rast:
Glad att snart få sätta bo, hon reder
Hem och härd i hast.
Sädesärlan ses i luften hugga:
Det är knott hon ljustrar och förtär;
Ankan seglar på sin egen skugga
Mellan land och skär.
Våren fattat sjelfva gamla tuppen:
Maken till crescendo ingen gör.
Spricker han och dör kanske på kuppen,
Rår jag ej derför.
Lifvet spritter genom all naturen,
Våren skapar om oss på en gång,
Och för menniskan och kreaturen
Kammar’n blir för trång.
Djur och menniskor hvarandra härma,
Se på kornas längtansfulla drag:
Allt vill ut att lufta sig och svärma –
Så vill äfven jag!
E. S—dt.
