Soldaten
| ← Trädgårdsmästaren |
|
Fångvaktaren → |
SOLDATEN.
Kom, granne, kom och sätt dig vid min kanna
Och töm med mig en skål för gamle kungen!
Det var vid Leipzigs port som genomstungen
Jag armen fick och ärret på min panna.
Den dagen var för oss en af de granna
Och kunde tåla vid att bli besjungen;
Blott skada att, som lytt, jag se’n var tvungen
Med trossen följa och på torpet stanna.
Men gerna än en gång, i fall det gäller,
Jag tar min plit och ställer mig i leden;
Jag har ej mistat mer än en arm heller.
Hvar vår jag följer gossarna till heden
Och gläder mig åt hvarje skott, som smäller;
Men drick nu, granne! Vi ha ännu freden.