Sommarnatten (Sehlstedt 1876)

[ 96 ]

Sommarnatten.

Uppå Ljungans fjellomstängda vatten
Månens stråle faller, och mitt segel
Har jag gigat och lagt ut min åra.
Jullen glider i den stilla natten,
Medan kölen uti elfvens spegel
Plöjer upp sin blanka silfverfåra.

Det är ljuft att så af vågen buren
Unna själen några fria stunder
Att få drömma för sig sjelf och svärma.
Menskan med sig sjelf och med naturen,
Med en himmel öfver sig och under,
Känner att Guds ande vill sig närma.

Fjellet reser sig liksom ett altar
Emot himlens dunkelblåa skyar.
Och belyst af månens offerflamma
Forsen stämmer upp sin höga psaltar,
Medan nejden med de stilla byar
Ligger lyssnande uppå densamma.

Frid och ensamhet till andakt locka:
Blomstren bedja stumt, och millioner
Skilda väsen samma ande dyrka.
Genom natten som en tempelklocka
Ljuda vakans vemodsfulla toner
Som ett Amen i naturens kyrka.