Sorgesång öfver Finska språket
|
| Ur: Borgå Tidning 28.11.1840. Övers. av Johan Ludvig Runeberg |
Sorgesång öfver Finska språket
[redigera]I Morgonbladet för 1835, N.o 32 och 33, finnes så väl i original, som svensk öfversättning en sång öfver Finska språket, författad af Paavo Korhonen i Rautalampi. Såsom ett sidostycke till denna införe vi här i öfversättning en uti Mehiläinen för innev. års Juni månad och Oulun Wiikko-Sanomia N:o 33 intagen sång med ofvanstående titel, författad af Peter Makkonen i Kerimäki.
Månne Finlands folk förlåter
Savos söner det fördraga,
Att ännu en sång blir sjungen
Att beklaga Finska jorden,
Att en sorgesång blir sjungen
Och en klagan öfver Finland,
Hur’ det stora Finska folket,
Af Domstolarne i landet
Får i sina händer skrifter,
Skrifna på det svenska språket,
Som vår fader icke kände,
Egen fostrare allsicke
Åt sitt barn förstod att säga,
Att till sina söner tala.
Se, det är ett språk, här okändt,
Främmande på finska jorden,
Som vårt folk i mörker håller,
Hvaraf rättegångar uppstå,
Många toma tvister födas.
En ordentlig Lag vi äge,
Rättvist sammanskrefna stadgar,
Som vår Kejsare, den milde,
Den rättrådige Sjelfherrskarn
Af sin nåd har oss förlänat,
Till det finska folkets båtnad;
Men man skipar icke lagen,
Kan rättvisans bud ej skrifva
På det gamla finska språket,
Som af banden skulle fattas,
Utan andras skefva tolkning,
Språkförbistrarens förklaring.
Än jag fröjdas i mitt sinne,
Gläder mig åt den förhoppning,
Att vår Kejsare, den Höge,
Att vår Öfverhet, den ädla,
Än till Finlands stora glädje,
Sina undersåters lycka,
Äfvensom till folkets heder,
En befallning nådigt utger
Och ett bud till finska stånden,
Att till landets domarsäten
Suomis klara språk må träda,
Att det stora finska folket
Skrifter får på tungomålet,
Såsom andra folkslag sägas
Lefva uti lyckans sköte,
Då de alla skrifter äga
På det språk, de en gång lärde
I sin egen moders armar.
Ännu vänta Finlands söner,
Längta glädjefullt att höra,
Att vår Kejsare, den Store,
Det berömda Majestätet,
Han som stora skolor grundat,
Akademier har ordnat,
Bjuder att i skolor läses,
Att studerande sig lära
Finlands tungomål, det klara.
Då af Nådens sol en stråle
Finge finska folket skåda
Mörkrets tjocka töcken skulle
Då åt sidan undanskjutas,
Lättförstådda ord ej fattas
Dem som finska språket tala,
Finlands manligt fasta söner.
Ehuru denna enkla sång (här medelad i något sammandragen tolkning) äfven utan några biafseenden torde försvara sin plats, böre vi likväl nämna, att vi med dess införande velat antyda, det den Finska allmogen, måhända mer än mången förmodar det, känner de olägenheter och de hinder för dess bildning, som uppslå deraf, att modersmålet ej är det officiela och skolspråket i landet. Det torde således inses, att samma klagan öfver modersmålets förakt, som efter mångåriga strider först i de sednaste tiderne vunnit gehör i Ungern och som nu äfven från Belgien låter höra sig, finner genljud bland den del äfven af Finlands invånare, hvars språk delar samma öde med hufvud-befolkningens i ofvannämnde länder.