Frågas: ”varför blanda
högt och lågt så där,
mot det helas anda
olikarten skär?”
– svarar jag så här:
”När i huvudstaden
just ett regn har slutat,
medan vaktparaden
under dån av trummor
nalkas slottsfasaden,
ser jag alla slagens
folk i trängsel trång,
torgens gamla gummor,
som på fisken prutat
förmiddagen lång,
processionens trista
tåg med lik i kista,
barn i skratt och språng,
ynglingar som nicka
hemligt åt en flicka,
sneglande åt lagens
vakt med gömd battong,
prinsarna och kungen
tätt vid tiggarungen
och två män, som dricka
i en trappnedgång,
men ur Mälarvågen
stiger Irisbågen
högt mot högt som spång.
Kunde ögat skåda
bilden av det hela,
kunde örat höra
strängarna, som spela
huvudmelodin,
kunde sedan båda
konstfullt sammanföra
allt i symfonin,
visste då vårt öga,
visste då vårt öra
att det högsta höga
och det lägsta låga,
våra tankar våga
dröjande beröra,
såsom toner höra
med i harmonin.
Men de skilda ljudens
helbegrepp är gudens,
icke människans,
formernas och skrudens
sammansyn är hans.
När min blick vill famna
formens, dräktens, färgens
allt av blott en timmes
liv vid Mälarns vik,
ser den skymt och stycke,
ser den glimt och flik.
Vill mitt öra samna
allt i enhet, hör det
tonstänk lika bergens
ekon av musik,
intet mer, vad gör det,
blott en själ förnimmes,
blott av liv ett tycke
är i stänk och flik.
