Stanleys expedition (1883)
|
| Kalmar 5 november 1883 (Index:Kalmar) |
[ sida ]– Stanleys expedition. En deltagare i Stanleys Afrika-expedition, underlöjtnanten vid Gotlands nationalbeväring, E. Sundsvallsson, har till sin regementschef sändt ett bref, dateradt den 3 sistlidna juli i Leopoldville, en ort, som uppkallats efter konung Leopold af Belgien, som främjat expeditionen, hwilken företages under ledning af den ryktbare engelske upptäcktsresanden Stanley och hwaraf man väntar sig stora frukter. Brefvet, som blifvit Gotlands Alleh. delgifwet, innehåller bland annat följande.
“I Brüssel stannade jag från den 7 mars till den 1 april, under hwilken tid jag tillika med löjtnant E.v. Krusenstjerna vid fortifikationen på “associationens” bekostnad war inackorderad i en engelsk prestfamilj för att studera engelska. Den 1 april begaf jag mig (löjtnant E.v.K. skulle ej afgå till Afrika förrän om en månad) till Liverpool, hwarifrån jag med ångaren Bonny den 4 april afgick till Kongo. Resan var i allo lycklig, ehuru lång, i det vi ej uppnådde Banana Point wid Kongos utlopp förrän den 16 maj. Här hade jag att gå ombord å associationens ångbåt Heron, som förde mig till en liten station Noti, hwarifrån jag tillika med andra medlemmar i associationen i brännande solhetta samt berg upp och berg ned, utan mat en och en half dag, marscherade till den största af wåra stationer, Vivi. Å denna febersjuka plats stannade jag dock ej länge. Redan den 22 war jag med en karavan på väg uppåt landet. Ännu war jag orubbad af den afrikanska febern och kunde derför i fulla drag njuta af den storartade och för mig helt egendomliga naturen. Mer intressant än denna war folket, som här tycktes finnas i större antal än myror i våra svenska skogar. Negerbyarna woro nätta och prydliga. Låga konstnärligt bygda gräshyddor i skuggan af palmer och bananer. Inwånarne bemötte oss ständigt mycket vänligt. Alltid helsades vi med “Al bote”, hvilket i sig innefattar allt godt. Den 27 maj anlände wi till stationen № 2, Isangila, hwarifrån Kongo är segelbar till stationen № 3, Manayanga. Redan följande dag woro vi inskeppade på en stor, alltför stor roddbåt af jernplåt med 12 Zanzibariter som besättning. Denna båtfärd skall jag länge minnas. Gång efter annan i fara att kantra å de uppstående klipporna, grundstötningar och timslång wäntan på toppen af en sten hörde till ordningen. Fem till sex gånger måste båten med lina halas förbi uddarne i den strida floden. Vid de farligaste ställena lade sig “kaptenen” att sofwa, förtröstande på “Allah” och hans profet”. Lägg härtill att båten läckte, så att ständigt två man måste ösa och alla wåra tillhörigheter och proviant woro genomvåta, samt att wi om nätterna hade att med våra 2 filtar sofwa under bar himmel, antingen å de våta balarne i båten eller å strandens sand, så bör man ej wara förundrad, att vi alla 5 europeer redan efter 5 dagar woro sjuka i feber. Färden warade 10 dagar. I ömkligt tillstånd kommo wi till Manyanga, der jag låg hårdt sjuk i fyra dagar. Efter 10 dagars hwila här kunde tre af oss, ehuru matta och svaga, marschera hit till Stanley Pool. Hit anlände wi efter en angenäm och lärorik 8 dagars marsch den 22 juni. Här har jag ock haft feber, ehuru lindrigt, och är nu temligen kry. Jag får dock ej arbeta ännu. Då Stanley om en månad återkommer från sin resa uppåt floden, är troligt, att jag blifwer sänd upp till någon af de många nygrundade stationerna långt uppåt den härifrån farbara Kongo. Här i Leopoldville vid Stanley Pool är utmärkt wackert. Man har framför sig en öppen wattenyta, bruten af skogiga uddar och öar. Vi hafwa nu den kalla årstiden med solen på andra sidan eqvatorn. Nätterna äro kalla och fuktiga; man måste anwända två filtar. Den warma och regniga årstiden börjar i oktober och fortsätter till februari, då den heta, torra tiden börjar. I april och maj infaller åter en regnig tid.”