Stanleys expedition (1883)
|
| Kalmar 5 november 1883 (Index:Kalmar) |
[ sida ]
– Stanleys expedition. En deltagare i Stanleys Afrika-expedition, underlöjtnanten vid Gotlands nationalbeväring, E. Sundsvallsson, har till sin regementschef sändt ett bref, dateradt den 3 sistlidna juli i Leopoldville, en ort, som uppkallats efter konung Leopold af Belgien, som främjat expeditionen, hvilken företages under ledning af den ryktbare engelske upptäcktsresanden Stanley och hvaraf man väntar sig stora frukter. Brefvet, som blifvit Gotlands Alleh. delgifvet, innehåller bland annat följande.
“I Brüssel stannade jag från den 7 mars till den 1 april, under hvilken tid jag tillika med löjtnant E.v. Krusenstjerna vid fortifikationen på “associationens” bekostnad var inackorderad i en engelsk prestfamilj föör att studera engelska. Den 1 april begaf jag mig (löjtnant E.v.K. skulle ej afgå till Afrika förrän om en månad) till Liverpool, hvarifrån jag med ångaren Bonny den 4 april afgick till Kongo. Resan var i allo lycklig, ehuru lång, i det vi ej uppnådde Banana Point vid Kongos utlopp förrän den 16 maj. Här hade jag att gå ombord å associationens ångbåt Heron, som förde mig till en liten station Noti, hvarifrån jag tillika med andra medlemmar i associationen i brännande solhetta samt berg upp och berg ned, utan mat en och en half dag, marscherade till den största af våra stationer, Vivi. Å denna febersjuka plats stannade jag dock ej länge. Redan den 22 var jag med en karavan på väg uppåt landet. Ännu var jag orubbad af den afrikanska febern och kunde derför i fulla drag njuta af den storartade och för mig helt egendomliga naturen. Mer intressant än denna var folket, som här tycktes finnas i större antal än myror i våra svenska skogar. Negerbyarna voro nätta och prydliga. Låga konstnärligt bygda gräshyddor i skuggan af palmer och bananer. Invånarne bemötte oss ständigt mycket vänligt. Alltid helsades vi med “Al bote”, hvilket i sig innefattar allt godt. Den 27 maj anlände vi till stationen N:o 2, Isangila, hvarifrån Kongo är segelbar till stationen N:o 3, Manayanga. Redan följande dag voro vi inskeppade på en stor, alltför stor roddbåt af jernplåt med 12 Zanzibariter som besättning. Denna båtfärd skall jag länge minnas. Gång efter annan i fara att kantra å de uppstående klipporna, grundstötningar och timslång väntan på toppen af en sten hörde till ordningen. Fem till sex gånger måste båten med lina halas förbi uddarne i den strida floden. Vid de farligaste ställena lade sig “kaptenen” att sofva, förtröstande på “Allah” och hans profet”. Lägg härtill att båten läckte, så att ständigt två man måste ösa och alla våra tillhörigheter och proviant voro genomvåta, samt att vi om nätterna hade att med våra 2 filtar sofva under bar himmel, antingen å de våta balarne i båten eller å strandens sand, så bör man ej vara förundrad, att vi alla 5 europeer redan efter 5 dagar voro sjuka i feber. Färden varade 10 dagar. I ömkligt tillstånd kommo vi till Manyanga, der jag låg hårdt sjuk i fyra dagar. Efter 10 dagars hvila här kunde tre af oss, ehuru matta och svaga, marschera hit till Stanley Pool. Hit anlände vi efter en angenäm och lärorik 8 dagars marsch den 22 juni. Här har jag ock haft feber,ehuru lindrigt, och är nu temligen kry. Jag får dock ej arbeta ännu. Då Stanley om en månad återkommer från sin resa uppåt floden, är troligt, att jag blifver sänd upp till någon af de många nygrundade stationerna långt uppåt den härifrån farbara Kongo. Här i Leopoldville vid Stanley Pool är utmärkt vackert. Man har framför sig en öppen vattenyta, bruten af skogiga uddar och öar. Vi hafva nu den kalla årstiden med solen på andra sidan eqvatorn. Nätterna äro kalla och fuktiga; man måste använda två filtar. Den varma och regniga årstiden börjar i oktober och fortsätter till februari, då den heta, torra tiden börjar. I april och maj infaller åter en regnig tid.”