Fick kärlek följa
sitt lopp och skölja
som stormfri bölja
mot livet strand,
den högsta lycka
ett liv kan smycka
ej skulle trycka
som ok och band;
men den fick vara
bevingad bara
— så låt den fara
sin flykt i frid,
och tänk därvid blott:
en liten tid blott
det var, men tiden var vårens tid.
II.
När två, som tvista,
varandra mista,
vill hjärtat brista
och hoppet dö.
De mötas sedan
och då har svedan
förmildrats redan
av årens snö.
Men om man tvingar
den, som svingar
sig lätt på vingar
från strid till strid,
att bli beständig,
blir gles, eländig
hans vingesskrud ifrån vårens tid.
III.
Han älskar dater,
han välter stater,
men av traktater
förkvävs hans makt.
Åt lugnets gränder,
åt vilans länder
han ryggen vänder
med kallt förakt.
Från fredens vanor
på nya banor
hans stolta fanor
gå ut på färd.
Ej ro han aktar,
ej eftertraktar
en tron, som ej är hans välde värd.
IV.
Och varför dröja
tills drömmens slöja
rycks av att röja
att kärlek flytt?
Varann bevaka
och snålt rannsaka
för ej tillbaka
hans eld på nytt.
Låt den ej hinna
se år förrinna
och trögt förbrinna
och flämta matt.
Försök ej härma
förgången värma,
men säg farväl med en väns: god natt!
V.
Ej slikt ett minne
gör mörkt vårt sinne,
det står därinne
med ljusa drag.
Vi sluppo tämjas
med tvång att sämjas
och måtte vämjas
åt allt en dag.
Och än står fager
den ungdomsdager,
ej tid förtager,
kring det som var.
Och till det sista
var än en gnista
av en smeksam ömhet i ögat kvar.
VI.
Att lös oss rycka,
när än vår lycka
är ung, vi tycka
en bitter kur.
Men om vi stannat,
vad blev det annat
än hjärtat fann att
det satts i bur.
När år stämt ner oss,
han överger oss, den gossen Eros,
de unges gäst.
Fast djärv och vågsam,
fast skarp och plågsam,
den bittra kuren kurerar bäst.
