Förnöjliga stunder i stillhetens famn,
då säker från stormen jag låg i min hamn,
då solen var morgon i glädje var ny
och intet fick sömnen om aftonen bry!
Enfaldiga trygghet i samvet och dygd,
när hjärtat får leka i vänskapens skygd,
när tungan uppriktigt får visa det fram
och ringhet och ärlighet hålls ej för skam!
Du stolta, du brusande världenes fält,
hur kan väl ett sinne på dig vara sällt?
Du döljer fördärvet i smickrande våg
och skrämmer från räddning en intagen håg.
I dig ser man lyckan, där faran är störst:
man vårdar som sist det, som borde stå först;
man talar så sedigt, man tänker så vilt;
man älskar så konstigt, man hatar så milt.
Allsvåldiga väsen av sanning och ljus!
Du visar dig blott - och allting är ett grus.
En stråle från dig är all seger och fred.
Jag kastar min omsorg, min värld för dig ned.
Hjälp under en anda, som åtrår din höjd
och gillar ej annan än samvetets fröjd!
Fast livet bortrinner i fåfängans älv,
lät nöjet dock evigt bo inom mig själv!