Stillhet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Stillhet
av Karl Alfred Melin


När det blir lugnt i hjärtats djupa grunder
och stillhet kommit efter lifvets strider,
då växer själen högre, hvad det lider,
än i de vilda, stormupprörda stunder.

Så kom Elias' Gud i forna tider
ej i orkanens dån och åskans dunder;
men i ett stilla väder, som ett under,
hans stämma ljöd, när det vardt tyst omsider.

Gif dig då ro, min själ, och sök att samla
de spridda krafter, som i tomhet famla,
att ej de dragas ned i världens villa.

O, låt en gång de stolta luftslott ramla,
och lär dig se det stora i det lilla,
så kommer friden ifrån höjden — stilla.