Stjärna

Stjärna av Dan Andersson

Vi låg vid en eld, John Janson och jag, vid kanten av Rikkika kärr
och han pekade långt över svartnande vidd: "Där låg min stupade märr.
Säj, kan du förstå hur det känns att ta död på den bästa vän som man har,
sen hon sparkat sig långt ned i rötter och dy och man blir ensam kvar?
Du skulle ha sett oss på Bannbergs skog, när snön stod i selstickan opp,
och vi lastade timmer, en såglängd på stubben och hela sex kvarter i topp.
Knakande bogträn och läder på sträck, frusna till skavande horn,
och livet berodde av remmarnas hål och spärret i spännenas torn.
Morgnar, när snön var som brännande eld när en lämnade kojans värn
och björnbindslet brände en tvärs genom handsken precis som vällhett järn.
Backar där skruvkopplet sprang för en knyck av nån upplent, lömsk liten sten,
och tre ton timmer sprutade ut skaren kring Stjärnas ben,
och rann på tvären och malde till krafs kälkarnas stålade don
och åkte i stupet en efter en som skjuten ur en kanon. -
Dagar när västan gick len och varm och skogen stod lungande blöt -
åh, Stjärna och jag vi slogs natt och dag mot nöden och föret som tröt.
När lasset sög fast i barbacksgrus när det sista av mars var förbi,
jag behövde knappt ta åt tömmen en gång - djävlar va Stjärna tog i.
Dagar när skaren gick upp i skog och svallisen vändes i sjö,
och hundraårsgranarna brakade av under ton av drypande snö,
nätter, när smältande modden blev sten i de månvita timmarnas dis,
dagar, när solen stack hål på hål i tjärnarnas gryniga is.
Nätter i hästtäckets trasslitna skydd, svarta av kolhusens damm,
när hon drog mig i kolskrindans skyddande bur genom ösande yrväder fram.
Vägen månljus i rasande storm, som kvävde mitt manande tal
och bara en makning på tömmen ibland var liksom en vänlig signal,
ett tecken emellan oss frysande två, att du gav din yttersta nerv,
och ett tack ifrån mej att du offra dej åt din mödas och fattigdoms värv.

Genvägen snett över Bastmyrens hals och ett bösshåll från Lammaloms Nor,
sen det frusit på kvällen och träcken bar tog jag Gud i hågen och for.
Du gick som på vingar, så snuddande lätt du klarade farliga kast.
Ett ryck, och du liksom suckade till ett tag, när svartgula isen brast.
Det var gjort på ett nafs och jag kom till din hjälp med ett enda väldigt hopp,
och morakniven skar och skar av varje rem om din kämpande kropp.
På mitt nödrop svarade ingen: en mil var det till närmaste byn,
och jag såg dina framfötter piska till skum den lösa och skvalpande dyn.
jag kan inte minnas, jag vet ingen tid och hur långt om striden gick,
innan huvudet sjönk och den stänktes av träck, din sista irrande blick.
Jag såg - dina bakben nådde ej botten - förlorad men levde ändå.
Du rörde dig än, jag stod och såg på en timme, ja kanske två.
Du höjde på nytt dina öron ur dyn - skulle kampen räcka tills dag?
Och jag skalv och bet tänderna hop och gick tillbaka till släden ett tag.

Där låg min rostiga yxa, som huggit så mången hindrande rot
och som knackat så många klutar av is ur Stjärnas linkande fot.
Och jag tog den och hasade sakta fram och jag blundade när jag slog,
och med stirrande ögon såg jag på hur Stjärna sjönk och dog,
hur det virvlade brunt, när det bubblade upp små blåsor i vattnet och dyn,
just som solen steg upp och det lågade rött bakom Rikkikabergens bryn."

Han tystnade. Myren stod halvvåt och ljum med ångor kring back och bro.
Och jag hörde mitt hjärta slå lugnt som ett ur, så fridfull var vildmarkens ro.