Stjern-Natten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tankar vid en begrafning
Stjern-Natten, klockan 12.
av Elias Sehlstedt
Fredrika-Dagen  →
Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832


[ 19 ]

Stjern-Natten, klockan 12.


                              Quietem habet terra,
                              Non mæsti cordes habent.


Himmel! Säg, hvi gaf Du mig ett hjerta
Ömt och godt — men för hvar jordisk smärta
Öppet till en evig samlingspunkt?
Kring dess himmel svarta molnen hänga,
Heta tårar ur dess inre tränga
Opp i ögat, ur hvars tåregaller
Psyche suckar under bojan tungt.

Midnatts klockan hörs i tornet ropa;
Natten virkar mera tätt tillhopa
Stjernefloret öfver himlens barm.
Öfver jorden sömnens vallmo strömmar,
Och i ljufva, oskuldsfulla drömmar
Tyckes verlden slumra lugnt och stilla,
Vänligt vaggad uppå hvilans arm.

Mig blott sömnen flyr. Engång han vaggat
Mig också. — Nu är dess läger taggadt,
Och dess vallmo utan tjusningskraft:
Oron flägtar doftet från mitt öga,
Och med vinterflingor öfversnöga
Smärtans digra moln de rosendrömmar,
Dem jag förr i nattens stillhet haft.

— — — — — — — — — —

Hvad är Skaldens lif? — en evig fråga,
Uti jordens natt en hägrings låga,

[ 20 ]

Tänd af ödet uppå tidens elf:
Ljus och fröjd han bär till andras hjerta
Men i natten af hans egen smärta
Qväfs hans fröjdeljus, af ödet danadt
Blott för andra, ej för Skalden sjelf.

Verlden gläds väl, när hans lyra klingar,
När han, buren uppå sångens vingar,
Talar himlens språk till hvarje bröst.
Oförstådd dock Skalden blir af mången;
Och med ve och otack lönas sången,
Se’n han tjusat och i lifvets vemod
Andats in sin känslas Gudatröst.

Dock jag sjunga vill, fast glömd af verlden,
Vill med digtens molnstod styra färden
Till Guds himmel bortom tidens flod;
Och när orons stormar icke tystna,
Vill jag upp till Davidsharpan lyssna,
Ljuft af stjernorna i stilla qvällen
Stämd, att lugna hjertats Sauls mod.

Engång, engång skall väl anden räddas
Undan verldens mordlust — grafven bäddas:
Amor återse sin fallna brud.
Då till Er, o stjernor! skall jag svinga,
Och hos er skall mer melodiskt klinga
Lyran, som försmåddes utaf verlden,
Ej försmådd af Englarna och Gud!