Tankar vid en begrafning
| ← Vår-Sång |
|
Stjern-Natten → |
| Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832 |
Tankar vid en Begrafning.
Hör! hur grafvens klockor bjuda
Ännu en ur plågans tid:
När som lifvets storm blott ljuda,
Ljuda dödens klockor frid. —
Salig du, hvars lefnads-smärta
Stärktes, att ej tändas mer;
Dubbelt salig, om ditt hjerta
Skuldfritt steg i grafven ner!
När vi se en broder stiga
Ned i dödens underverld,
Skulle vi hvar gång ej viga
Oss alltmer till samma färd;
Skulle vi ej visdom lära
Vid hans brutna vandringsstaf,
Skulle vi ej evigt svära
Dygden trohet vid hans graf?
O! hvad ega vi af lifvet?
Ögonblickets ringa lott.
När det kommande står skrifvet
Dunkelt uti hoppet blott,
När vi se en ros, som knoppas,
Plötsligt dö vid stormens slag,
Kunna vi då säkert hoppas
Ännu en förbättrings-dag?
Nej, mitt hjerta! bed och vaka,
Möt hvar stund, som dödens stund!
När dig lifvets stormar skaka,
Slut med himlen ditt förbund
Blygs ej, när du ömsint blöder,
När du lättar nästans nöd:
Har du frid med Gud och bröder,
Har du frid i lif och död.
Skulle vi ej vandra samman
Här som syskon arm i arm,
Skulle icke kärleksflamman
Vårdas uti fridsam barm?
Kärlek blott kan öfverlåta
Nyckeln till Guds andeverld:
Älska — lida och förlåta
Är en säker himmelsfärd.
Oförsonligt hjerta tvingar
Afgrundsfursten till sin brud,
När försonligt hjerta svingar,
Som en engels bön till Gud.
Bröder tvista — tvisten leder
Till försoning efter hån:
Hör, då komma englar neder
Med Guds bifall ofvanfrån!
Broder! stum i dunklets dalar
Slöts din mun vid dödens kyss;
Mycket dock den döde talar:
Menska, böj dig ned och lyss!
Hör, då stiga varnings-orden
Sakta opp ur grafvens sköt:
”Frid och kärlek uppå jorden
Himlens sällhet inneslöt!”