Från Wikisource, det fria biblioteket.
| Ur Iduna, sjunde häftet, 1817. |
Stjernorne blinka
ner på min ödsliga stig.
Stjernorne winka
tröttade wandrarn till sig.
O den som hade
wingar som foglarne ha!
Broder, hur glade
skulle dit uppåt wi dra!
Ser du, på randen
utaf den gyllene ön,
lyran i handen,
står der en Engel så skön!
Wänligt han nickar
ner till den skuggiga jord.
Ser du hans blickar?
Hör du den hwiskandes ord?
Plötsligen Guden
griper i strängarnes gull.
Lyssna till ljuden!
Werlden af sången är full.
Strömmen och strömmen,
Toner! jag känner Er wäl.
Ofta i drömmen,
hörde jag Er i min själ.
Säkert bland wänner
såg jag ock Engeln en dag.
Säkert jag känner
Sångarens anletesdrag.
Ännu med smärta
(smärtan bland skuggorna bor)
djupt i mitt hjerta
suckar hans fängslade Bror.
O huru sången
längtar i stjernornas sken!
O huru sången
går genom merg, genom ben!
Starkare ljudar
sången från stjernorna ner,
Wandrande Gudar,
tagen mig hastigt till Er!
