Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hur ljus du hägrat för piltens öga,
Hur stor du fyllde historiens blad!
I dig såg minnet sin hjeltevagga,
I dig såg häfden sin hufvutstad.
Jag kom med längtan till dina hjeltar,
Jag sökte häpen din Birger Jarl.
Din Torkel Knutson, din tappre Sture,
Din bäste Gustaf, din störste Carl.
De voro döde. Din stora forntid,
Han låg begrafen i marmorgrift,
Han stod på torget i kopparrustning,
Han återglänste ur häfdens skrift.
Jag vände sorgsen från dina grafvar
Och sökte storhet i lifvet då.
Mitt hopp blef icke alldlees sviket
Och ej alldeles uppfyldt ändå.
Jag sökte kraften och fann behaget,
Jag sökte brynkor, och ax jag såg.
Jag sökte höga verldsstormartanken:
I diktens blommor som dröm han låg.
O Mälarstrand, hur du skiftat öde!
Ditt åskmoln tynar i vårregn af.
Och dagens flyktiga löjen dansa
Med sidensko öfver kämpens graf.
