Stolthet och fördom/31
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Överste Fitzwilliams fina sätt beundrades mycket i prästgården, och alla damerna förstodo, att han i hög grad måste öka nöjet av deras besök på Rosings. Det dröjde likväl några dagar, innan de mottogo en inbjudning dit, ty, medan det var främmande där, hade man icke något behov av dem; först på påskdagen, omkring en vecka efter herrarnas ankomst hedrades de med en sådan uppmärksamhet, och då inbjödos de endast vid utgången från kyrkan att komma på aftonen. Under den sista veckan hade de sett mycket litet till lady Catherine och hennes dotter. Överste Fitzwilliam hade gjort mer än ett besök i prästgården under denna tid, men mr Darcy hade de endast träffat i kyrkan.
Inbjudningen antogs naturligtvis, och vid lämplig tid slöto de sig till sällskapet i lady Catherines salong. Hon mottog dem artigt, men det var tydligt, att deras sällskap för ingen del var så välkommet, som när hon icke kunde få något annat; hon var i själva verket nästan helt upptagen av sina brorssöner och talade med dem, i synnerhet med Darcy, mycket mera än med någon annan i rummet.
Överste Fitzwilliam tycktes verkligen vara glad att få träffa dem; varje omväxling var välkommen för honom på Rosings, och mrs Collins’ vackra väninna hade dessutom slagit mycket an på honom. Han satte sig nu bredvid henne och talade på ett så angenämt sätt om Kent och Hertfordshire, om resor och vistelse i hemmet, om nya böcker och musik, att Elisabet aldrig förr haft hälften så trevligt i detta rum, och de samtalade med sådan livlighet, att det tilldrog sig lady Catherines så väl som mr Darcys uppmärksamhet. Hans ögon vändes snart upprepade gånger mot dem med en blick av nyfikenhet, och att hennes nåd efter en stund delade denna känsla erkändes mera öppet, ty hon tvekade icke att utropa:
— Vad säger ni, Fitzwilliam? Vad talar ni om? Vad berättar ni för miss Bennet? Låt mig höra, vad det är.
— Vi tala om musik, svarade han, då han icke längre kunde undvika att svara.
— Om musik! Var då snäll och tala högt. Det är det ämne, som intresserar mig mest. Jag måste deltaga i samtalet, om ni talar om musik. Jag tror, att det finns få människor i England, som ha mera verkligt nöje av musik än jag eller bättre musikalisk smak av naturen. Om jag fått undervisning däri, skulle jag ha blivit en riktig virtuos. Och det skulle Anne också ha blivit, om hennes hälsa hade tillåtit henne att utbilda sig. Jag är alldeles viss på att hon skulle ha spelat ypperligt. Hur går det för Georgiana, Darcy?
Mr Darcy talade med hängiven beundran om sin systers framsteg.
— Det gläder mig mycket att höra sådana lovord om henne, sade lady Catherine, var snäll och hälsa henne från mig, att hon inte kan hoppas att bli utmärkt skicklig, om hon inte övar sig mycket.
— Jag försäkrar er, svarade han, att hon inte behöver ett sådant råd. Hon övar sig mycket flitigt.
— Så mycket bättre. Man kan inte öva sig för mycket, och när jag nästa gång skriver till henne, skall jag uppmana henne att för ingen del försumma det. Jag säger ofta till unga flickor, att intet mästerskap i musiken kan vinnas utan flitig övning. Jag har flera gånger sagt miss Bennet, att hon aldrig kommer att spela riktigt bra, om inte hon övar sig mera, och då mrs Collins inte har något instrument, är hon, som jag ofta sagt henne, välkommen till Rosings varje dag för att spela på pianot i mrs Jenkinsons rum. Hon skulle inte störa någon, förstår ni, i den delen av huset.
Mr Darcy såg litet skamsen ut över sin fasters taktlöshet och svarade ingenting.
När man druckit kaffe, påminde överste Fitzwilliam Elisabet om hennes löfte att spela för honom, och hon satte sig genast ned vid instrumentet. Han drog fram en stol helt nära henne. Lady Catherine hörde på ett halvt stycke och började sedan tala, som förut, med sin andra brorson, tills denne gick ifrån henne, styrde med sin vanliga betänksamhet kosan mot pianot och ställde sig så, att han bekvämt kunde se den fagra pianistens ansikte. Elisabet såg, vad han gjorde, och vid första lämpliga uppehåll vände hon sig till honom med ett skälmskt leende och sade:
— Ni ämnar skrämma mig, mr Darcy, genom att komma på detta högtidliga sätt och höra på mig. Men jag blir inte orolig, fastän er syster spelar så bra. Det finns hos mig en viss motspänstighet, som gör, att jag aldrig blir rädd, då andra vilja skrämma mig. Mitt mod växer alltid vid varje försök att injaga fruktan hos mig.
— Jag vill inte säga, att ni har misstagit er, svarade han, därför att ni verkligen inte kunde tro, att jag hade någon avsikt att oroa er, och jag har haft den förmånen att känna er länge nog för att veta, att ni finner stort nöje i att då och då uttala åsikter, som i själva verket inte äro era egna.
Elisabet skrattade hjärtligt åt denna skildring av henne och sade till överste Fitzwilliam: — Er kusin kommer att ge er en mycket vacker föreställning om mig och lära er att inte tro ett ord av vad jag säger: Det är en synnerligen stor otur för mig att träffa en person, som så väl förstår att framställa min verkliga karaktär i en del av världen, där jag hade hoppats visa mig i en någorlunda fördelaktig dager. Det är verkligen mycket oädelt av er, mr Darcy, att omtala allt det för mig oförmånliga, som ni fick veta i Hertfordshire, och — tillåt mig säga det — det är mycket oartigt också, ty det uppfordrar mig att betala med samma mynt, och sådana saker kunna bli kända, som på ett mycket obehagligt sätt beröra era släktingar.
— Jag är inte rädd för er, sade han leende.
— Var snäll och låt mig höra, vad ni har att anklaga honom för, utropade överste Fitzwilliam. Jag skulle gärna vilja veta, hur han uppför sig bland främlingar.
— Ni skall få höra det då — men bered er på något förfärligt. Första gången jag träffade honom i Hertfordshire, ska ni veta, var på en bal, och vad tror ni han gjorde på den balen? Han dansade bara fyra danser. Det gör mig ont att göra er ledsen, men så var det. Han dansade bara fyra danser, fastän det inte var gott om herrar, och som jag säkert vet, fick mer än en dam sitta av brist på kavaljerer. Mr Darcy, ni kan inte förneka detta faktum.
— Jag hade vid det tillfället inte den äran att känna någon dam i sällskapet utom dem, som hörde till familjen på Netherfield.
— Det är sant, och ingen kan någonsin bli presenterad i en balsal. Nå, överste Fitzwilliam, vad skall jag nu spela? Mina fingrar vänta på era order.
— Kanske, sade Darcy, skulle jag ha fått en bättre uppfattning av sällskapet, om jag låtit presentera mig, men jag är föga lämplig att göra bekantskap med främlingar.
— Ska vi fråga er kusin om orsaken härtill, sade Elisabet, fortfarande vändande sig till överste Fitzwilliam. Ska vi fråga honom, varför en förståndig och väluppfostrad man, som har levat med i stora världen, är föga lämplig att göra bekantskap med främlingar?
— Jag kan besvara er fråga, sade Fitzwilliam, utan att vända mig till honom. Det är därför att han inte vill göra sig besvär.
— Jag har verkligen inte den talang, som vissa personer ha, sade Darcy, att föra ett otvunget samtal med sådana, som jag aldrig sett förut. Jag kan inte sätta mig in i deras sätt att konversera eller synas intresserad av deras angelägenheter, vilket jag ofta ser är fallet med andra.
— Mina fingrar, sade Elisabet, röra sig inte över detta instrument på samma mästerliga sätt som så många andra kvinnors. Mina fingrar ha inte samma kraft eller snabbhet och få inte fram samma uttryck. Men jag har alltid trott, att detta är mitt eget fel, därför att jag inte velat göra mig besvär att öva mig. Det är inte så, att jag inte tror, att mina fingrar lika väl som någon annan kvinnas äro i stånd till ett utmärkt spel.
Darcy log och sade: — Ni har fullkomligt rätt. Ni har använt er tid mycket bättre. Ingen som har den förmånen att höra er, kan tycka att något fattas i ert spel. Ingen av oss uppträder ju för främlingar.
Här avbrötos de av lady Catherine, som ropade till dem för att få veta, vad de talade om. Elisabet började genast spela igen. Lady Catherine närmade sig, och sedan hon hört på några minuter, sade hon till Darcy:
— Miss Bennet skulle inte alls spela illa, om hon övade sig mera och hade den förmånen att ta lektioner för en Londonlärare. Hon har ett mycket gott anslag, ehuru hennes smak inte går upp mot Annes. Anne skulle ha blivit en förtjusande artist, om hennes hälsa hade tillåtit henne att arbeta.
Elisabet såg på Darcy för att iakttaga, hur pass hjärtligt han instämde i de lovord, som slösades på hans kusin, men varken vid detta tillfälle eller vid något annat kunde hon hos honom upptäcka något tecken till kärlek, och i hela hans förhållande till miss de Bourgh såg hon den trösten för miss Bingley, att han lika gärna kunde ha gift sig med henne, om hon hade varit hans släkting.
Lady Catherine fortsatte med sina anmärkningar på Elisabets spel, inblandade däri många anvisningar med avseende på utförande och smak. Elisabet mottog dem alla tålmodigt och hövligt, och på herrarnas begäran satt hon kvar vid instrumentet, tills hennes nåds vagn var i ordning att föra dem alla hem.