Svenska folk-visor från forntiden/Hönsgummans visa

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hönsgummans visa
av Olaus Petri Carelius
Visan trycktes 1751 i samband med kröningen av Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Här ur Svenska folk-visor från forntiden utgiven av E.G. Geijer och A.A. Afzelius 1816. På Wikipedia finns en artikel om Hönsgummans visa.


Hönsgummans Visa, som hon söng för sig sjelf i Hönshuse, på Herregålen, när sista kalase var.

Hanar å hönor å kycklingar små,
Spring glättuga nu:
Qwäd mina pullor å tuppar, hå, hå;
Siung kuckeliku.
Lät si, hwar en hoppar
Ikring sina koppar
Å näbbana doppar.
Jag orkar illa gå,
Sitter gammal å grå
Men qväder ändå.

Fyra tiog år, å så nitton dertill,
Ä min ålder i dag.
Folcke må tro mäg så mycke di will,
Men aldrig vet jag,
Min hog wari bättre
Förnögder å lätter,
Båd dagar och nätter,
Än han ha warit nu
På sex år eller sju,
För nån Herre och Fru.

Fäm stora herrskap, på herrgålen vår,[1]
Alt efter hvar ann,
Mins jag så väl, som de varit i går,
Och derföre kan
Min åldriga tunga
Om herrskapet siunga,
Bå gamla å unga:
Den som ha vari mä
Må ju veta hur dä ä,
Var man säker på dä.

Års gammal var jag, då Fröken for bort,[2]
Då hörd' jag di sa',
Hur hon ha hushålla, rundt eller torrt
Då va som dä va:
Men bort vil hon resa,
Te den, som kan läsa
Bakfram i Catkesa,
Lika hva di sa,
Nog ha Fröken vari bra:
Men di narra'na sta.

Sen var en Herre på gålen, jag mins.[3]
Han va väldug med art;
Yppare husbonde näppliga fins:
Men han dödde så snart;
Å Frun, som var änka,[4]
Fick sörja och täncka,
Hvad hon skulle skänka
Te dem, som mä mackt
Uppå gålen hade ackt.
Och om ägorna vakt.

Bästa, som Frun i sitt hus hade qvar,
var en endaste Son,[5]
Fyra års Herre, som miste sin far:
Men mins, han va mohn
Om åkrar å ängar
Å flitiga drängar,
Om ägor å pengar:
Han föga var stor,
När han fölgde sin Mor
Å kring ägona for.

Gransämja, hemfred å styr på sitt hus
Hölt han som en kar.
Frun, som han fick, var ett dygdenes lius[6]
En fröken så rar,
Så from å Gudfrucktig,
Så sedlig å tuktig
I hushållet dugtig,
At af detta par
Är åminnelse qvar
Alla verldenes dar.

Arfvingar fingo den herre å fru,
Jag mins inte grant:
Som jag kan tycka så voro de sju.
Jo, jo, dä va sant;
Ty fyra de siste[7]
Små herrar, jag viste,
At herrskapet miste:
Den älsta va qvar,[8]
Å så fröknar et par,[9]
Med Moder å Far.

Herrskape sielfva, de lefde så kort,
Jag mins hur vi gret,
När som vår nådiga fru dödde bort:[10]
Den sorgen var het
Å svår för oss alla,
Som bittraste galla
Vi gick här å valla,
Bå nätter å dar,
Å den ömaste var
Vår bedröfvade Far.

Fyra, så när som et fierendels år
Han lefde derpå:
Men, famikatten! när han stog på bår,[11]
Hur di glunkade då.
Di sa: vi få värre
Bå större å smärre;
Vi miste en herre,
Som ville å fick
Hålla ordning å skick.
Gissa på hur ä gick.

Sonen tog hushålle först uti akt,[12]
Men sen for han ut,
Reste med junkrar å drängar på jagt,
Hade kulor å krut.
Men trålla dä krute,
Di hölts mä der ute!
Dä vålde, på slute,
At räfvana log,
Åt dä skotte, som tog,
Då vår husbonde dog.[13]

Endaste Systern va frommer å go,[14]
Som ärfde sin Bror;
At hennes herre[15] på lofven å tro,
Som han henne svor,
Fick styra å stella,
Så de blefvo sälla,
Som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått,
Bå mä stort å mä smått,
Såsom han ha förmått.

Nog va dä mer än halft anna tiog år,
Då herrskape här
Rådande voro på herrgålen vår,
Med mycket besvär.
Nu ä di döda[16]
Från omsorg å möda:
Vår ögon ä röda:
Ty jemmer å gråt,
Va vår dagliga låt
Hela tiden bort åt.

Men huru väl ha den Högste försett
Vår herrgål igen?
Mä både Herre å fru Han ha gett,[17]
Så jag aldrig vet än,
Sen jag börja lära
Ta maten å bära
Te pullorna kära,
Dä låti så väl
För bå junker å häl,[18]
Bå te kropp å te siäl.

Herrskape läser å sjunger å ber,
Dä märker väl jag:
Unge små herrarna lära ju mer
Hvar endaste dag.
Aldri ska höras
Nån orätt få giöras,
El' någon ska töras,
Te peka säg fram,
Å biu te nogon skam,
Munser ell' Madam.

Herre Gud, signa di dygdiga två,
För al ordning å tukt!
Himlen bevare de plantorna små
Deras härliga frukt!
Så den må bli mogen,
Te dygd redebogen,
Rättrådig å trogen!
Ty då bli dä gott,
Te få del i den lott,
Som jag ha nu fått.

Solen å Månan å stjernorna ge
Sin härliga glants:
Diuren på markene nöje bete
Med lek uti dants.
Hele jolen hoppar,
Å mustiga droppar
Giör lustiga kroppar.
Flicka qvick å ung,
Kan du bättre så siung:
Jag ä gammal å tung.

Förklaringar[redigera]

  1. 1. Kon. Carl X. Gustaf och Drottn. Hedvig Elenora. 2. Carl XI. och Ulrica Elenora. 3. Carl XII. 4. Ulrica och Fredric I. 5. Adolph Fredric och Lovisa Ulrica.
  2. Drottning Christina 1654.
  3. Carl X. Gustaf.
  4. Hedvig Elenora
  5. Carl XI. född d. 24 Nov. 1655.
  6. Ulrica Elenora den äldre.
  7. Prinsarna: Gustaf född 1683 död 1685; Ulrica född 1684 död 1685; Fredric född i Sept. 1685, död i Oct. samma år; Carl Gustaf född 1686, död 1687.
  8. Kronprinsen Carl född 1682.
  9. Prinsessan Hedvig Sophia och Ulrica Elenora.
  10. Den 26 Jul. 1695.
  11. Carl XI. dog d. 5 Apr. 1697.
  12. Carl XII.
  13. 1718 d. 30 Nov.
  14. Ulrica Elenora.
  15. Fredric I.
  16. Ulrica Elenora, död 1741. Fredric I. död 1751.
  17. Adolph Fredric och Louisa Ulrica.
  18. Ordet Häle är Provincielt och betyder en ung Bondedräng.