Hanar å hönor å kycklingar små,
Spring glättuga nu:
Qwäd mina pullor å tuppar, hå, hå;
Siung kuckeliku.
Lät si, hwar en hoppar
Ikring sina koppar
Å näbbana doppar.
Jag orkar illa gå,
Sitter gammal å grå
Men qväder ändå.
Fyra tiog år, å så nitton dertill,
Ä min ålder i dag.
Folcke må tro mäg så mycke di will,
Men aldrig vet jag,
Min hog wari bättre
Förnögder å lätter,
Båd dagar och nätter,
Än han ha warit nu
På sex år eller sju,
För nån Herre och Fru.
Fäm stora herrskap, på herrgålen vår,[1]
Alt efter hvar ann,
Mins jag så väl, som de varit i går,
Och derföre kan
Min åldriga tunga
Om herrskapet siunga,
Bå gamla å unga:
Den som ha vari mä
Må ju veta hur dä ä,
Var man säker på dä.
Års gammal var jag, då Fröken for bort,[2]
Då hörd' jag di sa',
Hur hon ha hushålla, rundt eller torrt
Då va som dä va:
Men bort vil hon resa,
Te den, som kan läsa
Bakfram i Catkesa,
Lika hva di sa,
Nog ha Fröken vari bra:
Men di narra'na sta.
Sen var en Herre på gålen, jag mins.[3]
Han va väldug med art;
Yppare husbonde näppliga fins:
Men han dödde så snart;
Å Frun, som var änka,[4]
Fick sörja och täncka,
Hvad hon skulle skänka
Te dem, som mä mackt
Uppå gålen hade ackt.
Och om ägorna vakt.
Bästa, som Frun i sitt hus hade qvar,
var en endaste Son,[5]
Fyra års Herre, som miste sin far:
Men mins, han va mohn
Om åkrar å ängar
Å flitiga drängar,
Om ägor å pengar:
Han föga var stor,
När han fölgde sin Mor
Å kring ägona for.
Gransämja, hemfred å styr på sitt hus
Hölt han som en kar.
Frun, som han fick, var ett dygdenes lius[6]
En fröken så rar,
Så from å Gudfrucktig,
Så sedlig å tuktig
I hushållet dugtig,
At af detta par
Är åminnelse qvar
Alla verldenes dar.
Arfvingar fingo den herre å fru,
Jag mins inte grant:
Som jag kan tycka så voro de sju.
Jo, jo, dä va sant;
Ty fyra de siste[7]
Små herrar, jag viste,
At herrskapet miste:
Den älsta va qvar,[8]
Å så fröknar et par,[9]
Med Moder å Far.
Herrskape sielfva, de lefde så kort,
Jag mins hur vi gret,
När som vår nådiga fru dödde bort:[10]
Den sorgen var het
Å svår för oss alla,
Som bittraste galla
Vi gick här å valla,
Bå nätter å dar,
Å den ömaste var
Vår bedröfvade Far.
Fyra, så när som et fierendels år
Han lefde derpå:
Men, famikatten! när han stog på bår,[11]
Hur di glunkade då.
Di sa: vi få värre
Bå större å smärre;
Vi miste en herre,
Som ville å fick
Hålla ordning å skick.
Gissa på hur ä gick.
Sonen tog hushålle först uti akt,[12]
Men sen for han ut,
Reste med junkrar å drängar på jagt,
Hade kulor å krut.
Men trålla dä krute,
Di hölts mä der ute!
Dä vålde, på slute,
At räfvana log,
Åt dä skotte, som tog,
Då vår husbonde dog.[13]
Endaste Systern va frommer å go,[14]
Som ärfde sin Bror;
At hennes herre[15] på lofven å tro,
Som han henne svor,
Fick styra å stella,
Så de blefvo sälla,
Som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått,
Bå mä stort å mä smått,
Såsom han ha förmått.
Nog va dä mer än halft anna tiog år,
Då herrskape här
Rådande voro på herrgålen vår,
Med mycket besvär.
Nu ä di döda[16]
Från omsorg å möda:
Vår ögon ä röda:
Ty jemmer å gråt,
Va vår dagliga låt
Hela tiden bort åt.
Men huru väl ha den Högste försett
Vår herrgål igen?
Mä både Herre å fru Han ha gett,[17]
Så jag aldrig vet än,
Sen jag börja lära
Ta maten å bära
Te pullorna kära,
Dä låti så väl
För bå junker å häl,[18]
Bå te kropp å te siäl.
Herrskape läser å sjunger å ber,
Dä märker väl jag:
Unge små herrarna lära ju mer
Hvar endaste dag.
Aldri ska höras
Nån orätt få giöras,
El' någon ska töras,
Te peka säg fram,
Å biu te nogon skam,
Munser ell' Madam.
Herre Gud, signa di dygdiga två,
För al ordning å tukt!
Himlen bevare de plantorna små
Deras härliga frukt!
Så den må bli mogen,
Te dygd redebogen,
Rättrådig å trogen!
Ty då bli dä gott,
Te få del i den lott,
Som jag ha nu fått.
Solen å Månan å stjernorna ge
Sin härliga glants:
Diuren på markene nöje bete
Med lek uti dants.
Hele jolen hoppar,
Å mustiga droppar
Giör lustiga kroppar.
Flicka qvick å ung,
Kan du bättre så siung:
Jag ä gammal å tung.
