Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 12/Om forntida sockendräkter och bröllopsceremonier
| ← Uppsala universitets konstsamlingar |
|
Ur litteraturen → |
| Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, tolfte bandet, 1905. |
Om forntida sockendräkter och bröllopsceremonier.
Kulturbilder från Västra Vingåker.
Af
K. A. Hagström.
I Vingåkers kyrkosal möter oss porträttet af en man, som
genom sitt allvarliga utseende och vördiga skägg ingifver en viss
respekt. Bilden intresserar oss ännu mera, när vi i gamla
protokoller från Karl XI:s tid få läsa »texten till illustrationen» och
därvid få se, hvad mannen gick för och hvad vi hafva att tacka honom
för, rörande denna urgamla bygds »Vikingakirs» forntid. Bilden
föreställer prosten och kyrkoherden i Vingåker, magister Marcus
Simming, hvilken genom sina forskningar och anteckningar har
lämnat oss stoftet till denna lilla uppsats.
Marcus Simming var född 1621 och till börden upplänning. Fadern var prosten Hans Bullernæsius i Simtuna. Men som Marcus var alltför blygsam att ståta med sin faders prunkande namn, eller hvad orsaken nu kunde vara, han nöjde sig emellertid med namnet Simming, som han antog efter sin födelsesocken. Medförande en god grund från hemmet och skolan, hörde Simming till de människor, som städse hade god vind i seglen. Därför gick det också framåt för honom. Lagrad såsom »magister primus» vid 1649 års promotion, anställdes han efter sin prästvigning året därpå såsom filosofie adjunkt vid Uppsala akademi, hvilken befattning icke hindrade honom att ett par år senare åtaga sig pastoralvården i domkyrkoförsamlingen. Befordringarna följde sedan tätt på hvarandra för den unge magistern, hvilket ingalunda var att undra på, »efter han något tjent och väl studerat och är en hederlig prestman», såsom det hette i Uppsala domkapitels rekommendation 1655, när han sökte Ofvansjö pastorat.
Följa vi honom sedan på hans bana genom lifvet, se vi honom på flera sätt utmärkas. Præses vid Uppsala prästmöte, inspector scholæ i Gäfle, teol. professor i Uppsala, kyrkoherde i Riddarholmen med Bromma som annex, till sist prost och kyrkoherde i Vingåker 1674, i hvilken befattning han fortfor till sin död 1690, uppförd på biskopsförslag i Strängnäs 1689, då Er. Benzelius nämndes; sådana äro i korthet de glänsande milstolparna på den väg, den man hade att tillryggalägga, vid hvars stadgar om »socknedrächt» och anteckningar om »bröllops ritibus och ceremonier» vi nu dröja.
»Then gamble wackre klädedrächten», som vingåkersborna på hans tid och sedan nära tvenne århundraden buro med sådan stolthet, är nu snart ett minne blott, sedan tidens frätande tand med sin sträfvan att utplåna allt originellt och göra alla människor till kopior visat hvad den förmått i detta afseende. Det gör ett vemodigt intryck, att höra de gamla förordna om seder och bruk att förblifva »till evärdliga tider», och sedan efter några mansåldrar allena finna hvarje spår däraf bortsopadt af tiden; endast det skrifna ordet står kvar och vittnar om förgängligheten.
Hvad är nu kvar t. ex. af stadgan den 4 okt. 1674, då det »slöts af then gambla, wackre klädedrätten, eller manéer och sätt på kläder, uthi ingen motto förändras, hvarken af mans- eller qvinnspersoner» och på hvilken föreskrift då hölls så styft, att ingen af bondeståndet djärfdes bryta däremot vid böter till görandes af ända till 6 daler k. m., utom det att man riskerade att betraktas som en »sedeskiämmare» och äfven som en sådan behandlades vid bygdesamkvämen? Och man kunde i sanning hafva skäl att fordra hörsamhet för stadgan, alldenstund hvad den bjöd icke var någonting fult och vanprydligt utan en mycket färgrik, smakfull och allvarlig dräkt icke allenast till högtidsbruk utan äfven till »wånndags» (hvardags) samt olika anordnad för helg och söcken, sommar och vinter. De mera burgna bestodo sig dessutom med särskilda dräkter för olika tillfällen, såsom för begrafning, för nattvardsgång och för kyrkobesök i allmänhet, hvilka voro nogo preciserade och tydligt skilde sig ifrån hvarandra både till färg och form. Till kyrkdräkten hörde det i kvinnornas kjortelsäck förvarade luktvattnet och de s. k. kyrkkryddorna, bestående af socker och ingefära, med samma nödvändighet som håfslanten i fickan eller salvia och åbrodd i psalmboken i en senare tid. Att offentligt eller enskildt visa sig i annan dräkt än den föreskrifna var ej tillåtet hvarken för en inföding eller inflyttad, som var förbunden att i detta som i annat taga seden dit han kom. Ve den brudgum, som i brudstolen tedde sig annorlunda »plaggad» än med »sidbyxor, fålltröja och den sanna högkulliga Vingåkershatten»; han blef knappast antagen. Ve ock den skräddare, som vispesint och högfärdig fördristade sig »til at gjöra andra kläder än som kyrkioherden och församlingens älste kände för goda»; han blef afsatt från sitt ämbete af samma stämma som tillsatt honom.
Men lika mån Simming var om bevarandet af det gamla goda och vördnadsvärda, som fanns, lika strängt och allvarligt ifrade han för borttagandet af dåliga bruk och seder. Till de senare hörde framför allt de s. k. »brudsätesölen» eller den seden att brudsätan — så hette hon, som klädde bruden — med mat och öl plägade dem, som om lördagsaftonen ledsagade henne till bröllopsgården. Den seden skulle — så stadgades 1676 — »alldeles afläggas, alldenstund nu som i den högvördige Herren Bazens tid (prosten Jöns Bazius, som sedan blef ärkebiskop) oskick förekommit och de tracterade mycket illa låtit, ropat och skriat, hvilket såväl dominus Ludgovius sacellanus som Lars domaren i Vad förnummit hafva».
Men fastän denna sed eller rättare osed borttogs af Simming, voro de bruk och ceremonier, man i och för bröllopen hade att iakttaga i Vingåker, ändå ganska rikhaltiga och omväxlande. Också har han i detta ämne gjort åtskilliga anteckningar, som väl förtjäna vår uppmärksamhet. Anteckningarna hafva följande vidlyftiga rubrik: »Om the gamble äktenskaps- och bröllopsritibus och ceremonier i Vingåker, hvaraf en präst hafver mycket besvär.» I dessa högtidligheter spela »ärnskärn» (ärendeskarlen), brudsätan, tal- eller förmannen samt köksmästaren hufvudrollerna.
Med ledning af dessa anteckningar skola vi snart få se, hur det tillgick vid en äktenskapshandel och ett bröllop i Vingåker för 200 år sedan.
Ingen kan föreställa sig, huru noga och strängt de gamla dannemännen höllo därpå, att ingen af deras släkt ingick äktenskap utom eller rättare nedom sitt stånd. Att till yttermera visso förekomma sådant, uppgjorde föräldrar, hvilkas gårdar lågo i byalag med hvarandra eller annars voro förenade i vänskapsband och i öfrigt likställda, de ungas blifvande förening. Om några ömmare känslor därvid icke togos i beräkning, frågar man? Nej, ingalunda; jämlikhet i förmögenhet och lefnadsvillkor voro härvid mestadels de bestämmande faktorerna; och så fingo de unga börja med ett af fäderna anskaftadt hemmansbruk, och skam den som ej därmed lät sig nöja och kände sig lycklig, om makarne än voro aldrig så omaka. Allt kom i första hand an därpå, huruvida föräldrarne sinsemellan voro ense om saken. Och för att härvidlag ömsesidigt utröna, huru landet var beläget, begynte äktenskapshandeln, som den väl må kallas, därmed, att föräldrarne gjorde hvarandra »tebå» (tillbud). Eller om de unga, därför att de voro »af jämlikt och anständigt stånd», fingo själfva sköta om sitt frieri, så, heter det, »öfvertalade drängen, som sig hustru fästa ville, en god och beskedlig man», vanligen klockaren eller någon annan att vara sin »ärnskär» (ärendeskarl) och fördenskull »tala vid flickans föräldrar», för hvilket omak han belönades med ett par med krus enkom för honom stickade strumpor. Drängen hade visserligen själf »sett sig före» både med afseende på pigan och hvad hennes föräldrar ägde löst och fast. Men »ärnskärn», hvilken i likhet med Runebergs i Älgskyttarne mästerligt skildrade böneman, vanligen »hade en tunga mer rörlig än löfvet på aspen», skulle, iförd sin högtidsskrud, med öfvertygelsens hela värme skildra friarens ställning och goda egenskaper samt inom 14 dagar eller högst tre veckor återbära svaret till friaren. Och var då svaret gynnsamt, så »lagade de till reds» gåfvor för hvarandra, hvarefter det lystes en söndag för dem till trolofning.
Vid tiden för denna lysning voro båda kontrahenterna i färd med att köpa eller förfärdiga »grannlåt» till ömsesidiga »begåfningar», hvilka ej voro så litet dyrbara och hvilka aftonen före lysningen skulle af »fästepilten» öfverlämnas. Då begaf sig denne, åtföljd af sin ännu oumbärlige talman eller »ärnskär» till »där fästekvinnan var», medförande sin begåfning till henne, bestående af t. ex. bindtröja, en färgad klädeskjortel, röd eller grön, hufvudkläde af klosterlärft, bälte af ryssläder eller stundom af silfver, med därpå hängande nålhus, knif med sin skida, pung och knapp i pungen samt en silfversked, så handskar, strumpor, item skor. Dessutom ej till förglömmandes det s. k. »friareskrinet», innehållande psalmbok, hängband, luktvatten, konfekt och ringar, en af guld och en af silfver, den sistnämnda till »wånndags» (hvardagsbruk). Med dessa kläder uppträdde fästekvinnan dagen efter i kyrkan, fullständigt »plaggad» eller klädd såsom en den tidens och ortens fästekvinna ägnade och anstod och blef af prästen efter gudstjänsten trolofvad med fästepilten, som då gaf henne ring. Det stannade emellertid icke med gåfvor till bruden; äfven hennes far och mor samt syskon och slutligen »allt i deras hus varande tjänstefolk» skulle hvar och en af fästepilten begåfvas. Så det gällde att vara väl försedd med pengar, när man skulle gifta sig.
Men äfven fästekvinnan hade sina skyldigheter i detta afseende. Åtta dagar därefter skulle hon göra kontravisit i fästepiltens hem och medföra sina skänker till honom, som bestodo af hatt och handskar, skörtesvantar, käpp med rödt band, lifstycke, ett par strumpor, grant stickade med krus och kallade »trängter», förfärdigade af henne, medan hon ännu var utan friare och ännu liksom trängtade efter sådan. Fick hon vänta länge, kunde hon hafva sin pigkista full af dylik »trängtan».
Efter hållen trolofning »gick fästepigan i brudstufwa» och började tillreda bröllopsgåfvor af lin, hampa och ull, hvartill släkt och vänner meddelade sina bidrag.
När bröllopsdagen kommen var, och brudfolket med spelande (nyckelgiga, julgiga, säckpipa och horn samt slutligen fiol) på vägen ledsagade blefvo till kyrkan och där strax efter trosbekännelsen sammanvigda voro och efter predikan hört sjungas öfver sig brudvälsignelsen, reste de sedan till bröllopsgården i ett högtidligt tåg med brudriddare och svenner, spel samt stundom äfven styckeskott och äreportar. Tåget skedde i en viss ordning, tre och tre ledet, karlarne allesammans ridande och kvinnorna åkande.
Sedan man på söndagen iakttagit stillhet, samlades gästerna måndagsmorgonen till bröllopsgården, där man gjort väldiga tillrustningar med slakt, brygd och bakning. Dagens festlighet började med morgonpsalm och morgonböner, hvarefter vidtog ett kalas, som började tidigt på förmiddagen och räckte långt in på sena natten och hvarest rätterna voro både starka och rundligt tilltagna, så mycket hellre som hvarje husmoderlig gäst medhaft sin »förning» i form af hvetebullar, tårtor o. s. v. samt en väldig skål af den oundgängliga »hvitgröten».
Gällde så att få gästerna placerade vid bordet, hvilket skedde under mycket krus och trug, som stundom gick så långt, att köksmästaren, som behöfde vara en handfast karl, måste med halft våld knuffa fram dem till sina platser. Men sedan de väl kommit dit, sutto de också vackert kvar och ådagalade jätteprof på hvad en frisk dannemansmage, som riktigt syntes skapad för kalas, förmådde bära i sig. Och taga vi en öfverblick af rätterna på bordet, så är det icke småsaker det gäller. Borden äro »öfversatta med stora skänkefat», mest okokad mat, bestående af den från släkt och vänner medhafda förningen, och mellan tårtorna och klenäten lyste husets och släktens förråd af silfverbägare och kannor. Midtibland allt detta var dock så stort utrymme lämnadt, »att enfaldeligen lagade och kokade rätter kunde få plats», och gjordes så långt uppehåll mellan hvarje rätts inbärande, att gästerna hade något att tugga på hela dagen. Hvarje af köksmästaren inburen rätt beledsagades af spelmännens spel, hvarvid de rykande faten höjdes och sänktes i takt efter musiken.
Men tro icke, att det här stannade blott vid att äta och dricka; ceremonierna fortgingo hela dagen, ja under hela bröllopsfestligheten och detta efter en viss bestämd ritus.
När »wälkomi» är inburet, klappade förmannen ljud, bedjandes att några ärliga dannemän vilja göra brudgummen följe ut och bära in några små silfverkappar, hvarefter, sedan brudgummen skyndat från sin plats och ställt sig midtför bordet, där bruden satt, förmannen talade för dannemans- och husbondeskålen, stundom i rimmad form, som bevisade åldern af bruket: »Sitten ärliga och dricken kärliga, för alla redeliga och beskedeliga danemän och deras hus.» — Talet slutade med en psalm, sjungen af samtliga, hvarpå brudgummen drack bruden till af sin silfverkappe, omsvept med sitt brudgumsdräkten tillhörande silkessprångande ärmekläde och ställde sig sedan »immobilis» (orörlig) »för bruden och liksom tjänade».
Därefter upprepades samma procedur med bruden, som steg upp och med sin silfverkappe i handen ställde sig midtför brudgummen och efter förmannens tal för dannekvinnsskålen, drack brudgummen till ur sin kappe, omsvept med brudärmesklädet.
Sedan så bruden med en liten drickesskåls presenterande besökt alla gästerna kring bordet, då hon »får igen en penning i handen af hvarje gäst» och af brudgummen en »silfkappe eller sked», ledsagades hon till sin plats och »satte sig hos brudgummen på vänstra handen i s. k. same säte och åto så de båda på en tallrik med en knif och en sked».
»Jag hafver frågat», skrifver prosten Simming i sina anteckningar, »om de mena något vidskepligt därmed? men mig är svaradt: ingalunda, utan de påminna sig om makarnes inbördes skyldighet, sämja och kärlek.»
Slutligen gör förmannen sina påminnelser om, att gästerna ville efter gammal plägsed hugna de unga brudfolken med skänker och gåfvor »till hoos», som de kalla, hvilket förmannen »för hvarje person måste utropa eller aflysa». Taga vi så de utlofvade och med detsamma lämnade gåfvorna i betraktande, så höra vi på förmannens frågor den ena efter den andra högtidligt förklara: »Jag gifver en oxe, jag ett dussin silfverskiar, jag ett kritter af hvarder slage» o. s. v. Sådana förnämliga gåfvor vankades vanligen af föräldrarne. De andra gästerna skänkte en halfspann eller en fjärding säd, ett får, en get och somliga penningar och bohagsting, hvarför på husets vägnar tacksägelser afläggas. Omsider tackas Gud för mat, och en aftonpsalm sjunges.
Så tillgick vid ett bröllop på Karl XI:s tid i Vingåker. Naturligtvis räckte festligheterna i flera dagar, stundom ända till fem. Att de ej aflöpte utan stora omkostnader, är lätt att förstå, då gästerna voro många och rätterna öfverflödande. Men tiden och seden voro sådana, och ingen fick draga sig undan, äfven om han helst haft lust att få fira sitt eller sin dotters bröllop i all stillhet och enkelhet.