Från havet inåt skären nattlig våg
emellan tallbevuxna holmar rullar
och rister svagt galärers ankartåg
och sköljer sidorna på svarta jullar.
Här Gustavs flotta sig i ordning lagt
att möta än en gång den övermakt,
vars hundra vimplar svaja framför sundet.
När julisolen stiger, röd som blod,
då nalkas moskovitiskt övermod
för Katarinas tron att lägga Sverige bundet.
Än råder lugnet före kampens larm,
emot lavetten sjösoldaten vilar,
men hjärtat bultar hårt i sovarns barm
och genom varje nerv en skakning ilar;
han tror sig höra explosioners knall
och alla Viborgsskärens återskall -
han spritter upp bredvid kanonens sida.
Det står ett sken längs horisontens rand,
likt Enigheten och Zemire i brand,
och skyarna i rött som skeppsfantomer glida.
Vem manar dessa dystra bilder fram?
De sopas bort av vaknande sydvästen.
Som vreda lejon, ej som offerlamm,
det gäller möta den objudne gästen.
Den nyss beklämde ser förhoppningsfull
emot en speljakt glimmande av gull,
som gungar glatt i första ljus från öster.
På sin Amfion Gustav är om bord -
Vi stanna här! så löd i går hans ord
i tveksam krigskonselj, emot de andras röster.
Amfion, vackra båt, som gett beskärm
i din salong, inom mahognymurar,
åt gracerna i puder, gallerärm,
då över Mälarn drogo sommarskurar!
Än vackrare du synes, med förlov,
se'n krutrök svärtade ditt lätta skrov,
se'n du ej mer är Afrodites vagga.
Förvandlad är du som din tjusarkung -
då skuren nalkas, utav järnskrot tung,
bland Finlands vilda skär bär högt din tretungsflagga!
Om bord är Gustav här på Östersalt
bland krigets skräck. Är detta ej en saga?
Han, nöjets kung i skiftande gestalt
på karusellen, operan och Haga!
Här - inför fienden - det än är han,
fast butter prosa aldrig fatta kan
motsägelsen hos detta rika snille,
i detta huvud, tusen planers ugn,
där fladderlynne vart beslutsamt lugn
och vekhet hjältemod - då han som kung det ville.
Hans mod är icke av den lägre sort,
som drivs i faror av den blinda kraften,
som bor i musklerna och rinner bort
med några mått utav den röda saften;
hans mod är klarsynt - stiger väpnat fram
bland skygga rådslag om reträttens skam,
han väger kallt ett ont emot ett värre.
Vi stanna här. Ett tonfall, orons tolk -
och ordet mist sin verkan på hans folk;
men ej en min förbyts - han är sin känslas herre.
Vi hålla stånd! Elektriskt ordet gått
utefter denna rad av mörka slupar
med hurtigt vimmel uti gult och blått
och hurrarop från tjugotusen strupar.
Nu bräcker dagen. Vind och upprörd sjö,
man är beredd att segra eller dö,
Ej Viborgs fasor Styrbjörns gossar skrämma.
I centern Stedingk riktar sin kanon,
från Musalö, på högerns division,
bär roparn vitt omkring den sträve Törnings stämma.
I dörren till Amfions chefssalong
står Gustav färdigklädd, med hatt och handskar.
Hans öga oförmärkt en sista gång
ser staben an och allas fattning granskar.
Ej lyser överallt den tillförsikt
som hövdes i en stund av sådan vikt;
till flagkaptenen, som skall leda striden,
de Frese - säger han- "Ni mår ej väl.
Jag löser er i dag från ert befäl
och platsen närmast mig tar Cronstedt under tiden.
Av segel vitnar det vid Aspö skär -
och Gustav kallar med en halvhög fråga
sin trogne Lewenhaupt, en visionär,
som ryktet tillagt siareförmåga:
"Vad menar Adam om det slag som sker?"
I tårar han: "Ej Herren överger
min konung och hans folk i denna fara.
Jag tror att Gud vill hjälpa Sveriges land,
att allt går väl." - Han kysser kungens hand
och Gustav kramar hans; är själv för rörd att svara.
Där kommer Nassaus flotta bog vid bog.
Från strand till strand den slutna fronten räcker
och hela fjärden tycks ej rymlig nog
förv hans fregatter, caiker och chebecker.
I första gryningen med lag på lag
han festligt hälsat kejsarinnans dag,
i nästa ögonblick han Sverige slukar.
Nu svara klipporna vid skarp signal
och blåsten buktar flaggor utan tal
med blå Andreaskors i sina vita dukar.
Re'n rulla dundren över skummigt djup
och sundet sveps i moln som blixtar plöja,
då Gustav ger befallning om sin slup -
en holme höjer sig ur rökens slöja.
Dit - tätt vid Stedingks front - dit vill han ro
att striden följa från en havsörns bo,
men under några ilande minuter,
förrn fallrepstrappan sig mot jullen sänkt,
Amfion, skeppet där han drömt och tänkt,
som i en avskedsblick hans öga innesluter.
Vem vinner spelet? Kanske skall hans fot
på dessa tiljor aldrig mera vandra?
Hans räddning svävar på de tunga klot,
som nu i luften väsa mot varandra.
Om dagens drabbning ändar med förlust,
är Sveriges riksskepp vrak på stormig kust
och, utan krona, vad blir Gustavs öde?
Kanske en skymflig, gyllne fångenskap,
ett mål för spe av varje fräck satrap
vid Katarinas hov? Nej, hellre hos de döde!
Skall drunkna så i mörker, skam och hån
den stolta, klingande Gustaviaden?
Skall han ej mer, vid festsalutens dån,
på strömmen glida in till Mälarstaden
och där, med fredsoliven i sin hand,
framför sitt sköna slott gå glatt i land,
ännu i valvet följd av jubelbruset?
O Sverige, Sverige, för vars namn han brann,
skall hävden säga att det just var han,
som i sitt eget fall drog också dig i gruset?
Han vet det nu: sin vilja blott han vägt,
men ej sin makt, som agg och söndring stäckte.
Att lyfta Sverige till den rang det ägt
var ej en lösen mer för dagens släkte.
Om han, trots allt, har börjat detta spel,
hur dyrt han gälda fått begångna fel!
Må tadlet sedan på hans rykte tära,
blott välvisheten vackert håller mund,
så länge krutet talar i Svensksund,
att rädda, om ej mer, vårt självbestånd, vår ära.
I morgon må man häckla som förut
monarkens misstag, statens revor blotta.
Blir man i dag blott frälst från ryssens krut
av Gustavs rådighet och Gustavs flotta ...
Han själv får glömma dunkel politik
här för en enda gång i Finlands vik,
här finns ej mer det krökta och det halva.
Som solen klar i dag hans ställning är:
Mitt framför honom dundrar ryssen där,
här ljungar svar på tal i svenskens linjesalva.
Sin plats har Gustav valt på holmens krön
bland mossbelupna gråstensblock och tallar.
Djupt i sin grundval skakas hela ön
vid slagets oavbrutna tordönsknallar.
Här breder ut sig, som på kartans blad,
en vattenyta, flottor rad mot rad
med blixt på blixt ur vita krutröksbollar.
Den svenska elden vinner dock på längd
mot fienden, i sundet sammanträngd,
där just hans övermakt hans nederlag förvållar.
Den tappre Nassau ser sitt hopp förstört;
ett sista anfall är tillbakadrivet
och ryssarne, som medvind inåt fört,
mot öppet vatten sträva nu för livet.
På vänstra flygeln slå de till reträtt,
men Törning hänger dem i hälen tätt
och deras utgång mota vind och vågor.
Den ryska centern, blottad i sin flank,
bestrykes långskepps - se, där gick i sank
för grundskott en fregatt - en annan står i lågor.
Reträtt, reträtt! Men då från Sveriges skär
med högt triumfskri kommer västanstormen.
Till segrarns hjälp han för sin böljehär
i karolinska, mörkblå uniformen.
De flyende han tar med väldig hand,
han vräker dem i redlöst skick på strand,
mot svenska eldgap dem tillbaka slungar,
liksom ett lejon, se'n det märkt på prov
med tänderna och klorna jaktens rov,
sitt byte kastar ner till lek åt sina ungar.
Befriat, lättat, går ett andedrag
ur Gustavs kungahjärta där på höjden;
som efter kolsvart natt en tropisk dag
hans öga strålar upp av segerfröjden.
Han hållit stånd med Sveriges trogna vakt
i brottningen mot österns övermakt,
av klenmod i oändlighet förstorad:
Ett under, såsom än det tima kan
till hjälp och räddning åt ett folk, en man,
som ej i nödens stund har gett sig själv förlorad.
Den starka kanonaden är förbi,
med långa mellanrum ett skott man lossar.
Längst ute, som ett rött fyrverkeri,
en eller annan skeppsbrand ännu blossar
förskrämda flyktingar i tusental
befolka varje klippa våt och kal
och spillror täcka hela segelleden.
I morgon samlar man de fångna opp,
men redan säger månget hemligt hopp
att bland troféerna den bästa dock är freden.
Det börjar skymma, då en svår galär
igenom svenska linjen redlös driver
till stranden av den ö, där Gustav är.
Åt kungen själv sig chefen fången giver.
Den tappre ryssen, blek, med arm i band,
sin värja återfår av Gustavs hand
som gärd utav hans ridderliga sinne.
I det han talar, mörknar det allt mer,
det stora dramats täckelse går ner
och dagen vid Svensksund, den sköna, - är ett minne.
