Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning/Förspelet
|
FÖRSPELET.
Sedan franska revolutionen, som börjar Europas nyaste
historia, har statssystemet tvenne gånger skakats i sina
grundvalar genom långvariga kriser och tvenne gånger
kommit till jämnvikt igen för längre tid. Den tredje krisen
är inne, och det tredje jämnviktsläget återstår att finna.
De förra gångerna återställdes jämnvikten genom öfverenskommelser mellan stormakterna på stora kongresser. Alltså satte sig kongressen i Wien 1814. — 75 för att reda ut den trassliga härfva, som blifvit följden af Frankrikes (Napoleons våldsamma försök att rycka till sig herradöme öfver hela kontinenten. I 22 år hade krisen varat under nästan oafbrutet krigstillstånd. Det var naturligt, att denna fredskongress för det mesta såg tillbaka, återställde kartan sådan den var före krisen; och största nyheten blef Sveriges förening med Norge i unionen. På sådana grundvalar upplefde statssystemet nu en fredlig mansålder, ända till den nya franska revolutionen 1848.
Den inledde en ny kris på tre årtionden. Dess väsentliga innehåll ligger i två riktningar: positivt i skapandet af nationalstaterna Tyskland och Italien, negativt i stäckandet af Rysslands planer på Konstantinopel. Dessa resultat hänga föröfrigt nära samman, då det nya Tyskland i förening med Österrike måste blifva en ny och starkare betäckning för Konstantinopel. Sådan var den situation, som fastslogs af kongressen i Berlin 1848, med åtföljande allians mellan Tyskland och Österrike året efteråt; direkt framkallad af Rysslands sista försök mot Konstantinopel, skapade den fred och jämnvikt i världsdelen för en ny mansålder.
Sedan 1911 stå vi åter i en kris, som efter mera lokala förberedelser i det sydeuropeiska hörnet af statssystemet slagit ut till en flamma öfver hela världsdelen och äfven därutanför. Situationen från 1878 har således icke varit hållbar längre. Utvecklingen har gått förbi den, krafter hafva varit i arbete som undergräft den; jämnvikten har gått förlorad, och med undran och bäfvan fråga sig alla folk huru den ånyo skall kunna upprättas.
Endast det förflutnas erfarenheter kunna sprida något ljus i det kommandes dunkel. Hvad var det som störde jämnvikten förr, och huru kunde »modus vivendi» då upprättas? Riktar man eftertanken därpå, då får man åtminvStone något grepp på det, som står på spel, och det, som kan utvinnas ur dagens situation.
Vi erinra oss då först, att freden 1878 upprättades på ruinen af en rysk stormaktsdröm: drömmen om Konstantinopel. Var då detta en tillfällig nyck, som kunde släppas och glömmas? Två århundradens rysk historia vittnar om motsatsen. Åtta krig, från Peter den stores 1710 till Alexander III:s 1876, vittna om den energi hvarmed Ryssland vill dit. Liksom en pendel svänger den ryska politiken dit och dädan, och hvarje svängning har tagit i medeltal ett kvartsekel. Detta är något helt annat än en stundens folkvilja eller en personlig tillfällighet i politiken. Europas historia har få traditioner fastare än Rysslands längtan till Konstantinopel.
Hvad vill Ryssland då i Konstantinopel? För att förstå detta måste vi kasta några blickar in i det nuvarande Rysslands hjärna och hjärta. En framstående tysk skriftställare urskiljer tre olika slags Ryssland: det »officiella», det »panslavistiska» och det »moskovitiska». Det första är regeringen, som har att sörja för statens behof. Det andra är det mera bildade folket, som följer nationalitetens och rasens stämningar. Det tredje är böndernas massa, hvars enda upplysning kommer från prästerskapet; där är religionen den enda lifsbestäm mande faktorn utanför det dagliga brödet. Men alla tre dessa åskådningar peka mot Konstantinopel.
Regeringen söker däråt en utfart mot öppnare haf (särskildt för den stora spannmålsexporten från hamnarna vid Svarta hafvet). Panslavisterna finna i denna riktning små och betryckta slaverfolk, som den stora slaviska modern vill församla under sina vingar. Den stora bondhopen slutligen ser i Konstantinopel sin »stjärna i österlandet», lysande öfver den grekiska religionens vagga.
Nu finnes också ett fjärde Ryssland, det revolutionära, och månget framtidshopp riktar sig mot dess seger. Men — alldeles oafsedt att det ännu alltjämt är utan hvarje inflytande på sin stats handlingssätt — äfven det skall ingalunda kunna undandraga sig maktenafen bland de nyssnämnda faktorerna, nämligen begäret efter en utfartshamn vid hafvet. Vid en blick på kartan förstår man väl detta begär. Det kan ju icke undgå någon, att hela det ryska väldet är, för att begagna ett uttryck af professor Kjellén, »baksidan af två världsdelar». Den inflytelserika tidningen Novoje Vremja talar också om fäderneslandets dräkt med de »hopsydda ärmarna». Ett sådant läge framkallar ett oemotståndligt behof att spränga fjättrarna och komma fram till kulturens solsida. Afven på håll där man i det längsta ställt sig tviflande i fråga om detta behof — och detta tvifvel har knappast försports mera än i Sverige — lär man nu ha blifvit öfvertygad, genom världskrigets erfarenhet att Ryssland kunnat så godt som alldeles afspärras från yttervärlden. Att en sådan ställning är olidlig för en makt af Rysslands storhet, det bör en hvar förstå.
Här se vi ock ett ledmotiv i Rysslands historia, som är än mera konstant och allestädes närvarande än längtan till Konstantinopel. När pendeln slår tillbaka från den heliga staden, slår den åt andra håll, där hafvet lockar. Sålunda har Ryssland under de senaste seklernas gång steg för steg kommit fram till Östersjön, till Svarta hafvet och till Japanska sjön. Men de äro alla innanhaf: utanför vinkar alltjämt världshafvet, och det stora riket har ingen direkt beröring därmed mer än i det för trafiken stängda och för kulturen döda Ishafvet.
Om vi frånse de nationella och religiösa strömdragen, är således Rysslands längtan till Konstantinopel endast ett element i en större längtan, som för öfrigt icke heller där skulle vinna sin slutliga tillfredsställelse: längtan till hafvet. Aldrig har den visat sig tydligare än efter Berlinerkongressens portförbud på vägen till Konstantinopel. Rysslands historia därefter är ett enda sträfvande mot andra haf: det pacifiska öfver Kina och det indiska öfver Persien. Pendeln svängde alltså nu åt Asien, men under trycket af samma kraft — låt vara att det politiska begäret här icke matas i samma grad från känslokällor.
Men på dessa vägar kom bakslaget hårdt och, som det synes, oåterkalleligt år 1904 — 05, då Japan satte sitt svärd mot Rysslands bröst och tvang det bort från Stilla oceanens strand. Under revolutionens oro hemma tog Ryssland konsekvenserna äfven i annan riktning, då det år 1907 frivilligt, genom öfverenskommelse med England, drog sig undan strandzonen vid Persiska viken. Skola vi då häri se ett bestämdt afsked från de historiska traditionerna och politiska krafven, ett afsked från hafvet? Mycket förhastadt och kortsynt vore det att tänka så. Meningen blir klar, om vi endast tänka på att detta England, som Ryssland nu kom öfverens med, var Konstantinopels starkaste värn och vakt mot Ryssland på Berlinerkongressen. Frankrike var en annan sådan vakt, men den var neutraliserad genom full allians redan 1891. En tredje återstod: Österrike, stödt på Tyskland. Hvad låg alltså närmare än att försöka en ny framstöt mot Konstantinopel, tillsammans med de gamla fienderna på denna linje, mot Österrike och Tyskland?
Det är detta vi se nu i världskriget på ostfronten. Ryssland tog 1907 ett farväl af Asien, men ingalunda af hafvet; det nalkas det nu igen, på den europeiska fronten, på den traditionella punkten. Pendeln har ännu en gång svängt mot Konstantinopel, där rikets alla inre krafter lättast kunna samlas i enig aktion. Det anspråk, som Berlinerkongressen underkände, göres åter med vapnen gällande, sedan den diplomatiska konstellation, som uppbar Berlinerkongressen, blifvit i grund förändrad genom västmakternas öfvergång på Rysslands sida i den s. k. ententen.
Att vapnen denna gång vändes mot Österrike och Tyskland, och icke direkt mot Turkiet, må icke förvilla om meningen. Vi ha redan anmärkt som ett af elementen i 1878 års jämnviktsläge, att de båda centralmakterna utgöra en strategisk betäckning af Konstantinopel; och denna ställning har yttermera framhäfts genom Tysklands växande ekonomiska intressen i sultanens välde. Det är ett rent axiom af den närvarande uppställningen, att för Ryssland vägen till Konstantinopel går genom Wien, men vägen till Wien genom Berlin.
Detta är således den ena förklaringen till kullkastandet af jämnvikten från 1878: under förändrade diplomatiska förhållanden har Ryssland känt sig nog starkt att återupptaga de planer, som det då tvangs att skrinlägga. Men hvad är det då som förändrat den diplomatiska uppställningen? Af hvilken orsak kunna England och Frankrike nu vara gynnsamt stämda mot en rysk politik, som de hittills alltid bekämpat? Svaret är gifvet i få ord: gemensam fiendskap mot Tyskland. Därmed äro vi inne på den andra stora förändring, som utvecklingen efter 1878 fört med sig: Tysklands oerhörda växt på det ekonomiska området.
Det Tyskland, som presiderade på Berlinerkongressen, var en politisk stormakt, men en ekonomisk småstat. Hvarje tanke att konkurrera med England på världsmarknaden var på den tiden utesluten. Men det har icke behöfts mera än denna senaste mansålder för att göra detta samma Tyskland till en världsmakt på ekonomiens — handelns, sjöfartens och industriens — områden. Nu darrar England till lands och sjöss för den länge så föraktade konkurrenten. Det måste också befaras, att han vill ha ett politiskt rum som motsvarar hans ekonomiska styrka; ty Tyskland är numera faktiskt större som ekonomisk än som politisk makt. Detta innebär närmast delningar inom kolonialvärlden, delningar af områden som England helst vill hafva allena, öfver hela jorden, öppet eller hemligt, sträcker sig denna rivalitet.
Sålunda har uppkommit detta engelska hat mot Tyskland — i släkt med den åldrande rivalens afund mot en yngre och lyckligare medtäflare — som utgör den andra stora drifkraften till världskriget. Hvad var naturligare, än att England i en sådan situation skulle förbinda sig med Tysklands öfriga afundsmän och vedersakare i en formlig sammansvärjning, i ändamål att beröfva Tyskland fördelarna af dess öfverlägsna arbetsflit och trycka det tillbaka i en andra eller tredje rangens ställning bland staterna!
Två mäktiga hufvudströmmar från mycket skilda källor ha således förenat sig i dagens stormiga haf: Rysslands hat till Tyskland, som ligger i vägen för dess planer på Konstantinopel, och Englands hat till Tyskland, som hotar dess herravälde på världsmarknaden. Bägge bespisas och fördjupas genom motsatser i folktemperament och kultur. Mellan Ryssland och Tyskland går den djupa klyfta, som skiljer bysantinska slaver från germaner. Mellan England och Tyskland löper den grundare men därför knappt mindre effektiva gräns, som numera söndrar anglosaxer från teutoner. Lägg härtill romanernas traditionella antipati, så visar sig den germanska stammen nu på det allvarligaste hotad i sitt hufvudland, på bägge sidor kringhvärfdt af fientliga element i krigarens uppsåt att döda.
I en sådan situation är det, som Sverige har att besinna sitt öde och beställa om sitt hus.
Det behöfves endast en blick på kartan för att se, att de kämpande hufvudmakterna äro, sedt i stort, att betrakta som grannar till oss. De två med stormaktshat laddade strömmarna stryka som kraftledningar hart när utmed Sveriges bägge sidor. Ett sådant förhållande måste hos hvarje ansvarskännande och fosterlandsälskande man nu föda bekymmer för rikets säkerhet.
Nästa blick på kartan visar, att vårt allmänna läge är detsamma som Tysklands: i centrum. Omfattadt på ena sidan af Ryssland och på andra sidan af Norge, som ur mer än en synpunkt numera är att betrakta som en vasall till England, stå vi i vårt mellanläge politiskt-geografiskt under ett slags dubbeltryck från ententens sida.
An vidare lär oss kartan, att den ojämförligt största delen af riket har Östersjön till bas. Den östra kustlinjen är vida längre än den västra, och där är också hufvudstaden placerad. Ehuru västkusten ger oss del äfven i Nordsjön, är vårt land således i första rummet att räkna som en Östersjömakt. Sveriges naturliga ansikte är vändt mot öster.
Detta förhållande vinner sin fullkomliga bekräftelse, då vi slutligen observera att riket endast på Östersjösidan är landfast med kontinenten; i söder och sydväst har det hafvets gräns. Det kan icke nekas, att denna ställning innebär en allmän orientering österut, ehuru det nära grannskapet till Danmark och Tyskland i söder tillika med delaktigheten i Nordsjön hindra denna anordning att verka ensidigt.
Men det viktigaste af alla de geografiska fakta, som från början bestämma vår politiska ställning i världen, är det, att vi till kontinental granne ha Ryssland. De andra stormakterna ligga bakom hafven, Östersjön och Nordsjön; med Ryssland stå vi i ett intimare sammanhang. Likasom Danmark med Tyskland, så är Sverige sammanväxt med Ryssland och kan icke komma ur det läget så länge Ryssland är Finlands herre.
Redan denna gränsgemenskap, jämte grannens storlek och styrka, måste göra förhållandet till Ryssland till det dominerande i Sveriges yttre politik. Men härtill kommer ännu ett förhållande, mera oroväckande än något annat. Framställningen härofvan har lärt oss räkna med Rysslands sträfvan till öppet världshaf som en af de djupaste drifkrafterna i det stora rikets historia. Ett sådant haf, mera öppet och fritt än Medelhafvet utanför Konstantinopel, är Atlanten; det är för Ryssland det närmast belägna, sedan det fått Finland i sin hand; hvad som skiljer är norska Finnmarken och norra Sverige. Intet drag i Sveriges geografi är mera utmärkande och olycksbådande tillika än detta, att riket ligger i vägen för en stormakt som systematiskt sträfvar ut till hafvet och just på denna sida har sin närmaste utsikt därtill. Sverige skymmer Rysslands utsikt till Atlanten.
Af denna geografiska grundritning följa tvenne politiska korollarier. Det ena kan uttryckas så : i tider af svensk kraftutveckling måste expansionen gä mot öster. Det andra lyder så : i tider af svensk kraftnedsättning kommer faran från 'öster. Om man nu med historiens hjälp kollationerar dessa resultat, skall det visa sig, att hela vår historia står som ett bevis på deras riktighet. De angifva rent af hufvudinnehållet i Sveriges utrikespolitiska utveckling genom tiderna.
Två gånger har Sverige framträdt som en stormakt i världen. Den första, ännu hälft gömd i den tidiga medeltidens dunkel, framstår det som ett välde på Östersjöns bägge stränder långt ut i det nuvarande Ryssland; det var den tiden då svenskar koloniserade Ryssland och själfva drogo den vägen till Konstantinopel. Den andra är väl känd som Gustafvers och Karlars »Östersjövälde» på i6oo-talet; det var ett klart fattadt program, på hvilket våra segrande konungar med det ursprungliga målet i österväg slutligen kommo tillbaka söderifrån, så att nästan hela innanhafvet blef kringgärdadt af svenska besittningar.
Det är två århundraden sedan detta svenska stormaktsvälde i historiens klara ljus började falla i spillror. Under det förra af dessa tvenne sekler gick upplösningen fram, steg för steg, i en enda, nästan sammanhängande process; och den makt, som trängde Sverige tillbaka från den ena ställningen efter den andra, var österns nya stormakt, Ryssland.
Det var icke första gången Sverige och Ryssland stött samman i gränsanspråk. Redan på 1500-talet anmälde sig Ryssland som pretendent till norra Skandinavien, dess anspråk gingo då ut till Malangerfjorden — ej långt från nuvarande Narvik — och anspråken bevaras ännu i dag genom inlägget »arfvinge till Norge» i tsarens rika titulatur. Från Poltava 1709 till Fredrikshamn 1809 rycker Ryssland upp åt norr på det svenska stormaktsväldets ruiner. Det är samma bild, som ofvan anmärkts för förhållandet mellan Ryssland och Turkiet: fyra krig på hundra år, betecknade af fredsluten 1721, 1743, 1790 och 1809. Det skapade ock en tidig intressegemenskap mellan Sverige och Turkiet. Pendeln svänger således äfven här fram och åter, i ungefär samma tempo; till ojäfvigt bevis att den ryska expansionsenergien i Europa icke riktar sig bara mot Konstantinopel och Medelhafvet.
Resultatet af seklets historia är den kartbild som upprättades i Fredrikshamn 1809: Finland ur Sveriges händer, därtill en bit af det egentliga Sverige (af dåvarande Västerbotten) in till Torneälf och till yttermera visso staden Torneå på älfvens västra sida i rysk ägo, så att Ryssland redan har fast fot på den svenska stranden. Från Åland kan det dessutom stänga Bottniska viken och hota vår hufvudstad. Men icke nog härmed, gränsen i norr drogs utmed älfvarna så långt, att endast 3^2 niil återstå till närmaste atlantiska fjord; härigenom är den norska Finnmarken nästan afskuren, som en lös »kalott» på Norges hufvud, och det ryska området bildar ett tydligt »pekfinger» — mot Atlanten.
Så drager man icke en gräns, om man tillärnar den varaktighet. Själfva valet af en flod till gräns visar detta; ty floder, särskildt i dessa trakter, äro inga skiljare mellan folken, utan tvärtom enare och band. Gränsregleringen 1809 pekar alltså tydligt på en fortsättning, mot hafvet. Ännu två gånger rörde sig också pendeln i denna riktning: 1826, då Norge fick släppa till ett stycke vid Varangerfjord, och 1850, då Ryssland tog lapparnas flyttningar mellan fjällen och kusten till förevändning för nya tvister och underhandlingar. Förhållandena nere vid Konstantinopel verkade emellertid den gången som en afledare, i det de syntes öppna ett tillfälle till större vinning för den ryska statsmakten. Under den brytning mellan »västmakterna» Frankrike-England och Ryssland, som häraf blef följden, erhöll Sverige genom » novembertraktaten & 1855 de förstnämndas borgen för sin ställning häruppe, och vid freden i Paris året därpå fick det en lättnad i sitt läge, försåvidt Ryssland fick sig pålagdt servitutet att icke befästa Åland. Därmed inträdde ändtligen lugn på denna front för ett fullt halfsekel.
Till känslan af lugn bidrog för Sveriges räkning framför allt den relativt själfständiga ställning, som Finland under nästan hela århundradet fick behålla, på grundval af tsarens löfte vid hyllningen i Borgå i8og. Alla kommande tsarer upprepade denna försäkran, och Alexander II satte t. o. m. den finska landtdagen i regelbunden verksamhet genom landtdagsordningen 1869, så att landet förde en mycket konstitutionell tillvaro under Rysslands mera formella än reella förmynderskap. Finland var en stat för sig med full själfstyrelse. För Sveriges del ägnade sig detta att i hög grad förmildra trycket från den store grannen i öster; det kändes icke direkt, det var som om Rysslands verkliga gräns stannade på Finlands andra sida i Systerbäck, Finland tycktes tjänstgöra som en buffert mellan Sverige och Ryssland. Detta var också den stora försvarsljumhetens tider i vårt land, då både här och flotta försummades på ett sätt som endast kan förklaras genom känslan af fullständig trygghet utåt.
Ur denna idyll väcktes vi på 1 800-talets sista år, genom det första dråpslaget mot Finlands fria författning. Det väckte en del oro i vårt land, dock icke mera än att de flesta af oss slumrade in igen, så snart Ryssland under revolutionens inre svårigheter tog bort sin hårda hand 1905. De få, som höUo ögonen öppna, sade sig emellertid att faran nu måste vara större än förut på vår kant, sedan Ryssland blifvit tillbakaslaget af Japan vid sitt försök att nå hafvet längst i öster. Deras bekymmer växte, då Ryssland strax därpå, genom förbundet med England, drog sig tillbaka äfven från hafvet i söder. Nu stod ju endast Medelhafvet och Atlanten åter; det låg alltför nära till hands att befara nya framstötar där. Och hvad Atlanten beträffar, så bortföll samtidigt den garanti vi hittills haft, och som gifvetvis bidragit att vända Rysslands ansikte till Asien efter Berlinerkongressen; år 1907 upphäfdes uttryckligen novembertraktaten, sedan både Frankrike och England gått öfver till Rysslands sida. De »integritets-» och » Östersjö »-aftal, som kommit i stället, äro allt för uppenbart endast diplomatiska gester utan allvarlig mening.
De varnande rösterna ha fått rätt till den grad, att hela vårt folk till sist börjat skymta faran. Visserligen ha vi icke ännu blifvit direkt anfallna; genom Tysklands och Österrikes ingripande har molnet dragit sig söderut och står där ännu. Men att Ryssland återupptagit sina planer mot Atlanten, därom vittnar något som är för mer än hycklande ord, nämligen handlingar. Och icke enstaka handlingar blott, utan ett klart genomtänkt program, som skulle vara alldeles oförnuftigt och ofattligt, därest det ej syftar åt att göra Finland till en strategisk bas för vidare uppmarsch öfver norra Skandinavien mot Atlanten.
Programmet har icke mindre än tre sidor, som komplettera och inbördes styrka hvarandra. Den första är den statsrättsliga ^ som kan anses ha nått sitt mål genom »rikslagstiftningen» 1910 och »likställighetslagen» 1912; hvad som återstår, innehålles i den proklamation som Ryssland för ett par månader sedan, under brinnande världskrig, utfärdade angående Finlands angelägenheter. Allt detta betyder kort och godt, att med Finlands hundraåriga själfständighet är det alldeles förbi, det är nedbrutet till ett ryskt guvernement, det har alldeles förlorat sin karaktär af buffert mellan Ryssland och Sverige, Rysslands gräns står kall och skarp vid Torneå och Karungi. I denna kufvade landsända utan egen motståndskraft har Ryssland nu utvecklat den andra sidan af sitt program, den kommunikatoriska; genom järnvägsbron öfver Neva har man sammanknutit de finska och ryska järnvägsnäten, och från denna rot utbreder sig strålformigt det finska järnbanesystemet som utsträckta fingrar i riktning mot Bottniska viken och norra Skandinavien. Alla dessa planer äro ännu icke färdiga, men meningen är icke dunkel; till yttermera visso har ryske krigsministern öppet motiverat systemet ur strategiska synpunkter. Härifrån är således ett kort steg till den rent militära sidan af samma program: det finska folkets egen afväpning, uppförande af stora nya kasernbyggnader för rysk militär här och där i landet, fästningsanläggningar i Alandstrakten, det finska lotsverkets förryskning.
Ryssarna själfva kunna ju icke alldeles förneka hela svärmen af fakta som sålunda samla sig på vårt Bottniska hafs andra strand. De kunna icke heller förneka att det hela har militära syften. Men de förklara det som rent defensiva åtgärder, mot Tyskland, mot faran af en finsk revolution, ja t. o. m. mot risken af ett svenskt anfallskrig. Det återstår emellertid ännu en sak oförklarad, och det är det intensiva spioneriet af ryska agenter i Sverige, som spårats ända uppe i ryska legationen i Stockholm. Är det af farhågor för Tyskland eller finnarna, som man spionerar ut Sveriges rike? När »sågfilarna» först började draga genom riket, då skrattade man åt dem af oss som misstänkte dessa figurer för sådana otjänster mot riket; detta var ju att se spöken på ljusa dagen! Nu skratta vi icke längre. Nu veta vi, att våra vägar, broöfvergångar, kabelfästen, furageringsmöjligheter äro kända af Ryssland, att hela vårt rike är »inrutadt som ett slaktdjur» af dess kunskapare, att anfallsplaner mot oss ligga i alla detaljer färdiga i den ryska generalstabens gömmor. Vi erinra oss kanske också, att det var ett annat land där Ryss- land på allra senaste tiden koncentrerat detta slags uppmärksamhet, nämligen det österrikiska Galizien — som nu genom kriget är — eller varit — i dess våld.
Sådant är läget på Sveriges östra front i närvarande stund. Sågfilarna med vederlikar äro försvunna från vår jord nu, och lismande tungor på ryska sidan tala om vänskapliga afsikter, medan den tsariska regeringen bluffar med nya järnvägsplaner, som skulle visa allvaret i afsikten att stanna vid egna vatten (Katarinahamnen) och icke hota andras. Man vill också inbilla oss, att Ryssland nu är i färd att vinna seklernas mål i Konstantinopel, hvarefter det intet mera behöfver; liksom om Dardanellerna — äfven om de nu kunde tagas — skulle kunna helt ersätta det stora, öppna, fria Atlantiska hafvet. Sålunda sysslar man åter med det tacksamma geschäftet att binda bindlar för svenska ögon. Skall det lyckas äfven denna gång? Ha vi icke sett nog? Ve oss, om vi nu blunda och glömma!
Geografiska förutsättningar och historisk erfarenhet ha lärt oss svenskar, att vi icke ha mera än en ömtålig sida, nämligen den i öster, och icke mera än en yttre vedersakare som vill oss till lifs, nämligen Ryssland. Här må nu tilläggas: mellan oss och honom går gennanernas klyfta mot lägre raser. Vi äro delaktiga i germanernas stam, vi ha fatt en lott i mänsklighetens högsta kultur. Är det öfverhufvud någon mening med Sverige i statssystemet, så är det den, att vi skola stå vakt kring denna stam och denna kultur på den hotade fronten i nordost. Ur högre synpunkt finnes här intet val. Vi äga icke rätt att ge vika för den framryckande half kulturen, äfven om modlösheten skulle vilja hviska till oss att detta är enda utvägen. Vi få icke och vi vilja icke gå efter på den väg, där Finland nödgats gå före.
Därför är hvarje kompromiss med Ryssland på förhand utesluten ur vårt problem, sedan stormen en gång blåst upp mellan öster och väster. Vi måste stå på den sida som är e7not Ryssland: för vår egen skull, för Europas skull och för hela mänsklighetens skull.
Denna allmänna kulturståndpunkt, född i gemensamt germanskt blod, hänvisar oss från första början till centralmakternas sida, såsom också vårt allmänna läge ger vid handen. Men härtill komma alldeles särskilda omständigheter, som binda vårt öde vid Tysklands. Tyskland är strandägare vid Östersjön som vi, och Tyskland är sammanväxt med Ryssland som vi. Tyskland står alltså under samma tryck från öster som vi, och Tyskland är lika intresseradt af Östersjöns frihet som vi — äfven om det i sitt läge ännu mer än vi måste ha äfven andra intressen. Tyskland måste alltså för sin egen skull vara intresseradt i vårt öde; ty ett på Östersjöns bägge stränder härskande Ryssland skulle hota Tyskland på en ny front och bringa det i en rent olidlig ställning. Icke bara blodsband utan rent själfviska intressen ha således mellan Sverige och Tyskland skapat grundvalarna för ett naturligt bundsförvantskap i den stora krisen; och då denna grund ligger fast, så kan det endast vara en ytterligare styrka för detta förhållande, att de bägge folken ha stora minnen gemensamma från Gustaf Adolfs strid i Tyskland för den tidens högsta andliga värden.
Inga sådana minnen förena Sverige med västmakterna, Frankrike och England, liksom dessa icke heller på någon punkt ens i sina kolonialvälden dela Sveriges och Tysklands gemensamma lott att vara med det nuvarande europeiska Ryssland landfast förbundna. För dem kan Sveriges öde alltså aldrig vara en lifsfråga. Det är och blir en konjunkturfråga. Således sågo vi dem båda på vår sida i novembertraktaten, som borgesmän för vår integritet mot Ryssland; men i dagens kris se vi dem fullt och helt på Rysslands sida i stället. Vi hoppas på deras sympatier, men ha icke att räkna med deras egna intressen på vår sida.
Ännu en omständighet att i detta sammanhang beakta är, att England och Ryssland sedan länge föra ett stort spel med hvarandra i Asien, där deras välden ryckt hvarandra nära. England har där sitt väldes kärna, Indien, och måste till hvarje pris bevara den. Spelet lades på hyllan 1907, och Persien fick därvid tjäna som bytesobjekt. Men friktionen är därmed endast tillfälligtvis och lokalt upphäfd. När som helst kan England anse sig behöfva lugna sin store motspelare och afleda hans uppmärksamhet genom kompensationer eller byten på andra håll. I dag Persien, i morgon Skandinavien! Tyskland, som icke har så stora intressen utanför sitt moderland, kan icke så lätt råka i dylika frestelser. Det skall behöfvas alldeles särskilda omständigheter, innan det skulle kunna och vilja gå in på ett sådant »pactum turpe».
Det är ett förhållande i svensk historia, som sedan tvenne sekler upprepar sig. I tider af ytterlig fara för riket dyker England upp och erbjuder sin hjälp, och Sverige tror till sin ofärd på detsamma. Så var det 1719; resultatet blef att vi förlorade Östersjöprovinserna. Så var det för andra gången 1809; då förlorade vi Finland på kuppen. Nu har ett nytt sekel gått, åter är riket i fara, och åter finnas de, som se rikets rätta stöd i England. Vi motse en pröfning på lif och död; vi motse den själfva i svagare ställning än någonsin, ty genom Englands diplomatiska stöd lösgjordes Norge från unionen med oss 1905. För hvarje gång vi trott på England, ha vi alltså fått betala ett stycke af vårt rike till Ryssland. Nu stå England och Ryssland rent af tillsammans, som de aldrig gjort förr; men man vill ändå inbilla oss, att alla ryska planer på oss skola, när helst de framkomma, stranda på England. Ha vi ännu ingenting lärt? Skall historien skrifva, att år 1915 trodde svenskarna för tredje gången på England, och det kostade dem Norrland? Vi behöfva så mycket mindre upprepa gångna tiders misstag, som vi denna gång hafva hvad vi aldrig haft förut: en stark naturlig bundsförvant, som för sin egen skull vill vårt väl, så länge vi själfva ej svika. Öfver honom ha Ryssland och England kastat sig, icke till själfförsvar utan till anfall, med bestämdt uppsåt att strypa honom. Vi ha sett den förbittrade energien i detta uppsåt. Ännu långt starkare än någonsin förut ropar historien därför nu till hvarje svensk, som har öron till att höra, och som vill att hans land skall gå oskadt in i det nya jämnviktsläget efter kriget:
Tua res agitur.