Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning/Sveriges uppgift

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sveriges uppgift
av Adrian Molin


SVERIGES UPPGIFT.

»Tua res agitur.» Hvarom handlar det — hvad gäller det för Sverige?

Det gäller i sista hand att trygga besittningen af vårt nuvarande landområde, vårt oberoende och vår fulla politiska och ekonomiska själfbestämningsrätt.

Att trygga dessa värden är icke utan vidare detsamma som att militäriskt försvara dem. Tryggandet innebär fastmera att kunna så långt möjligt undvika den krigiska sammanstötningen, men på samma gång ha sörjt för att, om och när denna inträffar, striden kan utkämpas under för vårt land så gynnsamma betingelser som möjligt. Häri ligger i själfva verket ett lands mest elementära utrikes politiska uppgift.

Ingenting synes vara mera främmande än detta för svenskt politiskt föreställningssätt. Under den tid, då riksdagspolitikens idélösa och ofruktbara intressetvister bestämde vårt offentliga lif, präglade den svenska liberalismens ypperste, Adolf Hedin, det slagordet: vår enda utrikespolitik måste vara att ingen utrikespolitik ha. Ingenting kan mera träffande än det ordet karaktärisera svensk uppfattning under 1800-talets senare årtionden. Och sådan är den alltjämt.

I full öfverensstämmelse med denna uppfattning var den likgiltighet för rikets försvar, som lät landet ligga praktiskt taget värnlöst under inemot ett halft århundrade. Det berodde ju helt och hållet på Sverige själft att icke lägga sig i utrikespolitiken: hade det nu härutinnan fattat sitt beslut, bestämt sig för att krypa ihop i sin vrå och göra sig så osynligt som möjligt, så var det ju ett meningslöst slöseri i ett fattigt land att offra mer än ett minimum på militära anordningar. En djupare känsla för försvaret växte fram först vid öfvergången till det nya århundradet under det ofrånkomliga intrycket af händelserna i Finland och vårt eget efter unionsbrottet än ytterligare blottställda läge. Men därmed var icke den förvända utrikespolitiska uppfattningen bruten. Äfven sedan insikten om rikets fara trängt igenom hos snart sagdt allt omdömesgillt folk i landet och funnit märkliga uttryck i opinionsyttringar sådana som pansarbåtsinsamlingen och bondetåget och nöjaktig hänsyn hos statsmakterna, lefver dock den föreställningen kvar äfven hos varma försvarsvänner och i öfrigt politiskt klarsynta män, att för oss finns icke, bör icke finnas någon utrikespolitik, några utrikespolitiska uppgifter. Det finns en hotande utrikespolitisk fara, från öster, mot hvilken vi måste rusta oss till, om det kräfves, ett försvar på lif och död, men att vi skulle kunna äga en utrikespolitik, genom hvilken denna fara kan fjärmas eller förvärras, genom hvars positiva åtgärder vi kunna underlätta en eventuell kamp, och genom hvars underlåtelser och förvillelser vi kunna göra densamma rent utsiktslös — den tanken är för de flesta främmande och motbjudande. För den öfvervägande delen af vårt folk är Sverige alltjämt en ifrån den stora onda världen afskild och isolerad fredsoas; vi börja visserligen komma till insikt om vår fara, och vilja, när den stunden kommer, sälja vårt lif så dyrt som möjligt, men därutöfver kunna vi göra litet eller intet för att själfva inverka på vårt öde. Jo, vi kunna genom utrikespolitiskt lättsinne förvärra vårt läge, frammana faran, men vi kunna intet göra för att genom ett klokt utrikespolitiskt handlande bemästra henne. Och då hvarje handling alltid innebär risk och ovisshet och följaktligen kan stämplas som lättsinne af alla viljesvaga och kortsynta, så blir det tryggast att falla tillbaka på maximen att alls ingenting företaga — så blir passiviteten lösen för svensk utrikespolitik i en ödesdiger situation.

Men uppgifterna försvinna icke för att man blundar för dem eller låter dem ligga, äfven då man ser dem.

En uppgift kunna vi icke undgå att se. När efter 1808—1809 års olyckliga krig Finland rycktes löst från Sverige, var det icke ett främmande lydfolk, som vapenlyckan flyttade ur våra händer öfver i en annans. Det var ett stycke af vårt eget, en utpost af vårt eget folk. Finlands odling var och är alltjämt byggd på svensk grund: svensk förvaltningsordning, svensk lag och rätt, Luthers och Olaus Petri tro. Finlands ledande klass var svensk, och ännu i dag bo under moskovitens välde inemot 400,000 af vår svenska stam. Där har Sverige sitt irredenta.

Allt sedan 1830-talet har Europas politiska lif förlöpt i den nationella samlingens tecken: gamla historiskt gifna statsbildningar ha sprängts och nya byggts upp på nationell grund: Grekland, Italien, Tyska riket o. s. v. Bakom Balkankriget lågo nationella samlings- och själfständighetskraf; gnistan som tände det pågående världskriget sprang fram ur den våldsamma friktionen mellan rasmotsatserna på Balkan. Och under världskriget se vi öfverallt folken på spänn för att utnyttja situationen till samling af förspridda element till frigjordt eller gemensamt nationellt lif. Detta gäller icke endast de stora länderna, revanchens Frankrike och Italien, det gäller i än högre grad de små: Grekland, Rumänien, Bulgarien, Serbien.

Denna nationalism är ingalunda alltid sympatisk i sina yttringar. Den kommer icke sällan i konflikt med andra makter, lika eller mera berättigade ur den mänskliga odlingens synpunkt. Men den fullföljer ett stort mål, och den lefver på en stark moralisk makt, samma makt, som låter föräldrarna draga försorg om sina barn: folkets ansvarskänsla för de sina, för frändernas rätt att lefva sitt lif, utveckla sina inneboende möjligheter, att göra sin insats i mänsklighetens lifsverk. Ha vi svenskar ingen sådan känsla af ansvar för dem af vårt eget folk, som förtryckas under främmande herrskap?

Man kan tvifla därpå. I hvart fall synes den känslan sofva.

Anledningen kan man förstå. Vi förlorade Finland och fingo i stället Norge. Våra blickar vändes ifrån öster till väster. Unionen blef afledaren för alla revancheplaner mot öster, för alla tankar på att återställa ens spillrorna af det svenska Östersjöväldet, Stor-Sveriges ledande politiska tanke. Unionen blef snart nog också afledaren för allt hvad vi hade af politisk handlingskraft under det gångna århundradet. Unionen blef slutligen på sitt sätt bryggan till skandinavismen; och på denna spolierades under årtionden hvad nationen förmådde af politiska framtidsdrömmar och politisk entusiasm. Under tiden glömde vi Finland. Och Finlandssvenskarna glömde oss. De lefde sitt lugna lif under tsarens milda spira, de kände ingen längtan till återförening; inga sorger och pröfningar ledde deras tankar åter till det gamla landet. Himlen var molnfri och solig. Det syntes, som skulle Sverige komma att bli besparadt allt ansvar för den svenska odlingen i det forna systerlandet.

På några få år förändrades i grund det politiska läget i Norden. Finlands nittiåriga lugna utveckling afbröts af den ryska våldsregimen. Den nittiåriga unionen, skämd af norskt själfsvåld och svensk flathet, fick brista, icke utan de intresserade stormakternas positiva medverkan. Och innan tio år hade gått, blåste världskrigets storm upp och nådde äfven våra kuster.

Under tiden hade händelserna i Finland fyllt en mission hos vårt folk: intet har som Finlands öde väckt oss till besinning på vårt. Under intrycket af händelserna i Finland växte den folkmening fram, som ändtligen 1914 möjliggjorde en effektiv försvarsreform. Så kan man måhända våga hoppas, att Finlands svenskar sonat gent emot svensk odling det lättsinne, med hvilket de en gång anförtrodde sina från Sverige ärfda kulturvärden åt moskovitens hedersord och beskydd. Men hur har härunder Sverige fattat sin uppgift gent emot Finland?

Vi ha sökt och funnit rimliga och för vårt medgörliga nationella samvete tillfredsställande skäl för den fullständiga passivitet, som öfverensstämmer med svensk bekvämlighet och våra utrikespolitiska grundsatser. Vi ha sagt oss, och icke alldeles utan fog, att genom en sådan passivitet tjänade vi bäst Finlands sak; genom att lägga oss i dess affärer skulle vi åter indirekt ge Ryssland den förevändning gent emot yttervärlden för sina russificeringssträfvanden, som det saknar och söker. Och vi ha tillagt: den politiken från vår sida se också finnarna helst, de vilja minst af allt en svensk inblandning i sina angelägenheter. Och man har slutligen, för att ytterligare styrka denna tankegång, pekat och kunnat peka på den finska folkmajoritetens hätskhet mot svenskheten, dokumenterad framför allt i de bittra språkstriderna.

Det var en tid, då en sådan politik från Sveriges sida hade skäl för sig. Den är nu förbi. Finnarna ha själfva uppgifvit hoppet att kunna genom sitt passiva motstånd eller genom eventuella kastningar i rysk politik trygga sig en dräglig framtid. Den under världskriget forcerade förryskningen har öppnat ögonen äfven på dem, som i det längsta velat slippa se sanningen i dess hårda nakenhet. Finlands folk står nu trots partisplittring och rasmotsatser praktiskt taget enigt i frontställning mot öster. Och enigt vädjar det till det svenska folket — till dess ridderlighet att göra de förtrycktas sak till sin, till dess ansvarskänsla gent emot svenskbyggd västerländsk odling.[1]

Skall den vädjan förklinga ohörd?

Det får icke ske. Finlands sak är Sveriges sak. Så länge Finland låg som en neutral zon mellan oss och östern, så länge kunde vi i trygghet så våra åkrar, drifva vår köpenskap, försumma vårt försvar och utrikespolitiskt isolera oss från världen. Med Finlands förryskning ryckte oss faran in på lifvet. Den kan afvärjas eller aflägsnas därigenom att Finland på nytt blir ett bålverk mellan Ryssland och oss. Så bjuder oss redan själfbevarelsedriften att taga Finlands sak i våra händer.

Men äfven om så icke vore, äfven om man icke kunde åberopa vårt egoistiska intresse, kan Sverige aldrig utan att svika sig själf skjuta ifrån sig ansvaret för svensk odling utanför sina nuvarande politiska gränser. Sveriges folk skall veta sin plikt. Tider som dessa skärpa ansvarskänslan, lossa fjällen från ögonen. Det folk, som dock, medan det ännu var tid och fred, vaknat till besinning på sitt öde, sökt efter måttet af sina krafter sätta lås för sitt hus, det skall också komma till att inse, att äfven det har sin uppgift i världen, det får icke isolera sig i räddhågad egoism, äfven det har skyldighet att våga något och offra något — att det är just genom att fylla sin plikt, taga sin börda på sig och bära henne, som ett folk liksom en enskild häfdar sin rätt till lifvet.

Frågan är endast: skall vårt folk kunna mogna till beslut och handling i den situation, som nu är, eller skall det skjuta dagens omsorg öfver på morgondagen? Den generation, hvars ledande män nu länka vårt folks öden, har ryckt upp vårt land ur 1870- och 80-talens ekonomiska betryck, den har ändtligen efter årtiondens svaghet och tvedräkt bragt vår försvarsfråga i hamn — skall den också kunna se nog klart, våga nog djärft för att genom en handlingskraftig politik trygga Sveriges och den svenska kulturens ställning för framtiden? Eller skall den skjuta bördan ifrån sig på dem, som nu äro unga, som ha rätt att få lefva sitt lif och göra sin insats i ett starkt och aktadt Sverige och ingenting högre frukta än att framtiden skall neka dem de möjligheter, som nu klenmodigt förspillas?

*        *
*

Medan vi försummade Finland, lefde vi högt i skandinavismens framtidsdrömmar. Skandinavismen var den stora politiska frågan för den tidens ungdom. Och det lider intet tvifvel, att denna med riktig intuition ställde en framtidsuppgift för vårt folk. Det låg däri ett embryo till en stor nordisk politik; skada blott, att tidens statsmän icke kunde bereda det en stadigare näring än studentmötenas punschbålar. Skandinavismen blef, som Bengt Lidforss bitande yttrat, »ett spritlagdt foster». Den realpolitiska upplösningen på den skandinaviska drömmen blef — den svensk-norska unionens bankrutt.

Den ursprungliga skandinavismen föddes i Danmark, och dess politiska syfte var att skaffa danskarna borgen för Sönder-Jylland. Sverige följde med i preludiet, men svek då det på allvar blef fråga om att hålla tonen. Norrmännen ha under de sista åren med sina antydningar om »försvarsförbundet» tagit upp skandinavismen i ny form, med uppgift att skaffa dem betäckning efter unionsbrottet. Ingen af de andra makterna har dock visat lust att allvarligare reflektera. Härnäst kan det vara Sveriges tur att taga initiativet; men detta får icke ske i otid, och när det sker, skall det vara allvar med i leken.

Det allvaret förutsätter att Sverige blir den politiskt ledande makten, liksom det är den folkrikaste och den ekonomiskt och militärt starkaste:

Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!

Det måste bli slut på den sentimentala föreställningen om jämlikhet mellan folken. Intet jordiskt företag ledes af jämställda viljor; treenigheten tillhör himmelriket; och äfven i det bästa samarbete mellan kompanjoner är det en, den dugligaste, som bestämmer; en måste viljan vara, som leder.

I att häfda vår naturligt gifna, ledande ställning i Norden, däri har Sverige en stor uppgift — men en uppgift, som måste ställas på framtiden. Detta helt enkelt därför, att de båda mindre grannfolken icke äro beredda att godtaga oss såsom ledare. Och det kunna vi icke förtänka dem. Vi ha intet gjort för att förtjäna ledarskapet. 1864 års politik och den unionspolitik, som mynnade ut i 1905, äro visserligen inga meriter.

Innan vi kunna komma och tala om skandinavism, måste vi ha löst eller åtminstone visat oss kunna bemästra vårt eget speciella politiska problem i öster. Äfven om det kan ligga en sanning i att Rysslands expansionsbegär syftar till Bälten, så skola vi icke söka engagera Danmark i vår affär med Ryssland. Vi skola icke upprepa Danmarks politik gent emot oss ifråga om Sönder-Jylland. Ty om vi också kunde få danskarna att redan i det nuvarande läget förstå, att vår kommande kamp för Norrland gäller i sista hand äfven dem, så kunna de intet göra för att hjälpa oss i den striden. Den hjälp vi behöfva måste vi söka annorstädes. Ha vi däremot lyckats lösa vår närmast påträngande politiska uppgift, lyckats trygga vår position i norr, trygga den svenska kulturen i Finland — ja, då kunna vi komma och tala med våra skandinaviska grannfolk om politisk samverkan. Dessförinnan är all skandinavism för tidigt född, ofullgången och utan lifskraft. Realpolitisk betydelse, det måste upprepas, får skandinavismen först, när Sverige kan bjuda den i en situation, där våra grannfolk icke kunna undgå att följa oss.

Det följer af den uppfattning om skandinavismen, för hvilken här gifvits uttryck, att den icke kan få utnyttjas i något specifikt nationellt särintresse, hvarken svenskt, norskt eller danskt, att dess uppgift ligger bortom det isoleradt skandinaviska. I själfva verket är det också så. När efter 1864, 66 och 70—71 års strider Preussen skapade den tyska riksenheten, samlade det tyskarna till uppgifter bortom sina gränser; när Bismarck satte det tyska folket i sadeln, var det meningen, att det skulle rida; och han missräknade sig icke. Om och när Sverige kan samla skandinaverna till lifsduglig samverkan, då måste sammanslutningen ha sin grund i politiska uppgifter, som afse att trygga för oss alla gemensamma kulturvärden. Men dessa åter äro nära anknutna till den germanska kulturen i stort. Följer man skandinavismens framtidslinje, möter man alltså i perspektivet den germanska stammens förestående kamp mot påträngande underlägsna raser. Och vi fånga på samma gång en skymt af Sveriges framtidsuppgift som nordgermanernas ledare i den strid, hvars förspel är dessa dagars omsorg och fara.




  1. Se den nyss utkomna skriften »Finlands öde och Sveriges trygghet». Bakom denna måhända sista vädjan från våra fränder under moskovitiskt välde stå ledande män inom alla läger; de ha dock icke kunnat med sina namn styrka sin befogenhet att tala å sitt folks vägnar — talmannen Svinhufvuds öde väntar dem, som tala i Finlands sak.