Sylvias visa 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Grönska vår skog
O du den spegelklara kvällens frid
av Zacharias Topelius
Vid Sinais fot  →
Sylvias visa 13 Fridsböner i aftonens lugn ur Samlade skrifter. Diktad 31 Augusti 1854.


O du den spegelklara kvällens frid,
som hyllar öfver himmelsblåa fjärdar,
där stjärnan skådar, älskelig och bud,
i djupet ned från obekanta världar,
o sänd en stråle till den mörka dal,
där stormen rasar och där oron kvider,
att stilla somna de förgråtna kval,
att glömda sjunka sorger utan tal
och ro må hvarje hjärta få, som lider.

O du naturens tysta aftonbön,
du stilla andakt öfver skog och stränder,
där vågen sjunger psalmer öfver sjön
och hvarje blomma ber med knäppta händer;
o dö ej som en suck i stormens brus,
o slockna ej med solens sista strimma,
o dröj ännu i skogens sakta sus,
o kom till oss ännu i stjärnors ljus,
att evigt i vår svunna glädje glimma.

Du heliga, du milda kärlek! Du,
som allt försonar och som allt bevarar,
som tror i hösten på en vår ännu
och själfva natten med ditt ljus förklarar;
o se, vår himmel mörknar långtifrån,
och stormen ryter vildt, och svärdet mördar;
en vink af dig, och tyst är stormens dån,
och hatets furie med straffadt hån
i vanmakt för din fot din allmakt vördar.

Du mäktiga, du höga, kom till oss
i aftonlugnet på naturens panna!
Släck i din glans den vilda stridens bloss;
du, som välsignar, lär oss ej förbanna!
O låt oss ej med bittra hjärtan stå
i kvällens skönhet, som hvar kulle kröner;
o låt ej hat från våra läppar gå,
när rundtomkring till himmelen den blå
uppstiga hela jordens aftonböner!

Frid i naturen! Frid i hjärtat! Frid
med alla dem, som i det korta lifvet
arbeta, lida här en liten tid
på branta vägar och med målet gifvet!
Om vän, om ovän — fråga icke här,
o mänska, hvem han är, den man du möter,
men fråga blott om han ett hjärta bär
för allt det ädlaste, som lifvet lär,
och allt det eviga, som tid ej nöter.

Frid öfver jorden! Solen sjunker klar,
och mörkrets förlåt mild och sakta skrider
liksom en mur emellan det som var
och det som kommer i de nya tider.
De bleka blommorna i jordens dal
i skuggor gömma sig för mänskans öga,
på det att, oafvändt i fröjd och kval,
det må se opp till ljusa stjärnors sal
och klarna själf i glansen af det höga.