1.
Så skön går morgonstjärnan fram
och bådar, klar och lyckosam,
den stora dagens möte,
då själen, över jorden höjd,
får svinga sig med helig fröjd
i Himlafaderns sköte.
Tiden,
striden
snart skall slutas,
friden njutas,
hoppet vinna,
tro och kärlek målet hinna.
2.
Jag skyndar till den staden fort,
det nya Salem, på vars port
min bön så länge klappat.
Jag vet, att du som nådelig
av dem som voro givna dig
ej någon har borttappat,
blödde,
dödde,
kärleksfulle,
att jag skulle
även frälsas
och bland de utvalda hälsas.
3.
Och lindrigt lösas jordens band:
jag vet att vid din trogna hand
jag i den glädjen hamnar,
där vännen återfår sin vän,
och David, from och glad, igen
sin Jonatan omfamnar.
Modern,
brodern
där ej gråta;
makar såta,
ömma hjärtan
där ej hinnas mer av smärtan.
4.
Ej mer med blicken skum och svag
jag leta skall Guds anletsdrag
i världens dunkla spegel,
men Herrens klarhet ohöljd se
bland dem som äro tecknade
med Herren Guds insegel.
Salig,
salig
skall jag röna
allt det sköna,
sanna, höga,
som här doldes för mitt öga.
5.
Min sällhetsdag, jag väntar dig,
jag redo är, jag kläder mig
i vita högtidsdräkten.
Kom, Jesu! "Ja, jag kommer snart",
du svarar mig, jag hörer klart
din röst i morgonväkten.
Ära,
ära
vare Herran!
Viken fjärran,
sorger alla.
Gudi vill jag mig befalla.
