Tönsberg Ett Barndomsminne
|
| Tryckt i Ny illustrerad Tidning Bd 5 1869: 1. på p 99 f, 2. på p 104 på ALVIN |
Tönsberg.
Ett barndomsminne.
1.
Heine.
Sju städer stredo om äran att ha frambragt Homerus. I vår tid, med slägttaflor, kyrkböcker och statskalendrar, kan sådant icke så lätt hända; men för att förekomma möjlig protest från Tönsbergs sida efter min död, skall jag icke underlåta att anmärka, att jag verkligen sett dagens ljus i Tönsberg; och det är Norges äldsta stad.
Trots denna omständighet (nämligen åldern, och det var vid min födelse en i alla hänseenden gammal stad), vill jag icke gå i god för, att jag ej möjligtvis, om det berott på mig, hade valt ett annat ställe till skådeplats för denna händelse. Jag har alltid, så långt tillbaka jag kan minnas, längtat ut i verlden, och Tönsberg var den tiden den stillaste vrå, man kunde tänka sig. Det var en liten stad vid ändan af Tönsbergsfjorden, med gul- och grönmålade trähus, med små anspråkslösa bodar, och små rundmagade gamla sjömän, som dragit sig tillbaka från det våta elementet, och suto här på sina gamla dagar och sålde kaffe och bomullslärft och tuggtobak och sulläder och bränvin till stadens invånare och grann-nejdens bönder. Det fanns ingen bränvinslag den tiden; det rådde ett fullkomligt idylliskt tillstånd i bränvinsvägen. Hvar och en brände och sålde och drack så mycket honom lyste, och man hann blifva fullkomligt lika drucken den tiden af hemmabrändt bränvin, som senare, i mera framskridna tider, af bäyerskt öl och madera, — madera för sexton skilling flaskan, och som också pressas af potatis.
Många af dessa små rundmagade köpmän samlade sig under dessa oskyldighetens dagar små runda förmögenheter. De hade för det mesta en oförklarlig åtrå efter att besitta »lyckor» vid en grund fjordarm, som ligger bakom staden, och det gick mystriska rykten bland oss pojkar om en kanal, som hade ledt upp till dessa lyckor, och der det om natten rådt en hemlighetsfull trafik med utländska varubalar, som stilla och försigtigt förde från skeppen utanför hamnen in i de vid kanalens ända uppförda höladorna. Och när så hölassen om vintern kördes in till staden till stallfodring för kreaturen — och hvarje familj hade den tiden minst en ko — så skall det icke alltid ha varit så rätt fatt med höinnehållet; och om det också icke, som det hände med Lars Eliassons bekanta hölass, rann blod ur höet, så skall det dock ej ha varit osaanolikt, att rödt vin eller god gammal armagnac skulle kunnat sippra fram efter möjliga borrningar.
Men detta var före vår tid och kanalens tillvaro kunde man knappt mera urskilja. När det imellertid blef kallt om hösten, så lade sig denna grunda fjordarm och kanalen med den, och så åkte vi skridskor och lekte smugglare och tullbetjent, och detta var en härlig lek, isynnerhet för dem, som voro smugglarne. Ty vi voro till största delen sjömansbarn, och respekten för tull-lagen hade i våra fäders och förfäders tid just icke stått på något högt trappsteg; derföre var det traditipnelt, att smugglarne skulle sluta med seger och tullbetjenterne få steyk.
Tönsberg ligger, som berättat är, vid ändan af Tönsbergsfjorden, som skär in vid Färder och löper parallelt med Kristianiafjorden, skild från denna genom en rad öar, af hvila Nöterö och Tjörnö äro de största. Befolkningen på dessa öar bestod, liksom den i Tönsberg, nästan uteslutande af sjömän. De mera välmående förde sina egna fartyg; allmogen var matroser och båtsmän. De höra alla samman till Tönsbergs tulldistrikt, som, både hvad fartyg och lastetal angår, är ett af de bedtydligaste i Norge.
Trots det, att en så stor mängd af befolkningen var sysselsatt på handelsflottan, förblef likväl Tönsberg i det längsta afskuret från den egentliga verldshandelns välsignelser och förbannelser. Nöterö, som ligger närmast fastlandet, är nämligen med ett smalt, lågt ed, Stensarmen, förenad med detta. I forntiden har Kristianiafjorden sannolikt flutit tillsamman med Tönsbergsfjorden efter detta ed, men det måste ha varit mycket längesedan, ty redan konung Håkan Håkanson, han som kallades den Gamle, lät här gräfva en kanal, för att förena de två fjordarne.
Men denna kanal hade sandats igen under dansktiden, under hvilken öfver hufvud allting sandades igen i Norge, och Tönsberg hade från en blomstrande handelsstad med nio kyrkor sjunkit ned till en obetydlig by med en enda liten kyrka, som stod qvar af dess forna herrlighet, och med knappt halft annat tusen invånare, som födde sig som de kunde af sjöfart och litet smuggleri. År 1733 gjordes visserligen försök att åter uppgräfva denna kanal; men det aflopp olyckligt och först 1835 sattes den i farbart skick för mindre fartyg. Men större fartyg och ångbåtar kunde icke passera Stenskanalen; skulle de upp till Tönsberg, måste de göra den fyra mils långa omvägen kring Nöterö. Som följd häraf blef Tönsberg i det längsta utan ångbåtsförbindelse, och detta var väl orsaken till det idylliska tillstånd, hvari Tönsberg i min barndom befann sig. Blott en gång kan jag erinra mig ha sett kungliga norska ångbåtar på stadens redd. Det var under det första danska kriget, då vi också skulle vara med, och det sändes en observationskår till Skåne. 400 man stego om bord i Tönsberg, och der voro för att hemta dem afsända tre ångbåtar, som på en gång kommo upp på fjorden. Dylikt var aldrig sett i Tönsberg förr, och der rådde en formlig folkvandring för att bese dem.
Det var godt om rum den tiden. De gamla, låga byggningarne hade för det mesta en stor utsträckning, med manga oinredda och obegagnade rum, hade stora gårdstomter, komplexer af uthusbyggnader och präktiga trädgårdar. Det var isynnerhet en gård i norra delen af staden, som hade en synnerlig dragningskraft för oss. Den låg alldeles under Slottsberget, en granitklump vid stadens norra ända, som har sitt namn efter den fästning, som stod här under medeltiden, och under namn af Tönsbergshus ofta nog omtalas i de gamla kungasagorna och sannolikt också är för en del af mina läsare bekant från Ingemanns romaner.
Framsidan af denna gamla grönmålade byggning (icke af Tönsbergshus, ty af det finnes blott en grushög) fick aldrig en solstråle. Rummen åt gatan voro otroligt trista och sorgliga; men dess herrligare var gårdsplatsen och den del af byggningen, som vette mot densamma. Huset stod nämligen på en sluttande terräng, och under det fönstren åt gatan nästan lågo i nivå med denna, var der inåt gården anbragdt ett galleri kring hela byggnaden, med trappor utvändigt, både upp till andra våningen och ned till gårdsplanen. Och denna sträckte sig ända ned till sjön, var bevuxen med det präktigaste korta gräs, och på den ena sidan infattad af de vidunderligaste fähus, stall, höhjelmar, vedskjul, packhus och sjöbodar. Och, hvad som var det bästa af allt, den familj, som bodde i det gamla nästet, hade åtta söner, hvilka man tillät det friaste bruk af alla de tomma beqvämligheterna. Ingen under då, att denna gård blef samlingsstället för hela stadens lekdugliga ungdom, och här var alltid solsken och lek och löje, och gråten, som väl ock stundom förekom, fick aldrig tid att räcka länge.
Då jag för ett par år sedan genomreste min födelsebygd, var den gamla gården upp-putsad. Den gamla familjen bodde der ännu; men de åtta sönerne voro spridde, hvar och en på sitt håll i verlden. De gamla tomma rummen voro inredda för nya invånare, och der bodde nu tre familjer till i gården, och alla hade de plats nog. Galleriet var bortrifvet; de gamla höhjelmarne voro inrättade till magasiner och gårdstomten — jag kunde fälla tårar öfver denna oförrätt mot den uppväxande generationen — den sköna gårdstomten var proppfull af huggen ved.
En annan lekplats hade vi också, isynnerhet om våren. Den gamla kyrkan vid torget var omgifven af en gammal kyrkogård, som under de sista par århundradena icke varit i bruk. Här smälte snön alltid först, och här spelade vi »klink» om knappar långs med kyrkmuren, och »fusede till Ring» och »slog på Grue» om halfskillingar och sprungo öfver grafstenarne, och ibland kom Kristen Väktare, kyrkotjenare och kyrkogårdens cerberus, och jagade oss undan, när bullret gick för långt. Men aftonen derpå voro vi der igen, och då fanns der ingen, som tog anstöt deraf. Och icke tror jag heller, att de dödas ro kan störas af en jublande barnskara.
Nu är den gamla kyrkan nedrifven, folk äro strängare i sina religiösa begrepp, och jag kan icke tro, att vår tids väckta ungdom kan ha så syndiga vanor, som att spela kronvägg mot den nya, stora kyrkan.
Hvarken skandinavismen eller »Målsträvet” voro uppfunna i min barndom. De första yttringarne af en skandinavistisk tanke träda under det första danska kriget störande in i mina barndomsminnen. Det kom då på modet bland oss att leka danskar och tyskar, och till tyskar tog man de klenaste, ty de skulle ha smörj. Och i min egenskap af en liten svag pojke har jag fått mina modiga rapp för de förtryckta slesvig-holsteinarne — må hända förskrifver sig härifrån den starka motvilja, jag sedan dess hyst mot Danmark i allmänhet och den danska konsten isynnerhet.
Hvad Målsträvet angår, så var det okändt. Väl hade den nu nästan glömde novellförfattaren Mauritz Hanson (hvars småberättelser gifva mången bättre bild af småstadslifvet i århundradets början, än de fieste nyare nationalförfattare ha förmått gifva af det närvarande) — Mauritz Hansen, alltså, hade i ett svagt ögonblick hittat på att skrifva uttalsriktigt, men det visade sig vara opraktiskt i längden och försöket föll redan efter ett par noveller, utan att finna efterföljare.
Det gick ett svagt rykte i skolan om dessa sträfvanden, hvilka, genomförda hos oss, i hög grad skulle lättat oss rättskrifningstimmarne — men ve oss, om vi vågade åberopa dem vid förekommande fel mot den kongliga »eneberättigede» norska rättskrifning, som, märkligt nog, inlästes efter en grammatik af samme Mauritz Hanson, som sedermera gjort det svaga försöket att träda ut ur språkets statskyrka. Det var först en långt senare tid, först de sista tio åren, gifvet, att se lekmannapredikanter uppstå och friförsamlingar bilda sig äfven på språkets område — och ett stort spörsmål är det, om deras verksamhet i någon mon är sundare eller gagneligare, än de religiösas dito — här är imellertid icke stället för att afgöra etiskt-ortografiskt-religiösa frågor, och väl är det för tidningens läsare.
Men då jag här kommit in på religionen, vill jag icke underlåta att anmärka, att vi i Tönsberg i min barndom blefvo salige efter den »gamla tron». »Läseriet» fanns blott på vestkusten och »Helligheden» var, liksom »Målsträvet» och skandinavismen, ännu icke uppfunnen. Vi lefde, som sagdt, i ett slags primitivt oskyldighetstillstånd.
Deremot uppfostrades vi i ett sundt och uppriktigt svenskhat, medan det redan i en tidig ålder bibragtes oss respekt och vördnad för allt, som kom från »kongens Kjöbenhavn». Hvilket var kristligt handladt af föräldrar och uppfostrare, ty det står ju skrifvet: »älsken dem, som göra eder skada, och gören godt mot dem, som hata eder!»
Imellertid hatade vi svenskarne som våra naturliga fiender, och vi gode, lojale, konservative norrmän göra det ännu i dag, hvilket vittnar om vår sunda uppfattning af politiken, och vårt goda omdöme för öfrigt. Det är först de förbättrade samfärdselmedlen och, som följd af dem, den närmare beröring, i hvilken vi komma med hvarandra, som på senare år gjort en förändring häri, och en mycket märklig förändring till på köpet.
A propos samfärdselmedel — det var vid Tönsbergenserne, vi släppte. Revenons à nos moutons.
Den undervisning, vi i vår första barndom njöto, var af primitivaste art. Der funnos två gamla fruntimmer, som besörjde denna: den ena norr i staden, den andra nere i centrum, hvilket må hända var orsaken till, att undervisningen här var ett par skilling dyrare pr man — ty företräden, den ena för den andra, hade de två undervisningsanstalterna näppeligen. Men de två gamla fruntimren voro som salt i surt öga på hvarandra, ty mängden af barn var icke stor, och skolpengarne mycket små. Här gingo gossar och flickor om hvarandra, och bibragtes, med hjelp af luggar, smällar och klappar i alla former, den största möjliga afsmak för all slags lärdom för den öfriga tiden af sitt lif.
En så kallad borgarskola fanns för de gossar, som vuxit ifrån flickskolan. Den lydde under den ene af stadens två prester och ännu en lärare, men led, ovisst af hvilken grund, alltid brist på lärjungar, till dess ändtligen en duglig lärare anstäldes; och nu började konkurrensen med en privatskola, hvilken under tiden uppstått och hade drifvit det till hela fyra lärare i gossafdelningen och ytterligare två lärarinnor extra för flickorna.
Näringsafunden mellan de gamla fruntimren hade yttrat sig i kaffesqvaller och beskyllningar af mer eller mindre oskyldig natur: konkurrensen mellan de två prestmännen — ty föreståndaren för den privata skolan var också teolog — åvägabragte ytterst förbittrade skrifverier i stadens tidning från den part, på hvars sida boktryckaren stod; den andra parten nekades naturligtvis plats, och måste gripa till genmäle i Holmestrands-Posten — och på den tiden räknade Holmestrands-Posten subskribenter i Tönsberg. Hvarken förr eller senare, så vidt mig är bekant, har detta varit fallet.
Ja, vi hade tidning! Vi hade en tid till och med två, men den herrligheten varade icke länge. »Tönsberg-Mercur» och »Tönsberg-Tidende» — men Mercuren måste stryka segel efter ett kort och ärelöst lif. Tidenden segrade, ty dess utgifvare var mera uthållig och hade, utom boktryckeriet, en annan binäring vid sidan. Han målade nämligen porträtt och hela Tönsbergs då varande befolkning är förevigad af hans hand i de fruktansvärdaste konterfej à 5 specier stycket, och detta på bleckplåtar. Slutligen voro de alla målade, och sedan gick det smått med förtjensten. Men Tönsbergenserne hittade på råd att hjelpa sitt universalgeni, utan att det kostade dem sjelfve något.
Det var stortingsval. Nu hade Tönsberg i en följd af år alltid varit i genanta omständigheter, hvar gång detta ting stod för dörren. Man hade haft det nöjet, att temligen regelmässigt visa sin obetydlighet genom sina representanter — en lång rad af nollor hade staden i alla händelser att uppvisa i Stortingets årsböcker. Nu kunde man imellertid förena en god gerning med det vanliga sättet att hedra sig, i det man gjorde boktryckaren delaktig af de den tiden för mycket rikliga ansedda Stortingstraktamenten. Och boktryckaren sade icke nej. Han tackade och tog emot. Han satt alltså i Tinget och teg vackert stilla, men på sina lediga stunder — och antagligen sörjde han för att desse blefvo många — tog han undervisning i måla. Han har sedan den tiden målat landskap, som han lottade bort, och den första tafla, som han gladde sina valmän med att sända till bortlottning i hembygden, var en utsigt af »Bodsfägselet» i Kristiania. Jag kan icke tro, att han hade någon ond mening dermed.
Vid denna tid ungefär var det som den nya klubbsalen bygdes. Det fanns nämligen en klubb —- och finnes sannolikt ännu — Harmonien vid namn, ett namn, som den sannolikt fick af samma bekanta skäl som lucus a non lucendo. Det var nämligen icke fritt från att balqvällarne under stundom slöto med en smula gräl, i gamla dagar. I min barndom var det redan bättre. Jag kan ej påminna mig andra snedsprång, än det, att de gamle herrarne stodo, hvar på sin stol, med punschglaset i näfven och sjöngo hvar sin visstump — alla på en gång, och det var i alla händelser icke harmoniskt.
Denna klubb hade sitt eget hus och sin egna gamla, tjocka värdinna. Hon var så tjock, att hon aldrig lämnade sin länstol, utom vid högtidliga tillf handelsstad med nio kyrkor sjunkit ned till en obetydligällen — och sådana var för henne hvar tisdagsafton, när de gamle herrarne hade sin whist och åto varm mat. Då rullades hon bort till köksdörren och gav derifrån sina ordres. Och hon kunde kommendera de dägligaste köttbullar i hela verlden — åtminstone i Tönsberg och vida nejden der omkring — det sade sjelfve presten, som reste sina fyra mil hvar tisdag, för att komma in till aitt whistparti; och prester äro auktoriteter i matväg.
Men det var icke de gamle herrarne ensamme, som roade sig: de sörjde äfven för att ungdomen skulle ha glädje och tillfälle och förlofva sig. Det gafs derföre hela vintern, med undantag af vissa mellanskof, baler; och nu hade den gamla balsalen blifvit för trång för hela den danslystna ungdomen, och så bygdes det en stor präktig ny sal till den gamla lokalen, och den invigdes, om jag minnes rätt, om julen 1849, och det voro herrlighet och glädje också för oss barn, ty der höllos hvarje år två barnbaler och dessa barnbaler voro alltid glanspunkten i vårt vinternöje.
Denna nya danssal var en af de första synliga tecknen på Tönsbergs uppkomst i materielt hänseende. En sparbank hade blifvit stiftad redan ett par år förut — ett institut, der man kan få låna penningar, är alltid det första, en stad inrättar, när hon börjar blifva spekulativ. Från denna tid går Tönsberg stadigt och starkt framåt. Några år derefter anskaffades en liten ångbåt, som icke är bredare än kanalen, der byggdes en ny kyrka, der byggdes till och med ett nytt rådhus på platsen, der det gamla stod; der resas landställen runt omkring för de små tjockmagade sjömännen, som nu icke längre idka smuggleri utan ha funnit på hederligare utvägar att lifnära sig, och fått smak på skåltal och champagne, och vi kunna taga farväl på Tönsbergensare med den fulla förtröstan, att de ha det så bra, som icke försummat att göra alla de framsteg, som erfordras för att anses »ha följt med sin tid».
2.
Offentliga funktionärer i Tönsberg för 30 år sedan.
1. Den ene av stadens två polisbetjänter i hans egenskap som offentlig utropare. Förmansskapets sammanträden, sessioner, auktioner kungjordes på detta sätt. Trumslagaren, som följer honom på den knaggliga vägen, hade dessutom anställning som stadens enda postbud. Brefvexlingen vasr den tiden ej större, än att trumslagaren under sina fristunder kunde forsla omkring den på sina krokiga ben. Under dessa begge herrars fötter ser man Tönsbergs dåvarande gatuläggning noggrannt framställd.
2. Per Väktare. Till skiftes med ett par kamrater höll han om natten vakt öfver staden genom att sofva i Karl Hofbrenders trappa vid torget. Det var en sällsynt god trappa att sofva i, dragfri och inbygd, och om dagen satt Anna Korfmadam der, omgifven av sina herrligheter — en ständig dragningskraft för oss gossar.
3. Stadssoldater (Borgerväbning). Mönstrades en gång om året av borgmästaren; men denne sjelf hade på den tiden ett sådant omfång, att han icke kunnat inrymmas inom det för denna illustration knappt tillmätta omfång.
4. Stadens «Bedemand»; förekommer ikke efter 1840.