Tankar och reflexioner (Elias Sehlstedt)

Tankar och reflexioner af olika författare av Elias Sehlstedt

Publicerat i När och Fjerran. Illustrerad Månadsskrift. Tredje årgången 1871, 1:a Häftet, sid. 24, 2:a Häftet, sid. 96 och 9:e Häftet, sid. 216.

Tankar och reflexioner

af olika författare,

samlade af Elias Sehlstedt.

Det är i ungdomen som man måste lära att se, om man ej hela lifvet igenom skall blifva blind; och det är konsten att se som för den praktiske mannen är af oändligt större vigt än till och med alla studier.

Vill någon lära sig att se det sköna i konsten, så måste han flitigt se sköna bilder för att vänja och skärpa ögat till en rätt uppfattning af skönhetsdragen.

Passionerade naturer löpa framför andra fara att fästa sig vid varelser som icke passa för dem. Hvad ögonen syndat genom att göra ett falskt val, det måste hjerta och samvete sedan sota för.

Så länge en menniska älskar ända till svärmeri, är hon i sanning bättre, mildare och dygdigare än eljest. Kärleken förskönar det inre såväl som det yttre.

Brottet liknar roffågelns flygt. Långsamt och försigtigt svingar han sig ur sin förborgade klyfta fram öfver jorden. Men sedan han uppnått en viss höjd, skjuter han allt högre, snabb som pilen, och vår blick förirrar sig, då den vill följa hans susande vingar.

Hos ett folk hvars hela sträfvan består i det dagliga brödets mödosamma förvärfvande kan en glad sinnesstämning icke så lätt utveckla sig som hos folk i fruktbara länders mildare klimat, der naturen sjelf förekommer deras omsorger.

Det är ett brott mot de unga att göra dem ålderdomen afskräckande genom att framställa den ur synpunkten af ömklighet eller löjlighet; ömklighet, då dess yttre brister icke ersättas inifrån, då den inneboende gästen lemnas till pris med hyddan; löjlighet, då den i en koostgjord kostym af ungdomlighet sträfvar mot tidens ström. Det är detta brott som de unga bestraffa med sin vägrade vördnad.

Framstå de äldre med tankens ljus i sin blick, fridens leende på sitt anlete, erfarenhetens kloka lugn i sitt väsende och sinnets värma i tal och handling för hvad som är godt, sannt och skönt, så skola de finna många beröringspunkter med de ungas intressen.

De flesta försummelser och fel i verlden begås icke af okunnighet utan af bekymmerslöshet och glömska. En påminnelse är ofta lika vigtig för menniskorna som en upplysning, och ingen bör tröttna att oupphörligt erinra om hvad som är rätt och nyttigt. Vi veta mycket väl hvad vi böra göra, men vi måste ständigt påminnas om våra pligter.

Försynen hjelper inga andra än dem som icke lägga armarne i kors och som sjelfva begagna tjenliga utvägar till ändamålets vinnande.

Det finnes menniskor som icke ega en skymt af eget omdöme. De låna af andra men kunna icke begagna det.

Dumma personer kunna ofta vara ganska knipsluga. Instinkten leder dem der egennyttan kommer i fråga.

Det är fåfängan som skapar de fleste narrarne, liksom högfärden de fleste galna.

Det finnes ögonblick då hjertat ej mer har några tårar. Det droppar endast blod och förblöder stumt.

Folk som oj sjelfva hafva godt om tid hysa merändels intet förbarmande med andra för hvilka hvarje minut är dyrbar.

I botten af stora händelser ligger alltid en stark tråd som sammanhåller dem; men på ytan förlorar sig denna tråd i svaga spindelväfvar af slump och menskliga lidelser, hvilka då få utseende af att ha varit händelsernas egentliga ledtrådar.

Ett barns bön är såsom en källas åder i jorden: vintrarne snöa deröfver och klipporna lägga sig tunga på sanden, men den gömda ådern banar sig väg och gräset deröfver grönskar i natt och solsken.

Om alla strömmar i hafvet ständigt ginge åt samma håll, så vore navigationen en enkel lära; och om all åtrå här i verlden beständigt pekade efter samma kompass, så vore det ingen konst att lära sig lifvets lexa.

De lidanden vi bereda_oss sjelfva äro de bittraste; men det är också de som låta oss blicka djupast ned i vårt hjerta.

Den fattige afundas den rike de medel som stå denne till buds att förskaffa sig njutningar. Den rike åter afundas den fattige den glädje som en njutning förskaffar honom, om den tillfälligtvis står honom till buds.

Om vi skulle börja på att forska och leta uti allt denna verldens elände, skulle vi snart förlora lusten för allting.

Fantasien är förhoppningens glada ljus och lifvets vinkande paradis samt den enda himmel som vi här på jorden egentligen ha att flykta till.

Fantasien är föreningsbandet mellan himmelen och jorden, mellan andens högre land och den föränderliga sinneverlden. Den är lifvets himmelska genius som vinkar oss uppåt med aningar och hopp och ljus och hänförelse, hvarförutan vi skulle nedgräſva oss endast i jordiska omsorger och hvardagliga bestyr.

I hvarje menniskosjäl ligger en aning om ett högre väsende.

Den republikanska styrelseformen är den enda rätta och mest naturliga men också en styrelse som förutsätter enhällighet, allmän upplysning, fördomsfritt folkvett, samt framför allt ett erkännande af förnuftets makt såsom sanningens gradmätare.

All uppfostran som ej förädlar, humaniserar, upplyser och förbättrar både hjerta och förstånd är oduglig. Hvad som först måste läras är vänlighet, mildhet, kärlek, försonlighet, ödmjukhet, aktning. Först måste man bilda sig till en ädel menniska och sedan till en sakkunnig och duglig medborgare.

Idealet är det högsta i fullkomlighet som man förmår tänka sig eller ana inom sinlighetens eller ideernas verld.

Hvad är skaldens genius annat än en återklang af hans inre lif och känslor. Allt i lifvet och naturen utöfvar sitt inflytande på snillet, men ingenting så mycket som hvad han upplefvat i sorg eller kärlek.

Sjelfuppoffringen har under alla omständigheter någonting lockande för den ädle.

Om hos kraftfulla personer motståndskraften mot frestelserna eger granitens styrka, så ega deras passioner, en gång lössläppta, eldens förhärjande våldsamhet.

Den som kan tala med Gud är aldrig ensam.

Den flicka som afvisar en dödlig friare i förhoppning att vinna en engel förlorar den ena utan att någonsin vinna den andra.