Tidens hopp

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Tidens hopp
av Frans Michael Franzén
Diktad 1794.


Upplysning! är du blott af vaxljus och christaller
Kring högheten ett sken i hennes stolta slott?
   Och när det gamla fästet faller,
Blir du i folkets hand en mordbrandsfackla blott?

Stå upp, Voltaire, och se, hur de Förnuftet dyrka.
Träd in, förgudad sjelf, i deras Pantheon:
   Det är ej mer en christlig kyrka;
Philosophins triumph betrakta derifrån.

Du såg den förr, du såg en philosoph på thronen.
Dock i hans Sans-souci du fann blott en despot.
   Nu, monarkin med religionen
Är störtad: segersjung. Ack nej! med Rousseau gråt.

Hvar är din Henriks bild? Bland helgonens i gruset.
Hvad offer bland ett folk, som ingen prest mer har!
   Hvad blod! hvad gastar midt i ljuset!
Är helvetet förstördt: dock stå dess djeflar qvar.

Gråt, jord, din guda-son. Af mager och despoter
Den blinde förs i band att kunna menska bli.
   Släpp honom lös, och han är åter
Det villdjur, som han var, från ok och bindel fri.

Du som till seklets qväll, utaf dess hopp betagen,
Har dröjt, att se på nytt stå upp ett klassiskt Rom:
   Dö, som din Cicero, bedragen.
Dö, innan Robespierre fullbordar verldens dom.

Med fordna hjeltars namn uppväcks ur deras grafvar,
I en förderfvad verld, ej deras ande mer.
   Blott våldets eller lustans slafvar
På ett förbannadt klot mitt trötta öga ser.

Ännu ett sekel föds, och löften ger som ljuga:
Jag tror ej drömmen mer om verldens lugn och ljus.
   Att bättre sina offer suga,
Vampyren söfver dem med sina vingars sus.

O! ödets grymma lek! lik den utaf naturen,
Då vandrarn, bränd af törst, en flod i öcknen ser,
   Men, sprungen dit i kapp med djuren,
En luftbild finner blott, och faller andlös ner!

Dock gläder du mig än, regnbåge, som der strålar
På tidens mörka moln. Är du ett färgspel blott,
   Det är dock ljuset, som dig målar:
Din glans är ett bevis, att det ej nedergått.