Från Wikisource, det fria biblioteket.
Gudinna, som thronar, i bländande glans,
På bergens åldriga topp,
Och vinkar, med glimmande stjärnors krans,
Den unga Täflaren opp!
Dig, Ära! mitt hjärta sitt offer bär,
Vid harpans väldiga röst.
Hur brann Din låga ej, ren och skär,
I gossens eldiga bröst!
När ensliga Månen till Jorden gjöt
Ur vintermolnen sin blick,
På knarrande snöfällt i skogarnes sköt,
Om Dig, han, drömmande gick.
Och svajande fanor i drömmen såg
Och mäktiga härars gång.
Såg blodet hvälfva sin frusande våg
Vid styckens döfvande sång.
Hell honom, Gudinna! som Du förtror
Din kärleks eteriska fröjd!
Så fri och lycklig ej örnen bor
I fästets lysande höjd.
Må veklingen rusas af Tärnans blick,
Af drufvans skummande must,
Den girige ligge i drakeskick
Och skåde på guldet sin lust!
Hvad utan stolthet och fräjdadt namn
Är människolifvet väl?
En ros, som förblomstrar i öknens famn,
Ditt lif, du suckande träl!
Snart bleknar ungdomens mörka hår
Och skönhetens purpurkind,
Snart Lyckans Eden förhärjadt står
Af Ödets tyranniska vind.
Men evig är Äran. Ej dyster höst
Förtar dess blomstrande glans,
Ej bytes dess lockande silfverröst,
Ej vissnar dess glimmande krans.
Ej jag, Gudinna! skall, jublande, nå
Din stjärn-omglimmade höjd,
Ej jag skall segrande digna uppå
Ditt läger, rusig af fröjd.
Snart ser man ej längre mitt forna rum
I lifvets grönskande dal,
Snart dväljes min skugga, blek och stum,
I dödens nattliga sal.
Och ingen harpa, i vintrens quäll,
Mitt lof för ringarne slår,
Och ingen Flicka till Skaldens häll
Med offerblommorna går.
