Välkommen till det land, hvars fjällar bära
Sin Norrskenskrans, af inga dimmor skymd.
Der friden hvilar, trygg vid forntids ära;
Och tankens verld är fri, som himlens rymd.
Välkommen från de höga lärosalar,
Dem du förhärligar på Embachs strand:
Det minnet än om Gustaf Adolf talar —
De öppnades en gång utaf hans hand[1].
Den lag, som hilmens dubbelstjernor lyda,
Ditt djerva snille sökte opp och fann.
Du har oss lärt att deras banor tyda;
Och lika skön din lära är, som sann.
Med stjerneskrift har Gud sin makt förkunnat:
Bokstäfverna i brand på fästet stå.
Diftongerna deri blef dig förunnadt
Att med odödlig sanning tolka få.
Hel dig, du Siare i nattens timma!
Ditt namn, som Polens stjerna, går ej ner.
Lyft dit din blick, der ljusets verldar glimma,
Och säg för skumma jorden, hvad du ser.
