Från Wikisource, det fria biblioteket.
O höga, änglarena Dygd!
En gång likväl i saligt skygd
Af Edens palmer skall jag finna
Dig, mitt begär, min själs Gudinna.
Jag sett Din bild. En gång Dig sjelf
Vid lifvets spegelklara elf
Min blick skall hälsa, ljuft betagen,
I skenet af den nya dagen.
Då skall en herrlig jubelsång,
Ej fjättrad mer af smärtans tvång,
Från mina rosenläppar ljuda
Och festligt hyllningen dig bjuda.
Som Månans ljuft Ditt anlet är.
Auroras purpurskrud Dig klär.
Kring kinden evigt blommar våren
Och stjernor kransa ambrahåren.
Med namnlös kärlek skådar Gud
På Dig, o alla själars Brud!
Hans sferer sjunga till din ära,
Och helgonen Dig offer bära.
Serafen stum af kjusning står
När öfver himlarne Du går.
Keruber sig till jorden böja
Vid fläkten af din ambraslöja.
Tills känslan i de högas bröst
Försmälter i melodisk röst
Och löser deras silfvertunga –
Då börja tusen harpor sjunga.
Då flamma rökverk till Dig opp.
Då sväfvar rena Jungfrurs tropp
I liljedrägt och månskenskransar
Omkring Din thron i offerdansar.
Men vi, som bo i Jordens grus,
Vi smäkta, qualde till ditt ljus,
Vi skåda med förmörkadt öga
Upp till ditt stjernpalats, Du höga!
Se, tänkarn vakar, kysk och mild,
Från hvarje jordisk glädje skild,
Vid lampans tysta midnattslågor –
Martyren trotsar död och plågor.
Föraktad, misskänd och förglömd,
I låga dalens skuggor gömd,
Går denne mödans teg att skära
Och skyr att lastens purpur bära.
Hvad lifvar dessas eldbegär?
Ej kronor dem belöna här.
Till Dig, o strålande Gudinna!
De ädles bröst af kärlek brinna.
En gång Du skall dem kransen ge –
En gång ditt helga anlete,
Det gudaglänsande, det ljusa,
Skall mäktigt deras hjertan kjusa.
O anderikets Drottning, hör!
En gång, en gång mig värdig gör
Att på Odödlighetens stränder
Ta segerns palm af dina händer.
