Till Isabelle

Diktad 1791.

Visst himlen vid sin skapelse
Dig velat mycken nåd bevisa!
Han gaf din täcka varelse
Två stora ögon för att se,
En liten mun att bara le,
En hy som alla skulle prisa,
En fin och artigt danad kropp,
Ett blod i ständigt fridsamt lopp,
Ett hjerta, som ej gläds, ej lider,
Kort sagdt: ett väsen sällt och – dödt.
Blott socker känner du är sött,
Och senap vet du att den svider.